I den journalistiska bibeln handlar det första budordet om sanning: det viktigaste för en journalist är att ständigt sträva efter att förmedla sanningen.
Författarna och journalisterna Alexandra Urisman Otto och Lisa Röstlund konstaterar i sin nya bok att journalister världen över bryter mot detta budord – dagligen.
Trots att utsläppen i atmosfären snart kan ta oss utanför “livets korridor” – den globala medeltemperatur som är säker för att bibehålla mänskligt liv och civilisation – så toppar sällan de stora medierna med nyheter om klimatkrisen. Resultatet, slår de fast, blir att den tredje statsmakten misslyckas med att förmedla sanningen om nödläget.
Boken, som har fått namnet ”Att låta världen få veta: en handbok i klimatjournalistik”, består dels av en genomgång av grundläggande fakta om klimatkrisen och dels av intervjuer med journalister och forskare världen över.
– Vi insåg att det saknades en sådan här bok – både i Sverige och internationellt, säger Alexandra Urisman Otto, som när Dagens ETC pratar med henne symboliskt nog befinner sig i ett töande, slaskigt Sälen.
Flera typer av motstånd
Journalister som rapporterar om klimatet stöter på motstånd från flera håll, konstateras det i boken. En avgörande form av motstånd som förenar i princip alla intervjuade journalister är bristen på stöd på redaktionerna, vilket skapar frustration.
– Många känner att de inte räcker till. Att de inte gör nog. De få som kämpar känner sig ofta väldigt ensamma i arbetet med de här frågorna.
Dystert påpekas det att “kunskapen i yrkeskåren om det akuta läget för de system som möjliggör livet på jorden är mycket låg”.
– Kunskapen saknas på en övergripande nivå, men mest av allt upplever de vi intervjuar att den saknas bland redaktörer, säger Alexandra Urisman Otto.
Kunskapsbristen gör att förståelsen för klimatkrisens allvar saknas, vilket leder till att klimatrelaterade nyheter ständigt nedprioriteras.
– Hade vi levt i en rimlig värld hade kunskapen ha funnits och förståelsen för vad klimatkrisen innebär skulle ha genomsyrat våra redaktioner. Då hade man blivit väckt av sin redaktör mitt i natten när det har släppts en rapport som visar på ökade utsläpp. Alla reportrar hade ringts in, vi skulle sända live, satsa för fullt. För detta är ju en sån oerhörd nyhet att allt annat bleknar.
Okunniga prioriteringar
Bristen på krisinsikt tar sig också uttryck i nedbantade redaktioner, vilket Dagens ETC nyligen rapporterat om.
En mer verklighetsbaserad bedömning av resursbehovet hade varit att öka bevakningen, anser Alexandra Urisman Otto.
– Krisen förvärras hela tiden. För varje dag som inga utsläppsminskningar sker och inga stora transformationer sätts igång i samhällen blir läget mer akut.
Ett besläktat motstånd har att göra med kravet på lönsamhet. I en tid då medier läggs ner och journalister sägs upp ställs allt högre krav på att nyhetsmaterialet ska sälja, det vill säga locka fler till prenumeration. Inte sällan motiveras just klimatjournalistiska neddragningar med att materialet inte lockar tillräckligt många läsare. Författarna till boken poängterar att det ingår i journalistens rutinjobb att prioritera den nyhet som berör flest människor, alldeles oavsett om den genererar pengar eller inte. Alexandra Urisman Otto vill också syna argumenten bakom nedskärningarna.
– Det finns en bild av att klimatjournalistik inte säljer. Och det är en ren myt. Däremot så vet man ju att om journalistik görs utan att man får tid och resurser för bevakningen och utan att den som gör journalistiken har tillräcklig kunskap, då kan ju vad som helst bli både tråkigt och taffligt.
Kallas aktivister
Ett annat starkt motstånd som beskrivs i boken kommer från makten som klimatjournalister bevakar. I länder som befinner sig på klimatkrisens frontlinje kan motståndet ta sig uttryck i fysiskt våld och hot från de ekonomiska intressen eller maktapparater som bevakas. Men även i mer demokratiska länder motarbetas systemkritisk klimatjournalistik. Detta motstånd beskrivs i boken som lömskt. Ibland uppträder det i förklädnad av “studier” och “satsningar” som pumpas in i klimatbevakares inkorgar. Här är det – utan kunskap – ofta svårt att skilja grönmålning från fakta.
Maktens motstånd kan också bestå i svartmålning av de journalister som bevakar den klimatförstörande industrin. Exempelvis har flera journalister vittnat om den här typen av motstånd från skogs- fiske- och oljenäringen. Den journalist som har kunskapen och modet att sakligt granska näringen får inte sällan ord som “aktivist” och “alarmist” slängda efter sig.
Ett väldigt effektivt sätt att tysta granskning, eftersom kritiken kan ta sig sig in under skinnet på journalisten, påpekar Alexandra Urisman Otto.
– Detta kan så ett tvivel och få en att börja tveka om man det man gör är rätt. Att känna tvivel är förstås inte fel i sig så länge det är grundat på ens egen journalistiska integritet. Problemet är när tvivlet aktivt planteras av intressegruppe
Aktivistkortet – ett subtilt vapen
Beskyllningar för aktivism är, enligt Alexandra Urisman Otto, något som förenar journalister som bevakar klimatkrisen på ett systemkritiskt sätt världen över. Detta oavsett om påståendet stämmer eller inte. Vissa journalister som intervjuas i boken, till exempel The Guardian-kolumnisten George Monbiot och flera journalister i globala syd, beskriver öppet sig själva som aktivister. De ser helt enkelt inget problem med att vara både journalist och aktivist så länge man är transparent och håller sig till vetenskapen.
Alexandra Urisman Otto och Lisa Röstlund tydliggör i boken att de inte gör samma bedömning.
– Vi är inte aktivister. Vi är journalister, helt enkelt. Samma sak svarar alla svenska journalister vi har pratat med och de flesta i globala nord, säger Alexandra Urisman Otto.
En av dessa är Emily Atkin. Hon är klimatjournalist i USA och driver det prisade nyhetsbrevet Heated som har omkring 100 000 prenumeranter. Hon berättar i boken att hon har vant sig vid aktivistanklagelserna och till slut blivit bekväm med dem, trots att hon inte alls ser sig som aktivist, utan som journalist: “(...) du måste lära dig att bli bekväm med hur du kommer att framställas för att du säger sanningen om klimatförändringarna. Det finns inget sätt att säga det på utan att någon ser dig som partisk eller målar upp dig som radikal.”
Alexandra Urisman Otto känner igen sig i resonemanget. Aktivism-anklagelserna kändes obehagligare i början.
– Efterhand har jag förlikat mig. Jag vet ju vilken typ av arbete jag gör. Numera, om jag får den typen av anklagelser riktade mot mig, så vet jag att det oftast handlar om att jag har beskrivit vetenskapen.
I boken framhålls de journalistiska grundprinciperna som något att hålla sig i när det blåser.
– Många kollegor berättar att de har blivit kallade aktivister när de har tillämpat precis samma metoder som de har använt sig av när de bevakat andra ämnen än klimat och miljö.
En kunskap som förändrar
Alexandra Urisman Otto arbetar idag som dedikerad klimatreporter på Dagens Nyheter. Hon är noga med att betona att hennes egen kunskapsresa inleddes sent, först för några år sedan, när hon och hennes fotografkollega Roger Turesson följde den skolstrejkande Greta Thunberg.
– Tidigare hade jag så klart förstått att det fanns ett klimatproblem, men jag hade en väldigt stark tilltro till något slags grundläggande samhällsfunktion. Jag vilade i tron om att någon annan tog hand om problemet, att någon var på bollen. Men så var det ju inte.
Det var när hon började läsa på mer och insåg att problemet snarare förvärrades som hennes ögon öppnades. I takt med att kunskapsluckor fylldes igen fördjupades hennes krismedvetenhet.
Och hennes syn på världen förändrades.
– Nu ser jag på skeenden med en “lyft blick”.
Med “lyft blick” syftar hon på att kunskapen gör att man som journalist kan lägga in enskilda händelser i ett större perspektiv. I boken beskrivs denna förmåga med engelskans “connecting the dots”. En färdighet som i sin tur leder till att andra mer kritiska frågor ställs. Exempelvis leder en lyft blick till att en extremväderkatastrof bevakas som en del av en skenande klimatkris och inte enbart som en väderhändelse. Ett annat exempel handlar om hur man som reporter tolkar ett nytt projekt med koldioxidinfångning. Utan kunskap kan projektet tolkas som enbart positivt, men med den lyfta blicken vet reportern att metoden också är framtagen av fosssilindustrin och dras med stora problem.
– Man ser inte längre enskilda nyhetshändelser som i ett vakuum.
Varning för krav på positiva nyheter
Bland de många konkreta tips till journalister som listas i boken finns en varning för att skapa falsk balans. Med falsk balans åsyftas inte bara de dueller där en förespråkare för klimatåtgärder ställs mot en klimatförnekare i exempelvis en tv-studio. Alexandra Urisman Otto betonar att även det vanligt förekommande kravet på “positiva” och “konstruktiva” nyheter kan skapa en falsk bild av verkligheten.
– Ibland strävar man så hårt efter att få peka på ljuspunkter att rapporteringen blir helt oproportionerlig. Och då misslyckas vi med att förmedla sanningen.
Hon tar exemplet med en nyhetstext om IPCC:s senaste rapport, som visar att många klimateffekter är värre än vad som tidigare förutspåtts.
– Själva nyheten är ju väldigt mörk. Till och med fruktansvärt mörk. Ändå avslutas inte sällan texten med frågan till en forskare om det inte finns nån liten ljusglimt i mörkret trots allt. Och så får journalisten ett svar om att man till exempel kanske ändå kan se en positiv utveckling av antalet solpaneler.
– Det är väl härligt att vi kan vara optimister, men i det läge som vi befinner oss i är det livsfarligt. Vårt jobb är att hjälpa människor att förstå situationen och om vi på ett oproportionerligt sätt berättar om sånt som är positivt, då får ju inte människor en korrekt bild av krisen. Det är inget fel att ge människor hopp så länge det inte är ett falskt hopp.
