– Det han säger nu är ganska sensationellt, att vi har nått 1,5 graders uppvärmning. Som vi alla kommer ihåg, det var ju Parisavtalets mål. Och det är kört.

Men det var inte alls vad han sa. 

I år ser förvisso den globala medeltemperaturen ut att ta ett skutt uppåt till omkring 1,4 grader över den förindustriella nivån (medel för 1850-1900) enligt EU:s klimattjänst Copernicus. Men årets ökning med 0,2 grader sedan 2022 beror delvis på väderfenomenet El Niño. 

Parisavtalets 1,5-gradersgräns avser klimatet, inte vädret, och gäller därför den av människan orsakade temperaturökningen mätt över 20–30 års tid (se exempelvis definitionerna av ”global uppvärmning” och ”klimat” i IPCC:s senaste syntesrapport). Först efter två-tre årtionden med 1,5 graders högre global medeltemperatur än under förindustriell tid kan vi alltså säkert säga att gränsen är nådd.

Kan vi hålla oss under 1,5 grader?

För att ha 50 procents chans att hålla oss under 1,5-gradersgränsen, hade mänskligheten i början av året bara 380 miljarder ton koldioxid netto kvar att släppa ut, enligt Global Carbon Budget 2022. Om utsläppen fortsätter på samma nivå som förra året, skulle hela denna koldioxidbudget vara slut i början av 2032. 

För att hålla 1,5 vid liv skulle de globala utsläppen behöva halveras varje årtionde, men i stället fortsätter de att stiga. Climate Action Tracker bedömer att ländernas samlade klimatmål till 2030 är så lågt satta att vi går mot 2,4 graders upphettning till 2100 även om samtliga uppnås. 

Än värre, de faktiska åtgärder som klubbats pekar mot 2,7 grader. Men den beräkningen tar inte hänsyn till ny forskning som visar på grova överskattningar av åtgärdernas förmåga att minska utsläppen i stora utsläppsländer som Kina.

1,5-gradersmålet lever alltså än, men världen är i full färd med att ha ihjäl det.

Stannar upphettningen om utsläppen upphör?

Det påstås ibland lite uppgivet att temperaturen kommer fortsätta att stiga oavsett om vi lyckas skära ner utsläppen till noll. Men det är en teori som saknar stöd i aktuell forskning, enligt klimatforskare som Michael E. Mann eller Zeke Hausfather.

Teorin bygger nämligen på gamla klimatmodeller som inte kunde simulera nollutsläpp, utan i stället undersökte vad som händer när koldioxidhalten i atmosfären hålls oförändrad: temperaturen fortsätter öka i takt med att haven långsamt värms upp.

Men dessa modeller missade att nollutsläpp innebär allt mindre koldioxid i atmosfären, som i stället tas upp av havet, och därmed sjunkande temperaturer. 

De två effekterna tar mer eller mindre ut varandra, så temperaturen stabiliseras kort efter att utsläppen nått netto noll.

Vad spelar det för roll?

Det är dags att tala om elefanten i rummet. Varken IPCC:s klimatmodeller, den återstående klimatbudgeten eller beräkningarna över hur många graders temperaturökning vi är på väg mot, tar nämligen hänsyn till eventuella tippningspunkter i klimatsystemet.

Överskrider vi dem så skulle det kunna sätta igång en ond spiral som leder till långt högre temperaturer. Redan vid 1,5 graders upphettning är det sannolikt att fyra av sexton klimattrösklar passeras – avsmältning av inlandsisen på Grönland och Västantarktis, kollaps av tropiska och subtropiska korallrev och en abrupt upptining av den boreala permafrosten.

De här trösklarna skulle redan kunna ha överskridits vid en grads upphettning. Men det finns också en chans – särskilt när det gäller inlandsisarna – att de kan stå emot temperaturökningar omkring två grader under några årtionden, förutsatt att temperaturen sedan återgår till 1,5 grader över förindustriell nivå.

Forskningen pekar alltså på stora risker för katastrofala konsekvenser redan vid 1,5 graders upphettning. Varje tiondels grad räknas för att minska riskerna. Men osäkerheten är stor och det skulle behövas mycket mer forskning för att ge mer exakta svar på många frågor. För flertalet forskare är dock den globala upphettningens möjliga effekter så skrämmande att de helt enkelt inte vill fortsätta mot en värld där alla frågor får ett svar.