– Vi är hundra procent nöjda med hur det fungerar. Solcellerna täcker alla våra behov, säger läkaren Olena Opanasenko.

Här jobbar två familjeläkare (en tredje har tagit värvning), en terapeut och en barnläkare. En gång i veckan kommer en specialist från närliggande Hostomel. Olena Opanasenko och hennes kollegor fortsatte att gå till jobbet och ta emot patienter även när striderna pågick som värst. Men den 25 februari slog en granat ned utanför kliniken och skadade den, fönster krossades och elen slogs ut, vilket i sin tur ledde till att värmesystemet kollapsade. Vårdcentralen kunde vidare inte använda sina kylskåp för förvaring av känsliga vaccin och läkemedel, inte heller sina labb och medicinsk utrustning, och de miste tillgången till patienternas digitaliserade journaler. 

Först i maj kom elen och värmen tillbaka – och försvann igen i omgångar under hösten, när Ryssland gjorde ukrainskt energiinfrastruktur till ett militärt mål. Men så i slutet av januari invigdes solpanelerna och skapar idag en stor del av den el vårdcentralen behöver. Om det skulle bli strömavbrott på en molnig dag så finns också en bensin­driven elgenerator som backup, men den har inte använts särskilt ofta. 

– Många dagar är vi helt självförsörjande på energi, säger Olena Opanasenko.

Angrep energiförsörjningen

Ukrainas energiinfrastruktur baserade sig före kriget till största delen på fossila bränslen (cirka 70 procent) – som snabbt blev ett direkt mål för ryska angrepp. Enligt FN hade hälften av energiförsörjningen skadats, förstörts eller hamnat under ockupation i december 2022, och även om myndigheterna uppger att mycket nu ska vara reparerat råder oro för att vissa objekt inte klarar så många fler angrepp. Vidare kontrollerar Ryssland kärnkraftverken i Zaporizjzja, som är Europas största, och har visat sig redo med att begå terroristakter, till exempel genom sprängningen av dammen i Nova Kachovka i juni. Samtidigt har kriget omöjliggjort utvinning av kol i Ukrainas många gruvor, som före kriget stod för en tredjedel av landets energikonsumtion.

Även den största delen av Ukrainas vindkraftverk har förstörts eller befinner sig på ockuperad mark, och samma gäller för den största solcellsparken, som även den ligger i Zaporizjzja län.

Beronde av dieselgeneratorer 

Anna Rutkovska, energipolitiskt sakkunnig på miljöorganisationen Ecoaction, är ändå ­övertygad om att satsningar på förnybar energi är det som bäst gynnar Ukraina ur såväl utvecklings-, hållbarhets- och säkerhets­politiskt perspektiv. 

Hon tänker tillbaka till den gångna vintern och de bensin- och dieseldrivna generatorer som drogs igång vid strömavbrott. Många av dem skänktes av EU eller USA, under bistånds­program med namn som ”Generators of Hope”. Hon säger att generatorerna var en snabblösning som behövdes då, för att snabbt undsätta människor från mörker och kyla, men att fokus nu behöver skifta fokus till förnybar energi – som både möter dagens behov men också kan utgöra grunden för framtidens energiförsörjning.

I kölvattnet av kriget har människor blivit väldigt positiva till förnybar energi (nästan 80 procent tycker det är bra, enligt en opinionsundersökning som Anna Rutkovska har låtit göra), men få har råd att bekosta solpaneler ur egen ficka. 

Anna Rutkovska tycker att kommuner borde se över sina budgetar och satsa på förnybar energi.

– Men det är lätt för mig att säga. De har många utmaningar de behöver hantera just nu.

Hon fortsätter: 

– EU har faktiskt också skänkt 5 700 solpaneler till Ukraina – men vi vet inte var de finns, om det också har skänkts batterier och växelriktare, och var och när de ska installeras, säger Anna Rutkovska. 

Hon sammanfattar läget: 

– Miljöorganisationer är de enda som vågar satsa på solceller just nu och trotsa risken att de förstörs i kriget.

Företag ser en marknad

Även företag ser dock möjligheter i återuppbyggnaden av Ukraina, i alla fall på längre sikt.  

Det gäller inte minst de från Sverige. I maj beslutade regeringen att Business Sweden, en halvstatlig organisation som ägs gemensamt av staten och näringslivet, ska öppna ett handels­främjande kontor i Kiev. Det ska hjälpa svenska företag att investera och etablera sig i Ukraina, och är därmed ett uttryck för regeringens ambition att omstöpa biståndet till ett politiskt verktyg som gynnar det svenska näringslivet.

– Det finns en enorm potential för ­svenska företag och lösningar. Grön omställning, tech och infrastruktur, kommenterade Johan Forssell (M), handels-, bistånds- och utrikeshandelsminister, till Svenska Dagbladet i maj. Han fortsatte:

– Det här är ett stort land, stor marknad och väldigt mycket som behöver göras under lång tid.

– Många svenska företag vill hjälpa Ukraina med en hållbar återuppbyggnad, men så vitt vi vet är det mesta av det fortfarande i planeringsstadiet, skriver Vladyslav Filatov, som jobbar på biståndsenheten på Sveriges ambassad i Kiev, i ett mejl till Dagens ETC. 

Svenskt bistånd hjälper också Ukraina att genomföra delar av den plan för återuppbyggnad som president Volodymyr Zelenskyj tog fram förra året, inför en internationell givarkonferens i Lugano. Sverige stöder flera projekt i samarbete med Världsbanken och andra aktörer som syftar till att snabba på utbyggnaden av grön energi.

– Sverige stöttar också ukrainska miljöorganisationer. Deras roll är väldigt betydande, särskilt i tider av krig, när den ukrainska regeringen har lägre kapacitet och andra prioriteringar, skriver Vladyslav Filatov.

Även vissa kända svenskar kan spela en viktig roll i återuppbyggnaden av Ukraina. Tidigare i år tillsatte den ukrainska regeringen en internationell arbetsgrupp om krigets miljökonsekvenser som bland annat ska ta fram rekommendationer för Ukrainas gröna återuppbyggnad. 

Sveriges tidigare miljöminister och EU-kommissionär för miljöfrågor, Margot Wallström, är en av gruppens två ordförande (den andre är Andrij Jermak, chef för ukrainska presidentkansliet). Greta Thunberg och riksdagsledamoten Rebecka Le Moine (MP) är två andra svenskar i gruppen. En annan medlem är den åländske politikern Simon Holmström, som representerar partiet ­Hållbart initiativ.

Över en kaffe på Södermalm i Stockholm i juli berättar han för Dagens ETC att troligtvis tilldrar sig alla gruppens medlemmar redan nu olika slags påtryckningar.

– Ja, vi är alla föremål för lobbyism och inspel från intresseorganisationer och företag, men jag är inte rädd för att de hör av sig. Men så klart ska pengarna som ges av EU och omvärlden vara villkorade. Det är något vi behöver diskutera i gruppen: Ukraina behöver inte bara pengar men också krav på hur de ska spenderas. Jag vill se att det internationella biståndet kommer med starka miljökrav, säger Simon Holmström.

”Lyssnar inte på oss”

– Resten av vårt liv kommer vi att ägna åt återuppbyggnaden av Ukraina. Och möjligen också åt kampen mot återuppbyggnaden.

Det säger Oleksij Vasyliuk, ukrainsk miljövetare och ordförande för Ukrainian Nature Conservation Group, en slags motsvarighet till Naturskyddsföreningen. Sedan Ryssland började sitt anfallskrig räcker tiden inte till. Helst skulle han jobba med att etablera nya naturreservat, men under kriget går all tid åt att stötta och evakuera olika nationalparkers medarbetare, samt att analysera krigets miljökonsekvenser och dela med sig av slutsatserna i olika artiklar och expertgrupper som han ingår i.

– Vi är väldigt framgångsrika i att jobba väldigt mycket, men ganska dåliga på att få något gjort. De som bestämmer lyssnar inte på oss, beskriver Oleksij Vasyliuk sitt arbete.

Han är inte imponerad av den ukrainska miljöministern Ruslan Strelets, eller av president Volodymyr Zelenskyj när det kommer till miljöarbete.

– Vi hade tur att Zelenskyj var president när Ryssland inledde sitt anfallskrig. Jag tror inte att någon annan hade varit så framgångsrik i att organisera försvaret av vårt land. Att jag överhuvudtaget lever idag är tack vare honom. Men de som styr kan inget om miljö och klimat. De är affärsmän. 

Vidare har antalet myndighetskontroller i nationalparker och andra skyddade ­områden minskat till ett minimum sedan kriget ­började, enligt Oleksij Vasyliuk. 

– När någon försöker göra om ett naturreservat till jordbruksland, och en annan vill bygga en damm för att få vatten till sina odlingar ser staten mellan fingrarna, suckar han.

Inte heller regeringens löften om en grön återuppbyggnad fyller honom med särskild glädje.

Fruktar ”enorm exploatering”

Oleksij Vasyliuk pratar med Dagens ETC via videolänk från sitt hem i Vasilkiv, en mindre stad tre mil söder om Kiev som har den geografiska oturen att ligga så att delar av ryska robotar ofta ramlar ned här när det ukrainska försvaret skjuter ned dem för att förhindra att de når huvudstaden. 

Han säger att livet i krigstid är vidrigt och hemskt.

– Vi har flyglarm ett par gånger om dagen, vi kan höra dånet av robotar som flyger mot Kiev. Det har blivit vardag att fråga våra släktingar och vänner om de lever eller är vid fronten. Men samtidigt så känner vi också att vi verkligen har världens stöd. Så fort kriget tar slut så kommer Europa att ösa pengar över vårt land, för något annat skulle innebära mycket stora sociala problem i såväl Ukraina som i EU, säger han och fortsätter:

– Men det här stödet kommer att bestå av pengar, inte av virke, sten eller sand. Allt byggmaterial kommer vi att behöva utvinna ur vår egen natur. Och eftersom det mesta av Ukrainas land är i privat ägo är jag rädd att det kommer att vara lättare för regeringen att ge tillstånd för att utvinna byggmaterial i offentligt ägda nationalparker och -reservat. Jag är väldigt rädd för att återuppbyggnaden av Ukraina kan leda till enorm exploatering av våra naturresurser.

Rejv på bygget

Men det går att bygga på ett annat sätt. ­Jahidne är en by i Tjernihivs län, två timmar norr om Kiev och tio mil söder om både Belarus och Ryssland. Bynamnet betyder en plats där blåbär växer, men idag är det snarare minfält och grushögar efter förstörda byggnader, spår av rysk ockupation och ukrainsk kontraoffensiv, som utmärker trakterna. Här, och i andra byar i området, verkar organisationen Repair together (Reparera tillsammans). Dess verksamhet går ut på att blanda hårt kroppsarbete på byggarbetsplatser med rejv och konserter. Det är miljövänligt också: de unga ukrainare och utländska volontärer som anmält sig som frivilliga omhändertar byggnadsstenar från en raserad sportsal så att de ska kunna återanvändas till nybyggen i omringande byar.

– Vi försöker att återanvända så mycket material som möjligt för det är både mer hållbart och effektivt. Även när det handlar om helt förstörda hus så kan våra volontärer gallra ut hela tegelstenar som kan återanvändas, förklarar organisationens Svitlana Patrikejeva.

Arbetet är tungt och kräver samordning, musiken hjälper volontärerna att hålla samma takt. Repair together har nyligen byggt upp ett läger i byn Lukasjivka, med tält, barer och uppkoppling, så att frivilliga kan bosätta sig där tillfälligt och förena sina betalda jobb på distans med volontärarbete.

Projektet är bara ett exempel på att det går att bygga annorlunda, om bara viljan och kreativiteten finns – två saker det inte råder brist på i Ukraina, vare sig i fred eller krig.

Artikeln är producerad med stöd av Internews Earth Journalism Network.