Yxkasterskan från Hällefors

En tveeggad yxa och kraftiga granstubbar. Så roar sig yxkasterskan Annika Larsson om tisdagskvällarna när Hällefors yxkastare träffas. Nästa vecka bär det av till Europamästerskap.

Första gången Annika Larsson kastade yxa blev hon alldeles salig. Det var i mitten av nittiotalet, hon hade nyss träffat sin man Eric och flyttat till Hällefors från Eskilstuna. Makens jaktintresse hade smittat av sig på henne och vid ett tillfälle när hon hjälpte till vid skjutbanan fick hon syn på en vägg för yxkastning.

– Jag frågade om jag kunde få prova och efter ett tag satte jag yxan tre gånger, berättar Annika Larsson.

Födelsedagspresent

Efter det tog hon kontakt med yxkastarklubbens ordförande.

– Min man fyllde år i samma veva och jag bestämde mig för att köpa oss var sitt medlemskap i klubben som födelsedagspresent, säger hon.

De gick dit tisdagen efter.

– Sedan dess har vi varit där varje tisdag, säger Annika Larsson.

Under de nio åren som gått har de hunnit med att kasta yxa runtom i Sverige, men även i Tyskland där Annika Larsson en gång kom på andra plats i Europamästerskapen i yxkastning. Och nästa vecka bär det av igen. Då ska hon, maken och några vänner resa ner till Laubach i Tyskland för att tävla mot andra européer.

– Det är en fantastisk stämning där nere. Smockat med folk i alla åldrar som tjoar och hejar, berättar hon.

Unga förmågor

Till sommaren kommer flera grupper med ungdomar från Frankrike för att kasta yxa i Hällefors. 

– Med tydliga regler fungerar det bra att ha en massa ungdomar med yxor, säger Annika Larsson.

Hon berättar att många av dem kommer tillbaka flera år och att de tar med sig sporten tillbaka till Frankrike.

– Det sprider sig som en löpeld, säger hon.

Men i Sverige har yxkastandet gått tillbaka lite. Flera klubbar har försvunnit och det har varit svårt att få ungdomar att börja. Bland de drygt tjugo medlemmarna i Hälleforsklubben är medelåldern hög. Men den yngsta medlemmen, som är barnbarn till ordföranden, är tretton år.

– När vi var i Kolsva förra helgen utklassade han alla och tog hem segern. Det är så det ska vara. De unga ska ta vid och vi gamla får stå tillbaka, säger Annika Larsson.

Yxkastarturné

Hemma hos Annika Larsson hänger fullt med medaljer och diplom från olika klubbmästerskap på väggarna. Hon och maken brukar åka runt till olika klubbar och tävla. I sommar kommer ett gäng bekanta från Tyskland och Schweiz som paret ska ge sig ut på yxkastarturné tillsammans med.

– Då kastar vi varje dag i en hel vecka på olika ställen från norr till söder, säger hon.

Priserna för en segrande yxkastare är sällan större än medaljen, äran och kanske någon gång en trisslott. Det går inte att göra sig stora pengar på att kasta yxa.

– Det viktigaste är att man har roligt. Man måste ha lite mani för det, säger Annika Larsson. Hon har precis kommit igång med kastandet igen efter en höftoperation hon gjorde i vintern.

Målade granstubbar

Vid västra Gäddsjön där Hällefors Yxkastare håller till står väggar med granstubbar målade med femcentimetersringar i rött, blått och vitt. Annika Larsson höjer sin yxa, kastar och sätter den mitt i prick flera gånger. Men är det inte en farlig sport att ägna sig åt, händer det inte att folk gör sig illa på yxorna?

– Jag har aldrig varit med om att någon har skadat sig, säger hon

Jakten som en gång ledde henne in på banan har hon slutat med. En gång när hon låg ute på pass mötte hon en björn.

– Jag blev så rädd att jag sprang till bilen och stängde in mig i den i en timme, säger Annika Larsson.

Sedan den dagen jagar hon inte längre. Men yxkastandet lär hon fortsätta med länge till.