Yussef och Wafaa kämpar för en plats i samhället

Vi träffas hemma hos Youssef och hans fru Wafaa Suliman i Malmö. De flydde från Syrien i november förra året och har bestämt sig för att lära sig svenska så fort som möjligt och längtar efter att börja jobba. 

– Det går så långsamt. Jag utbildade förskollärare på universitetet och vill börja arbeta. Jag vill försörja mig och bidra till samhället, säger Wafaa, 51 år. Hon väntar på att hennes yrkescertifikat ska godkännas av de svenska myndigheterna. 

Båda andas entusiasm och glädje. 

Youssef var professor i filosofi i Damaskus och det var genom hans jobb de fick en möjlighet att fly från inbördeskrigets Syrien. 

– Vårt hus brändes ner, våra ägodelar försvann och alla mina 10 000 böcker som jag hade samlat i över 40 år brann upp. Men vi skulle till Stockholm på en konferens och bestämde oss för att fly. Först bodde vi på Hilton i tre dagar och när konferensen var slut gick vi ut och var flyktingar som inte ägde något, säger han. Vi blev som pånyttfödda här i Sverige och försöker att lära oss språket igen. 

– Vi trivs i Malmö. Det är en kosmopolitiskt liten stad med många olika nationaliteter och jag är oerhört tacksam mot Malmö kommun – de har verkligen hjälpt oss. Vi vet att vi lever på andra människors skattepengar och vill inget hellre än börja jobba. 

Youssef är tvärsäker; han kommer att tala svenska flytande och läsa filosofiska texter på sitt nya hemlands språk inom något år. 

– Hur ska jag kunna vara en del i samhället utan språket? Det är ju själva kärnan i kommunikationen mellan människor. 

Youssef är gravt synskadad. Hans familj flydde till Syrien från Palestina när han var ett år och han drabbades av en svår ögonsjukdom när han var fyra år. 

– Det fanns inga mediciner så jag blev nästan blind, säger han. 

Men det har inte hindrat honom från att bli professor och det var på universitet han träffade sin fru. 

– Hon var min elev, säger han med ett skratt. 

De har tre barn, en son i Sverige, en son i Paris och en dotter i Beirut. 

– Vi trodde att vi skulle slå oss till ro och få barnbarn men allt ändrades blixtsnabbt. 

Wafaa skriver ner familjens historia så att barnen ska veta var de har sina rötter – små fragment som hon stenograferar ner.

Youssef konstaterar att han började sitt liv som flykting och nu i slutet av livet är han flykting igen. 

– Vi måste rekonstruera ett nytt liv steg för steg. Och språket är den viktigaste pusselbiten.