– Eftersom det är min bror som har designat den. Han jobbar själv som läkare och lånade hem ett förkläde som mall, för att han och andra volontärer skulle kunna sitta hemma vid köksbordet och göra engångsförkläden med hjälp av byggplast och strykjärn, säger hon.

2 000 förkläden om dagen

Sedan dess har verksamheten växt och blivit en långt större apparat. Idag tillverkas i genomsnitt 2 000 engångsförkläden om dagen, av i genomsnitt hundra volontärer som kommer och går som de vill.

– Vissa kommer hit nästan varje dag, medan andra kommer två till tre gånger. Men alla som kommer är lika uppskattade, det tar nämligen inte mer än fem minuter att lära sig själva tekniken, säger Soraya Hashim.     

Ett maraton av plast

Pia Brunn och Helen Marcusson är här för tredje gången.

– Jag tycker det är ett enkelt sätt att kunna bidra med något litet. Sedan är det ju fantastiskt för oss som är vänner att kunna umgås utan några sociala restriktioner, eftersom vi har full skyddsutrustning på oss, säger Pia Brunn.      

Att få tag på själva plastfilmen, som de två väninnorna jobbar för fullt med att rulla upp på bordet, utgör en av de större utmaningarna, berättar Soraya Hashim.     

– Det är inte helt lätt, eftersom det måste vara en specifik typ av plast. Men nu har vi precis beställt 4,2 mil. Det räcker väl i tio dagar ungefär, säger hon.    

Sålde charterresor

Vid nästa station inne i Förklädesfabriken står Åsa Wirseen och svetsar ihop ärmar, nacke och mage på engångsförklädena med hjälp av en värmepistol och en lång linjal i aluminium. I vanliga fall jobbar hon med att sälja charterresor.

– Och du vet, det är ju som att sälja is på Nordpolen just nu, så jag är permitterad på 60 procent, säger Åsa Wirseen.

Eftersom hon ändå gick hemma om dagarna och fick lön för att göra ingenting tyckte hon det var självklart att komma hit.

– Jag har varit här från den 12 april, när de först slog upp dörrarna, säger Åsa Wirseen, och Soraya Hashim fyller i:

– Då var det långt ifrån så här proffsigt och välorganiserat som det är idag. Det fanns två bord här inne och någon frågade: ”Är det nån som har en värmepistol hemma?”. Det har varit en process att få hit alla saker och få ordning på allt.           

Ser inget alternativ

Även hon, som i vanliga fall är journalist, men blev arbetslös när Metro gick i graven förra året, tycker det är självklart att ”steppa in” och hjälpa till.

– Jag ser inget annat alternativ. Sedan är det så, att även om det är otroligt tungt, stressigt och svettigt så har vi otroligt roligt och mysigt ihop. Vi bygger som en social plattform, vilket ju är det som de flesta av oss saknar allra mest just nu, säger Soraya Hashim.       

Kan du tycka att du som arbetslös borde kunna bli anställd av staden och få lön för att samordna det här?

– Jag tycker att vi får ta den debatten sen, när det akuta läget har lagt sig. Nu måste vi kavla upp ärmarna och göra det här bara. Det handlar om att folk dör, och att det inte finns tillräckligt med skyddsutrustning!   

Efter att engångsförklädena är ihopsvetsade viks de, för att sedan packas ned i förslutningsbara plastpåsar som i sin tur läggs i säckar och ställs på vänt i tre dygn, innan de körs ut till vård- och omsorgsboenden i Stockholmsområdet.

– Det finns studier som visar på att covid-19-viruset inaktiveras efter 72 timmar på plastytor. Därför låter vi förklädena vila innan vi kör ut dem, säger Soraya Hashim.     

Störst behov prioriteras

Det är behoven som styr vilka vård- och omsorgsboenden som står på tur för att få förkläden, förklarar Soraya Hashim.

– Vi kör ut till dem som är i störst behov. Det är nämligen inte alls ovanligt att personalen från nått boende ringer hit och gråter, säger hon.