– Jag letade efter jobb varje dag, men hittade ingenting, säger han.

Han försörjde sig i stället på att panta tomburkar.

– Jag ville inte tigga, det kändes inte bra. Mina föräldrar gjorde det, men det var svårt för mig. Men ibland var det nödvändigt, så då gjorde jag det någon enstaka gång ändå.

Hur ser du på andra som tigger?

– Om du har jobb måste du inte tigga, men alla letar efter en lösning för att överleva. Jag har hört att folk säger att det är problem med tiggeriet, men de sitter ju bara på gatan, det är inget problem.

Sov i en bil

Familjen sov i en bil och hade ingen tillgång till toalett eller rinnande vatten.

– Vi gick till diakonicentralen på kyrkan för att få gå på toaletten eller duscha. Men ofta hämtade vi vatten på Ica eller letade efter en toalett på någon restaurang.

Han berättar att attityden från svenska folket har förändrats mycket sedan dess.

– Då var folk väldigt goda i Sverige. Det var fint här då. Det har förändrats mycket på fyra år. Folk tittar misstänksamt på oss på stan idag, om vi går in i affärer så glor vakterna alltid.

Vlad gick aldrig till socia­len och fick ingen hjälp från myndigheterna. Tillgången till sjukvård var ett stort problem.

– Det är svårt, du måste vänta lång tid och om du inte har något svenskt personnummer så måste du betala mycket pengar, två–tre tusen kronor. Jag vet folk som inte går till doktorn för att de inte har råd.

Hittat jobb

För drygt två år sedan lyckades Vlad hitta ett jobb, som diskare på en restaurang, och hyr nu ett rum i ett hus tillsammans med sin fru Bianca.

– Jag tycker om det. Jag känner mig mer inkluderad i Sverige nu, när jag har jobb och personnummer. Jag känner mig som en svensk man idag. Jag vill stanna här, om bara min fru hittar ett jobb också.