Vi sätter oss vid bordet, jag och kvinnan som startat kontot som på bara tio dagar fått över 13 000 följare.

– Jag tänkte någonstans att folk kommer säkert tycka att det här är intressant. Jag följer själv till exempel kontot Kvinnohat och visste att de har över 33.000 följare, och jag kollade ju lite på hur de gjort. Men jag trodde faktiskt inte att det skulle bli 11.000 följare på tre dagar, säger hon.

Av säkrehetsskäl har hon valt att vara anonym.

– Jag vill inte ha hotbrev eller bli utsatt för något. Jag vet att det här kan uppfattas som väldigt provocerande för många och jag vill inte ha de breven, inte än i alla fall.

Men det är inte bara därför hon inte går ut med sin identitet. Hon vill inte att fokus ska ligga på henne som person, utan att kontot ska tala för alla.

– Det handlar inte om en person utan om en struktur. Många av berättelserna är ju inte mina, och om det inte skulle vara anonymt kanske folk skulle dra sig för att berätta. Många historier är ju från personer i min och de andras närhet, och det känns kanske inte så kul sedan, när du får förklara för personer som utsatt dig för detta att du berättat för andra. Det skulle bli för lätt för utomstående att lista ut vem som sagt vad. Jag vill kunna ha ett öppet och ärligt flöde där alla ska våga berätta.

Hur kom du idén på att skapa det här kontot?

– Det började i somras, när jag var på ett inneställe här i Stockholm. På den kvällen fick jag två riktigt vidriga kommentarer. Den första blev jag sur på, men av andra blev jag riktigt arg och ledsen. Det blev lite uppståndelse och det var många som kom fram och frågade vad som hade hänt. För att ”trösta” mig sa folk saker som ”men det spelar ju ingen roll”, ”det är för att du är så fin” och så tog de typ på min röv, samtidigt som de påpekade att många säkert skulle vilja göra brazilian buttlift och jag  tänkte att ”nej, alltså det här blir ju bara värre”.

– Så jag åkte därifrån med en vän och vi snackade hela resan om hur sjukt det är och jag tänkte att jag skulle göra något av det, kanske iscensätta liknande händelser med film. Fast den idén dog lite, jag orkade inte riktigt ta tag i det. Sedan blev det ju 8 mars och jag läste Amie Bramme Seys debattartikel som handlade om representation, med tanke på att Expressen hade valt att bara låta vita kvinnor komma till tals inför 8 mars. Det tyckte jag var väldigt intressant.

– Och jag tänkte att här, här frågar hon ju faktiskt efter den icke-vita kvinnans historier. De finns här, runt hörnet i ditt eget fikarum. Så den debattartikeln inspirerade mig även om det var något som jag tänkt på sedan händelsen i somras.

Vad har du fått för respons?

– Jag har nästan bara fått positivt bemötande. Många har mejlat in egna berättelser och tackat för att jag tagit initiativ till det här kontot. De skriver ”Äntligen får jag berätta min historia. Äntligen kan vi på ett tydligt sätt som visar att vi inte överdriver.” Det är också många föräldrar med mörkhyade barn som skriver och berättar att folk inte förstår vad deras barn går igenom.

– Sedan har folk undrat varför kontot inte bara heter @kvinna eller @människa. Folk vill ta bort fokus från färg, och jag förstår det, för vi är ju alla människor. Men, skulle jag lyfta bara kvinnan eller bara människan, så försvinner ju fokuset jag vill lägga. För de här berättelserna händer inte bara kvinnan eller bara människan, utan det händer en specifik grupp – svarta kvinnor.

– Men det är häftigt hur något som liksom startade i ens huvud kan sprida sig såhär,  att det inte bara är i mitt huvud utan i så många andras också. Det är fint med gemenskap, även om den grundar sig i någonting väldigt tråkigt.

Hur tror du tankarna går kring just ordet svart?

– Det har inte varit så många i flödet som skrivit, men jag kan tänka mig att många funderar på vad ”svart” är. Många kanske inte definierar sig som svart om de har en svart och en vit förälder, till exempel. Men det är lite farligt att tänker så, för folk ser ju färg. Ens farfar skulle kunna vara svart, så en ändå har det ”utseendet”, folk vet inte var du är ifrån vid första anblick. En behöver inte ha två svarta föräldrar för att definieras som svart i andras ögon. Strukturen är större än så, den gör att vissa räknas som svarta och andra inte. Det finns syskonpar där den ena ser ”mer” svart ut än den andra, och de får olika bemötanden på grund av det. Samtidigt är det viktigt att folk får identifiera sig själva, att de själva bestämmer om de är svarta, bruna, mulatt, blandad, mixed och så vidare, men i just det här syftet handlar det om vad svartheten väcker i den som står framför en.

Hur låter det i kommentarsfältet?

– I början var det inte så mycket kommentarer, men nu har det verkligen lossnat och det är jätteroligt, för det är i samtal mellan människor som förändringar sker.

– Jag försöker komma in i samtalen i fikarummen och på lunchen genom att publicera berättelser runt de tiderna, för om de då kollar sitt Instagramflöde och ser en historia så kanske de får något att diskutera under rasten. Men det är lite blandat. Jag har valt att inte lägga mig i så mycket i kommentarerna, där får mina följare gärna gå in och förklara. Min syn kanske inte alltid är som deras och jag vill som sagt att kontot ska vara mer än en person. Jag kan sitta och skratta och high-fivea mina följare, applåderar dom för deras kommentarer. En del kan skriva ”källkritik, tack” eller ”det här kan inte ha hänt på riktigt, det är för grovt”. Men det är ingen svart kvinna som skriver det, utan det är de som inte vill se problemet och de som inte är färgmedvetna.

Hur menar du med att de inte är ”färgmedvetna”?

– En vit kvinna kan aldrig förstå hur det är att vara svart kvinna. Däremot finns det vita föräldrar med bruna barn, egna eller adopterade, och de är nog mer medvetna. Men det finns historier som tyder på att de inte alltid är medvetna heller. Det är jobbigt att prata om färg. Det är jobbigt att erkänna att samhället ser ut som det gör. Det är jobbigt att prata om det alla vet, men som ingen pratar om, nämligen att det är skillnad mellan vita och icke vita. Kamperna ser olika ut beroende på vad en har för färg och identitet.

Med kamp, tänker du då på feminism?

– Det blir konstigt för mig att prata om feminism som isolerat ämne, utan att länka ihop med antirasism. Jag kommer ju alltid vara en icke vit kvinna, och jag ser ju att feminism och antirasism ofta samspelar.

– Men sedan finns det ju antirasister som inte är feminister, feminister som är rasister, det finns antirasister som är homofober och homosexuella som är rasister och det finns svarta människor som hatar judar. Jag kan liksom inte greppa att det finns personer som inte ser andras kamp, men det är väl något egocentriskt, att en kanske bara ser sin egen kamp.

– Just feminismen har ju en väldigt vit historia, i alla fall det som framhävs. När vi pratar om feminism på exempelvis universitet, så pratar vi om kvinnor, män och vita personer. Det kanske blir något litet stycke om postkolonial feministisk teori, men bara för att du läser en feministisk kurs betyder det inte att du får in det här perspektivet. Det finns många välmedvetna feminister som inte har det här perspektivet i sin analys – och vilka kvinnor kämpar man för då? Man kämpar ju inte för alla kvinnor.

Jag har sett att vissa reagerat på att du hänvisar till person och/eller plats där de här situationerna du publicerar har uppstått. Vad tänker du om det?

– Lite kul är det faktiskt att skriva ut vem det är. Vissa skriver till exempel att ”gud vad taskigt att hänga ut Taxi Kurir” och då tänker jag bara att ”ja, men gud vad taskigt av Taxi Kurir att de säger såhär”.

Det är mycket berättelser och kommentarer om hår.

– Ja, alltså själva känslan att någon tar i ens hår, liksom det är min kropp och mitt hår. Det är fascination och exotiskt och de fattar liksom inte att en stått och fixat det. Vi ser inte ut så när vi vaknar liksom. Går jag går ut på krogen med utsläppt hår så vet jag att risken finns att folk kommer ta på det, och en väjer, duckar och liksom undviker. Folk greppar liksom bara tag, men många skulle nog inte göra det om de tänkte igenom det. En blir liksom inte van, fastän det händer så ofta.

Är det någon historia som det blev en ordentlig diskussion kring?

– Ja, det var en där en kille frågade en tjej på krogen om hon var Leila K. Hon sa nej och han gick, men kom tillbaka och rättade sig med att hon ju var Neneh Cherry. Tjejen han talade med var 22 år gammal, men det var många som inte förstod varför den publicerades. För mig var det en självklar rasistisk grej, att många vita ser oss icke vita människor som en slags homogen massa. Det enda som de här tre personerna hade uppenbart gemensamt var ju hudfärgen. Sedan var det inte en enda kommentar till bilden pekade på åldersskillnaden, att Leila K är 44 år gammal och Neneh Cherry är född på 60-talet.

Och hur ser du på kontots framtid, så här efter en vecka?

– Just nu vill jag lägga grunden för Svart Kvinna. Sedan kanske jag gör som Kvinnohat och lånar ut kontot en vecka åt gången till personer som tillhör andra utsatta grupper och vill lyfta dem. Jag vill läsa konton som Muslimskkvinna, Transkvinna, Lesbiskkvinna, jag vill läsa om alla.  Så vi får se, de kanske hinner starta egna konton. Samtidigt måste en ju fråga sig – hur mycket av den här skiten orkar folk ha i sitt Instagramflöde?