Dagens ETC har i ett omfattande dokument nu pratat med 40 före detta Expressen-anställda som i stort backar upp Frida Sundkvists redogörelser. Rösterna, som vill vara anonyma av rädsla för yrkesmässiga repressalier, utgör vittnesmål som täcker de senaste 20 åren, fram till och med 2021.
Dagens ETC har även fått ta del av anställdas interna, hemliga diskussioner från metoo-hösten 2017, om sexism, trakasserier, mansdominans, och ledningens oförmåga att hantera något av det med annat än överslätande och mörkläggning.
Allt det här, sammantaget, tyder på en arbetskultur som är systematiskt inhuman i sin behandling av personal, främst kvinnor, och att det varit på det sättet så länge någon kan minnas. Facket ses allmänt som arbetsgivarens förlängda arm – man lyssnar gärna, men agerar föga.
– Man slickar uppåt och sparkar nedåt. Det är så man klättrar på Expressen. Angiveri av sina kollegor ses som något bra, minsta pryl som kan tolkas som illojalitet mot arbetsgivaren är en dödssynd. Det kan handla om allt från att skämta på Twitter på något sätt som kan tolkas som en diss mot Expressen, eller att lägga ut ”vågade” bilder på sociala medier, till att säga att man tycker att en publicering inte var så bra. Det straffar sig, analyserar en källa med många år på tidningen.
En del av källorna berättar om vad de sett i form av kränkande behandling av andra:
– Jag minns när en kollega fick en sådan uppläxning av chefredaktören Thomas Mattsson att hon kräktes.
Och:
– Jag tänker på en sak som en av Expressens absolut mest uppburna och hyllade stjärnjournalister sa: ”Vi rekryterar unga tjejer för de gnäller inte så mycket.” Det behöver man inte vara någon stjärna för att förstå att det handlar om att de inte vågar säga ifrån. Och ja, den mannen jobbar kvar där än, säger en person som var involverad i Expressens gigantiska tv-satsning i mitten av 10-talet.
Det var ett prestigeprojekt för dåvarande chefredaktören Thomas Mattsson. Ett år in i Expressen TV:s existens skrev Resumé om ”ett orimligt tempo, sjukskrivningar och rädda medarbetare som omplaceras om de är kritiska”. Då hade 14 personer av 60 redan hunnit säga upp sig från just den specifika redaktionen.
En nuvarande anställd på Expressen TV skriver nu så här i veckan till Dagens ETC, kort och koncist: ”Resumés artikel från 2016 skulle utan tvivel kunna vara skriven idag.”
Jag blev så fruktansvärt förnedrad.
Det är mycket tårar i de vittnesmål som Dagens ETC samlat ihop.
– Jag kan säga att det är den enda arbetsplatsen där jag har gråtit regelbundet på jobbet, berättar en idag härdad och erfaren journalist.
Hon är inte ensam. Gamla Expressen-veteraner, numera journalistproffs med gedigna cv:n, har i långa intervjuer berättat om vad de råkat ut för. Som att man kunde få höra att man var ”dum i huvudet och värdelös” om Aftonbladet hunnit före med en nyhet.
En kvinna gråter non-stop i 30 minuter när hon kommer ihåg offentliga utskällningar på redaktionsgolvet, hur hon grät på toaletten varje dag, eller tröstade andra som grät, och hur man uttalat förväntades jobba över utan att få betalt. Man var rädd för att gå hem den tid man slutade, helt enkelt. Att ta en hel lunch var otänkbart. Hon berättar hur chefen inför alla andra handplockade uppburna män som fick äta restauranglunch med honom – ”du, du och du följer med mig, käk!” – medan kvinnorna fick stanna kvar med mikrad matlåda vid skrivborden och ”göra skitgörat, lågstatusartiklarna”, 20 stycken per dag. Kvinnan blev också tillsagd, av ytterligare en chef, att det var lösaktigt att lägga upp badbilder från semestern på sin privata Facebook:
– Jag kände mig så dum att jag tog bort dem. Jag blev så fruktansvärt förnedrad av att få höra att jag inte ska visa att jag badar, för det är något sexuellt och det blir ett problem för Expressen.
En annan kvinna berättar hur hon, efter en diskussion om en publicering hon tyckte var otidsenligt sexistisk, blev tagen åt sidan av en chef som sa ordagrant att hon inte fick ifrågasätta Expressen: ”Om du blir upprörd över något så ta inte upp det inför alla, det blir en attack på hela tidningen som inte är rättvis.” Kvinnan blev också tillsagd att hon var för utmanande och lättklädd när hon hade på sig ett vanligt linne med en blus över, och att hon måste klä på sig.
Han hade utvalda hackkycklingar som han gick på för deras utseende och kläder inför alla andra.
Åren då Thomas Mattsson var chefredaktör, 2009 till 2019, beskrivs av samtliga källor som avgörande år för Expressen. De tio åren kastar skräckfyllda skuggor in på redaktionen än idag:
– Det var ett terrorvälde, cocktailen av Mattsson och hans närmaste underhuggare var förödande för redaktionskulturen.
Anställda ”förväntades uttryckligen vara redo att ta en kula för Expressen och Mattsson” och den som sa upp sig fick höra förtäckta hot om att ”det brukar inte gå så bra för de som slutar på Expressen”. En profilerad skribent hotades med besöksförbud till hela Bonnierhuset om han slutade.
Offentliga utskällningar och mobbning av underställda var under Mattsson och hans närmaste chefer ren rutin. Så här säger en reporter med ett decenniums erfarenhet av Expressen, om en chef:
– Han hade utvalda hackkycklingar som han gick på för deras utseende och kläder inför alla andra. En kortväxt person fick inför hela redaktionen frågan om han handlar i en barnaffär, för att förnedra. Han kunde säga till en man ”vilken fin tröja du har, finns den i herrmodell”. Sedan, på nästa stormöte, berömde han sig själv över vilka fina värderingar han och redaktionen har.
Den chefen har fortfarande en väldigt framskjuten och tung maktposition.
Expressen har varit väldigt hierarkiskt.
Full transparens: allt är inte nattsvart. Flera stycken beskriver Expressen som ett väldigt hårt jobb, men mycket bra, och med goda möjligheter till snabb karriär för den som spelar spelet. En del känner inte alls igen sig i det Frida Sundkvist och andra vittnar om, utan tycker tvärt om att det är högt i tak att kritisera, säga ifrån, och debattera publiceringar utan att bli tilltryckt. En kul arbetsplats med stora möjligheter att ta för sig, trots att man är ung och grön.
– Jag kom bra överens med mina chefer, fick komma till tals och blev respekterad. Sedan är det klart att det fanns en hierarki och det är stressigt, som en berättar.
Kulturjournalisten Jens Liljestrand, som i mars slutade efter åtta år på Expressen men finns kvar som tung frilansare, väljer att prata öppet med Dagens ETC, efter att han twittrat om att behandlingen av Frida Sundkvist är ”anmärkningsvärd”.
– Helt ärligt, jag har inte hört något negativt från tidningen eller från någon person på tidningen om den tweeten, säger Liljestrand, och fortsätter:
– Expressen har varit väldigt hierarkiskt, mycket styrs uppifrån – men det behöver inte betyda sexistiskt. Auktoritärt ibland, ja. Stressat ibland, ja. Hierarkiskt, definitivt. Men att kvinnor skulle behandlas sämre, det är inte min upplevelse och inte min bild.
Men, han vill poängtera:
– Jag är man, jag var chef, jag var på kulturredaktionen som är frikopplad från nyhetsredaktionen.
Det är den värsta arbetsplats jag varit på och då har jag torkat bajs på äldreboende.
Sexism eller ej, många andra har en radikalt annorlunda bild av livet i Bonnierskrapan på Kungsholmen i Stockholm. Ett ord som återkommer i så gott som alla vittnesmål, är ordet sekt. Man förväntas ställa upp på allt, aldrig säga ifrån, aldrig kritisera ledningsbeslut. Lojal till döden. Den som säger upp sig ses som en förrädare.
– Mina chefer blev skitförbannade. En hälsade inte ens på mig när jag var inne för att lämna dator och nycklar. Det var som att jag inte fanns fast han gick förbi mig flera gånger. Så oproffsigt, säger en person som slutade tidigare i år.
En annan minns med fasa sin tid där, som kraschade i utmattningssyndrom som akuta minnesluckor och våldsamma panikångestattacker:
– Det är den värsta arbetsplats jag varit på och då har jag torkat bajs på äldreboende. Vi pratade aldrig om journalistik, belastningen var helt galen. För mig var det som en sekt. Om det är ett land så är det Nordkorea där ingen vågar protestera till cheferna. Jag mådde jättedåligt.
Ytterligare ett vittnesmål:
– Min första sommar där grät jag varje dag efter jobbet, det var den värsta perioden i mitt liv. Sedan tog jag mig uppåt i den märkliga hierarkin. Och hamnade på en position är jag kunde få en fri roll. Sedan när man inser hur de behandlar runt människor omkring en, så känner man till slut att man inte vill vara en del av det.
Den före detta anställda, som var del i kulturen i många år, beskriver hela Expressen som ”ett dårhus” där det ”anses coolt att ha nått den nivån då chefredaktören ringer en mitt i natten utanför arbetstid”.
– Expressen har en extrem beskyddarkultur. Det bygger helt på att när man uppnått en inre kärna av dårhuset är man så pass lojal att man är rädd för att yttra sig om tidningens inre dåregenskaper. Det är som ett dåligt kompisknull som går över i en misshandelsrelation, med konstant manipulerande chefer, härskartekniker, ständiga tillrättavisningar. Men blir man profilerad och drar in klicken, det enda som spelar roll – då får man uppföra sig hur man vill, och göra vad man vill. Jag bröts successivt ner.
En person som jobbat där i flera år förklarar saken så här:
– Del av affärsmodellen har varit att det är en köttkvarn där man stoppar in unga juniorer och maler ner dem så de blir utbrända när de är 23 och byter bransch. Och det är övervägande unga kvinnor som hamnar i den kvarnen.
För att avancera som chef behöver du foga dig för männen, blunda för sexistiska övertramp, mobbning, titta bort vid situationer som aldrig hade varit okej i någon annan bransch.
En person med arbetsledaransvar berättar om arbetsdagar utan lunchraster, där toalettpauser var omöjligt, och med människor som konstant skrek order åt henne uppifrån:
– När jag pratade med den lokala fackordföranden sa han ”alla är inte gjorda för det här jobbet, du kanske ska söka dig någon annanstans”. Alla ville bara göra ett bra jobb uppåt i hierarkin så publicistiska invändningar kvittade. Vi fick stränga order uppifrån att publicera obekräftade dödssiffror. De visade sig sedan inte stämma. Reportrarna var slutkörda och osäkra. När jag försökte säga det till min chef så vändes det mot mig på ett psykopatiskt sätt: ”Jaha, säger du att du inte klarar av ditt jobb?”
Vittnesmål från 00-talet skissar upp en grabbig logementsstämning där unga, nyanställda kvinnor förväntades festa med de äldre, profilerade manliga skribenterna efter arbetstid. Om inte, så grusades karriären. Senare vittnesmål, från slutet av 10-talet och tidigt 20-tal, tyder på att det grabbiga hö-hö:andet tonats ner kraftigt efter metoo-hösten 2017. Man vill inte framstå som mossig. Samtidigt som ränderna är svåra att tvätta ur.
Många av de män som formades som journalister för två decennier sedan, och som växte upp i yrket på Expressen, är ännu kvar och uttalat tongivande för journalistiken och redaktionens inriktning. Både internt och externt. De höga chefer som styr hela redaktionen fostrades av Thomas Mattssons ledarskap.
En kvinnlig profil som jobbade på Expressen under många år säger så här till Dagens ETC:
– För att avancera som chef behöver du foga dig för männen, blunda för sexistiska övertramp, mobbning, titta bort vid situationer som aldrig hade varit okej i någon annan bransch. Ett problem på Expressen under Mattsons ledning var att alla chefer var privata vänner. Upplevde man problem och tog det vidare så gjordes det inget åt saken. Och någon berättade om ett olämpligt beteende så blev hon paria – utfryst, mobbad tills att personen själv sa upp sig.
Hon fortsätter och berättar om en fest där en av hennes chefer försökte antasta henne, inför ytterligare en Expressen-chef:
– Dagen efter gick jag till min överordnade och berättade om vad som hänt och hur obehagligt det var. Han höll med mig men gjorde ingenting. Och jag visste att om jag bråkade så skulle jag straffas genom att bli omplacerad. Det fungerade så, låt de brunstiga cheferna få ha kul. Helt vidrigt. Mest arg blir jag på att den grabbiga och grisiga kulturen var så accepterad.
En annan anställd som jobbade där senare, i nutid, berättar att det här sitter kvar. Det är ”en osund redaktion”:
– Det är så mycket som är dåligt. Det är en grabbighet som sitter i väggarna, en tydlig hierarki. Det är toppstyrt nåt så in i helvete. Det finns stjärnor som har ett större svängrum och kan säga och göra vad de vill. Jag jobbade med en granskning väldigt länge som cheferna sedan sa nej till. Det vara bara att glömma, gick inte att publicera. Sedan gjordes den ändå av en annan reporter. En profilerad manlig. Det gjorde mig mycket förvånad då det var samma människor som fattat beslutet.
Efter metoo blev klimatet ändå snällare. Man blev mer försiktig i hur man pratar om män och kvinnor.
Hösten 2017 skakades världen av metoo-rörelsen. Så även journalistbranschen. En annan av Sveriges stora nyhetsredaktioner jobbade länge på ett stort metoo-gräv om Expressens chefer. Det innehöll alla den tidens ingredienser för att sänka en redaktion: mobbning, kränkande beteende, vilda fester, droger, relationer med unga tjejer på redaktionen som blev utfrysta och omplacerade när det tog slut, våldtäktsanklagelser, en person som är ”ett riktigt svin” som ”spred terror” på arbetsplatsen. Artikeln publicerades aldrig. Oklart varför – kanske för att publicister börjat dra öronen åt sig efter den första vågens vågade uthängningar. De som med största sannolikhet skulle utmålats som klandervärda sitter kvar på höga poster på Expressen än idag.
Ytterligare en annan stor tidning fick matig metoo-information om en helt annan chef. Han beskrevs då av ett tiotal Expressen-journalister som kvinnohatande, diskriminerade, kränkande. Han ska ha älskat offentliga uppsträckningar och att förnedra anställda genom att tvinga dem att spela upp sina inspelade intervjuer inför alla andra. På så sätt kunde han direkt hugga ner dem om han ansåg att de gjort något fel. Tidningen som fick den här informationen agerade aldrig på den och mannen fortsatte som chef i många år till.
– Under den mest brännande perioden var det kvinnor som öppet på morgonmötena sa ”jag kan skriva en metoo-artikel om min tid på Expressen”. Det var kvinnor som jobbat där länge som sa att ”vi inte får glömma vår egen historia”. Ingen agerade någonsin på det. Jag tyckte det var märkligt, säger en erfaren Expressen-profil.
Expressens metoo-arbete styrdes av två manliga reportrar:
– De arbetsledde, valde vinklar, satte agendan, bestämde att ”nu ska vi jaga Martin Timell”, även om det sedan var en kvinna som gjorde jobbet.
Ledningen bestämde från början att alla kvinnor som skrivit under journalisternas upprop Deadline var förbjudna att skriva om något relaterat till vad man kallade ”metoo-vinjetten”. En källa berättar att det blev prekärt när de, minuter innan publicering, upptäckte att en kvinnlig reporter som skrivit en metoo-artikel även signerat protestlistan. Då bytte man ut hennes namn – mot en mans.
– Efter metoo blev klimatet ändå snällare. Man blev mer försiktig i hur man pratar om män och kvinnor. Man blev också bättre på att lyfta kvinnor för att man verkligen ville slå Aftonbladet genom att inte vara sexister. Liksom, ”kolla ni har Fredrik Virtanen, men hos oss är det fläckfritt”. Expressens svansföring under metoo var oerhört hög.
Under den hösten, 2017, innan bakslaget drog igång, berättar en reporter om hur hon sattes på att gräva kring en betydelsefull medieprofil. En riktig tolvtaggare som även om han inte längre jobbade kvar på Expressen, var starkt förknippad med tidningen och hade omskrivet många nära vänner på chefsposition i huset.
– Jättemånga kvinnor vittnade om honom i en Facebook-grupp för journalister, grova sexuella grejer. Grävchefen bad mig sammanställa allt som fanns på den mannen, vilket jag gjorde och överlämnade. Det var spänd stämning den dagen och ledningen hade en hel del möten. Jag trodde jag skulle jobba vidare med det så jag sa: ”jag börjar kontakta de här kvinnorna då.” Chefen sa ”nej nej, gör inte det”. Så lades allt ner. Det var uppenbart att det gick bra att granska när det gällde Aftonbladet eller någon politiker, men inte när det kom till de egna. Trots att den här mannen inte ens jobbat där på länge.
Den stora medieprofilen fick kort senare det året lämna en inflytelserik chefsposition efter anklagelser om sexuella trakasserier.
En person som jobbade sig igenom metoo-hösten på Expressen och som nyligen slutat, säger så här:
– 2017 anordnade Thomas Mattsson metoo-möten där alla kvinnor skulle få prata. Då vet jag att det var många som pekade ut en särskilt högt uppsatt chef som obehaglig. Han använde härskartekniker och var en mystisk arg person som dök upp och skrek på redaktionen. Flera sa att han måste försvinna om det här ska göras om. Fast han är kvar fortfarande. Då kände nog många kvinnor att det är skitsamma, det kvittar vad vi säger. Istället för att ta strid så byter man bara jobb.
Hur ser du nu på alla dina år på Expressen?
– När man träffar kollegor som också slutat faller man in i att prata om hur jävla sjuk kulturen var: ”Minns du de där åren av våra liv?” Helt jävla sanslöst. Det var inte bra. Det var extremt hårt. Det fanns inget tänk om att folk skulle må bra.
Expressens nuvarande chefredaktör Klas Granström lovar att ställa upp på en telefonintervju om han får frågor i förväg. Han får det under premisserna att det är riktlinjer för att prata. Granström lovar igen att ringa tillbaka. Men väljer att svara via mejl.
Han erkänner att både han och medarbetare gjort misstag, men vill inte kännas vid att någon sexism har accepterats av ledningen. Thomas Mattsson har begärt att få svara på Dagens ETC:s frågor via e-post.
Hur skulle du beskriva arbetskulturen under din tid på Expressen?
– Som en professionell 24/7-organisation dit ambitiösa journalister sökte sig. Det finns fördomar om kvällstidningar, men Expressen är en tidning där den som är hängiven publicistiken har en hemvist om hen vill jobba med branschens bästa. Många, men inte alla, trivs med möjligheterna där.
Vilka problem fanns?
– Samma utmaningar som i alla motsvarande prestationsorienterade verksamheter där man jobbar på konstiga tider i konkurrens och stress. Det fanns medarbetare som växte och andra som kände att det inte passade dem. Man får ha respekt för att båda dessa känsloyttringar var giltiga för individerna – men inte därmed med automatik för alla andra.
Hade Expressen problem med kränkande chefer som mobbar anställda innan du blev chef?
– Jag kan inte svara för hur det var före min tid, men under mina år som mellan- eller hög chef har det inte accepterats att personal ”mobbar”. På en stor arbetsplats med hundratals anställda kan det uppstå konflikter. Då får man försöka lösa detta. Men alla former av kränkande agerande var och är otillåtet.
Du är journalist. Hur skulle du reagera om du fick sådana vittnesmål från en arbetsplats, som vi har i den här artikeln?
– Först skulle jag konstatera att detta är vittnesmål från 20 års tid. Sedan skulle jag ställa sådana påståenden mot verifierbara uppgifter som medarbetarundersökningar och de eventuella arbetsmiljöbrister som skyddsombud bör ha framfört. Jag skulle samtidigt vara noga med att respektera att det kan finnas olika upplevelser som arbetsgivaren kanske inte fått kännedom om eller som det kan finnas olika versioner av. Där man arbetar under stark stress kan det uppstå särskilda reaktioner. Då är det viktigt att företag och fack försöker identifiera om det finns strukturella problem och möjliga lösningar och om det finns individer som har stora utmaningar i en sådan miljö. I så fall ska man försöka stötta dessa medarbetare, men vara medveten om att personalen kan ha olika uppfattningar om sina respektive kompetenser och olika minnesbilder av vad som påstås ha hänt.
Många jag pratat med beskriver Expressen som en sekt. Där man enligt direkt citat ”förväntas ta en kula för Mattsson och Expressen”, bara då räknas man som en lojal medarbetare. Är det en sund arbetskultur enligt dig?
– Att beskriva kvällstidningar som ”sekter” är ju en gammal känd genre. Som ledning är det viktigt att balansera olika intressen, men ingen har nog någonsin förväntats att ”ta en kula” för tidningen…
Har du någonsin skällt ut reportrar så de kräkts eller börjat gråta?
– Nej. Jag har blivit anklagad för mycket, men aldrig för att skällt ut någon reporter… Jag brukade tvärtom varje månad dela ut blommor till duktiga medarbetare på stormöten. Men det betyder förstås inte att det var kravlöst på Expressen. Om någon inte gjorde det jobb man kunde förvänta sig, då följde närmaste chef upp detta – dock inte genom att chefredaktören skällde ut vederbörande.
Många vittnar om offentliga utskällningar under din tid. Känner du igen den bilden?
– Nej, inte om du menar att detta var ett för ledningen accepterat ledarskap. Men om du frågar om det i ett breaking news-läge eller vid en deadline höjts röster så har det förekommit. I samband med metoo 2017 träffade jag personligen alla kvinnliga, och senare alla manliga, anställda och i de samtalen framkom inga fall av ”sexism” i nutid. Men väl synpunkter på stressen och att den kunde frammana hårda tonlägen. Detta hade vi därefter handlingsplaner för som minskade problemet. Men alla som varit med om att råkat försena utskicket av en push, vet nog att den gemensamma föresatsen om att snabbt sprida en nyhet kan framkalla en pulshöjning.
Av flera före detta anställda beskrivs kombinationen av dig och din närmaste medarbetare som ”en cocktail av terror” för de som jobbat under er. Kan du förstå det? Fanns det problem med dig som chefredaktör?
– Det var hans uppdrag att kravställa arbetet och det var en ofta otacksam roll eftersom det var höga kvalitetskrav. Jag har stor förståelse för att alla inte alltid uppskattade att jobba när det behövdes eller att ringa det extra telefonsamtal som han bad om, men din beskrivning låter en smula tillspetsad och jag tror inte att den är representativ utifrån medarbetarundersökningar. Därmed inte sagt att det inte kan finnas enskilda personer som under dessa decennier kan ha ansett att kravställningen varit för hård.
Många pratar om en starkt sexistisk grabbkultur under din tid, som sitter i väggarna och som man aldrig tagit itu med. Kan du förstå det?
– Jag upprepar: det finns fördomar som lever kvar och jag har hört historier om hur det var på kvällstidningarna förut. Men om man påstår att det i nutid rått ”en sexistisk grabbkultur” så har den som hävdar det en annan agenda än att beskriva Expressen. Då får man själv svara för sina motiv. Vi hade en majoritet kvinnor på ledande poster i organisationen. Man kan anklaga dessa för att vara en del av ”en sexistisk grabbkultur”, men det är att förminska dessa skickliga chefer och deras manliga kollegor.
Hur vill du bli ihågkommen som Expressens chefredaktör?
– Som en i raden av publicister som tagit över och lämnat vidare en stor och viktig dagstidning – vilken var lönsam och prisbelönt under mina år som utgivare – där många fick chansen att göra god journalistik. Jag och mina medarbetare gjorde misstag, men någon ”sexism” har inte accepterats av ledningen. Det faller också på sin egen orimlighet att en liberal, feministisk kvällstidning som granskas av medier och där det finns hundratals anställda som umgås inom media skulle kunna upprätthålla en ”kvinnohatande” kultur som har påståtts i Dagens ETC.
Varför tror du att folk är livrädda för att prata om sin tid på Expressen under dig?
– Jag har mycket svårt att tro att någon är ”livrädd” för det. Bland alla anställda, jag har jobbat med tusentals, så finns många olika uppfattningar. Man får ha förståelse för att folk är nöjda och mindre nöjda med sina arbetsgivare, kollegor och karriärer.
Vilka interna skandaler har du mörkat under din tid som chefredaktör?
– Mig veterligen har vi inte drabbats av några skandaler som inte är kända. Vi vann Stora journalistpriset, Guldspaden och en radda andra priser men råkade också publicera bild på ”fel” LO-ordförande. Vi tvingades hantera några personalärenden som sköttes som de skulle. Men några ”interna skandaler” har jag tyvärr inte att bjuda på för varken Dagens ETC eller framtida memoarer.
