Ett av fallen handlade om att socialtjänsten inte agerat när en skola anmälde att en flicka utsattes för övergrepp av pojkar. Andra rörde felaktiga placeringsbeslut om barn som for illa på allvarliga vis.
– Jag och en kollega larmade om att man inte gjorde några lex Sarah-utredningar på dessa – inte ens när det varit fara för liv och hälsa. De hade inte heller anmält till IVO eller informerat nämnden, som är ytterst ansvarig för socialtjänsten, utan bara lagt locket på. Den dag när bägaren rann över satt jag på ett ekonomimöte och insåg att de undanhöll ett budgetunderskott på 1,8 miljoner.
Efter att Yasra Delpisheh och hennes kollega larmat internt om den felaktiga handläggningen av barn som for illa hände – ingenting. I oktober 2019 beslutade de sig därför att berätta vad de visste för den ansvariga nämndens ordförande. Därmed blev deras larm offentlig handling och medierna uppmärksammade historien. I lokalpressen hyllades de som hjältar. Internt blev de utfrysta.
Yasras Delpishehs agerande är ett typexempel på visselblåsande, och de typiska konsekvenserna av hennes agerande kom som ett brev på posten: Hon blev uppsagd (och hennes kollega utköpt). Enligt Delpisheh på grund av det man kallar fingerad arbetsbrist, det vill säga att arbetsgivaren skapar ett problem för att kunna säga upp någon. Yasra Delpisheh stod på sig – hon hade inte gjort någonting fel. Förra sommaren stämde hon kommunen för brott mot visselblåsarlagen.
Därmed blev Yasra Delpisheh den första i Sverige att stämma sin arbetsgivare för repressalier mot anställda som larmat. Hennes fall är första gången som visselblåsarlagen från 2017 har prövats rättsligt. Domen blev på bara tre sidor. Rätten höll inte med henne om att hon hade rätt att få det fastställt att hon visselblåst.
– Domstolen vägrade alltså att pröva sakfrågan – om jag hade larmat – och om arbetsgivaren därefter hade utsatt mig för repressalier.
Ny lag för de som larmar
Den 20 maj föreslog regeringen en ny visselblåsarlag som ska börja gälla i december. Lagen initierades av EU:s visselblåsardirektiv, som ska vara implementerat av medlemsländerna senast 2021. Syftet är att skapa en minimistandard för visselblåsning inom EU samt att öka tryggheten för visselblåsare. Det berättar Mikaela Åkerman, tidigare journalist på Svenska dagbladet som grundat initiativet Vissla med stöd av Googles innovationsfond och Svenska Journalistförbundet.
Alla är inte eniga om att den nya visselblåsarlagen innebär en förbättring. Bland annat har Journalistförbundet kritiserat lagförslaget på flera punkter och menar att den innebär en nedmontering av dagens visselblåsarskydd. TCO anser att lagen är omständlig och svår att förstå för vanliga arbetstagare. Mikaela Åkerman håller med de röster som anser att den nya lagen kan innebära en förbättring.
– Samtidigt kan jag förstå oron kring att lagen, på grund av sin omfattning och detaljrikedom, kan bli svår att tillämpa. I min värld är det emellertid någonting som får anses sekundärt och inte ett skäl att motsätta sig en implementering.
Hur ser det ut för visselblåsare i Sverige jämfört med i andra länder?
– Sverige tillhör de länder som, åtminstone i teorin, har ett omfattande skydd för visselblåsare. På EU-nivå handlar det om tio av de 27 medlemsländerna som har bedömts uppfylla de kriterierna innan det nya direktivet antogs.
Vissla verkar för att stärka visselblåsandets roll i samhället, bland annat genom att informera om goda exempel i Sverige och världen, representera visselblåsares intressen i den offentliga debatten och hjälpa arbetstagare att larma om oegentligheter och missförhållanden. Vissla stödjer också visselblåsare som utsatts för repressalier, vilket inte är ovanligt. Det kan handla om mer eller mindre subtila hot och påtryckningar, eller att bli av med sitt jobb. Undersökningar visar att arbetstagare ibland avstår från att larma av rädsla för konsekvenserna:
– Något som givetvis är mycket olyckligt, och ur en demokratisk synpunkt helt oacceptabelt, konstaterar Mikaela Åkerman.
Hon får medhåll av Claes Sandgren, professor emeritus i civilrätt vid Stockholm Centre for Commercial Law och tidigare ordförande för Institutet mot mutor, IMM.
– Vi vet att ganska få slår larm i Sverige. Men att benägenheten att larma är liten, tror jag inte beror på att det inte skulle finnas några missförhållanden. I stället är det belagt att man ofta undviker det på grund av rädsla för repressalier.
Ett annat skäl, säger Sandgren, är att det råder en slags konsensuskultur i Sverige.
– Folk gillar inte att bråka, särskilt som deras arbetskamrater kan anse att det skadar verksamheten.
En tredje faktor (”och alla dessa hänger förstås ihop”) är enligt Claes Sandgren att arbetstagare framför allt inom den privata sektorn känner en lojalitet med arbetsgivaren och sin arbetsplats. Då tar det emot att rapportera om något inte står rätt till.
– Sist men inte minst finns det ganska låg kunskap om att man kan larma. Folk vet inte hur man går till väga, helt enkelt.
Hur skulle man kunna förbättra visselblåsandets status i dagens Sverige?
– Den nya lagen har en sådan ambition. En sak är att försöka få arbetsgivare och uppdragsgivare att inse, att även om det smärtar på kort sikt och stör verksamheten, så är det alltid bra på lång sikt att man blir uppmärksammad på missförhållanden.
Claes Sandgren understryker att reaktionen dock beror på vad en anställd larmar om:
– Arbetsgivare är kanske inte så glada åt att det framkommer att deras företag släpper ut miljögifter, till exempel. Men det är förstås av värde för en arbetsgivare att få kännedom om säkerhetsrisker, särskilt som arbetstagarna vanligen har bäst kunskap om dem.
Det finns flera tydliga förbättringar i den nya lagen, säger Sandgren, inte minst ett mer offensivt synsätt:
– Arbetsgivarna måste ha rapporteringskanaler om de har minst 50 anställda. De ska nu också vara mer aktiva. Och de anställda ska få kännedom om hur de går till väga för att larma. Anställda ska känna att ”jag är ingen som vill bråka och förstöra, utan jag har en god ambition i detta”.
Fortsatt kamp
I januari i år meddelade Båstads kommun att de var beredda att betala Yasra Delpisheh det skadestånd om 200 000 kronor som hon krävde. De gick också med på att betala hennes rättegångskostnader och att förklara deras egen uppsägning som ogiltig. Enligt lagen om anställningsskydd, Las, får hon även ungefär 16 månadslöner utbetalda.
Men Båstads kommun vill inte sätta tillbaka henne i tjänst, och de erkänner fortfarande inte att uppsägningen är ett straff för hennes visselblåsande (kommunen har erbjudits möjlighet att kommentera denna artikel, reds. anm.).
Här hade historien kunnat ta slut. Yasra Delpisheh är dock jurist till yrket och mycket insatt i rättsläget. Hon har dokumenterat alla turer, bland annat genom att spela in samtal. Så hon beslutade sig för att fortsätta kämpa – för att få den svenska visselblåsarlagen prövad på allvar, och för att skydda framtida arbetstagare som slår larm om missförhållanden.
Yasra Delpisheh menar att Båstads kommuns erbjudande inte handlar om ett skadestånd utan om en påtvingad ekonomisk uppgörelse som man kallar förlikning:
– Trots att den som driver processen, i det här fallet jag, bara vill få någon form av upprättelse och bekräftelse på det som hänt.
Hon anser att en färsk EU-dom (april 2021) ger henne rätt. Den rör ett omskrivet fall av diskriminering från 2015, där flygbolaget Braathens stoppade en passagerare av chilenskt ursprung och tvingade honom att genomgå en extra säkerhetskontroll. Det här skedde under en svensk inrikesflygning. Braathens gjorde upp med mannen, men erkände inte att någon diskriminering hade ägt rum.
Nu har EU-domstolen slagit Braathens på fingrarna och beslutat att diskriminering inte ska lösas genom ekonomisk förlikning:
– Man ska inte kunna köpa sig fri när man har begått ett rättighetsbrott. Både visselblåsarfall och fall av diskriminering handlar om rättighetsfrågor. Därmed bör man inte heller kunna göra så som Båstads kommun har gjort – och därför kommer jag i mitt yttrande att fokusera på skadeståndskravet och ta upp EU:s domslut om Braathens.
Yasra Delpisheh betraktar rutinen att arbetsgivare betalar sig ur knipor som en skadlig förskjutning av maktpositionerna på arbetsmarknaden:
– Om motparten säger att de är beredda att betala, så tackar man ja – även om det urholkar rättsstaten. Fackförbunden ska utgöra en motvikt på arbetsmarknaden, men låter alltid intresset av att göra upp i godo gå före att någon tar på sig ansvaret för att fel har begåtts. Det blir påtvingade förlikningar där bara den part som har resurser blir nöjd.
Experten Claes Sandgren säger att det ibland kan finnas goda skäl till att en arbetsgivare bör kunna köpa ut en anställd:
– Som när en person helt enkelt inte fungerar på arbetsplatsen och visar sig omöjlig att samarbeta med. Men jag tycker inte att det är lämpligt om skälet är att personen larmat om missförhållanden av allmänt intresse. Enligt de regler som gäller nu kan arbetsgivare alltid köpa ut en anställd. Utköpsrätten borde alltså tas bort i de fall där den anställde slår larm om missförhållanden av allmänt intresse.
”En rättvisefråga”
Yasra Delpisheh säger att det är osannolikt att en visselblåsare med annan bakgrund än hennes hade kunnat driva frågan:
– Jag har fördjupat mig inom arbetsrätten, arbetat fackligt och varit förtroendevald, brinner för arbetsrättsliga frågor, kan navigera mig genom lagtexter och andra författningar. Och jag har en förbannelse vilande över mig där jag inte vet hur man ger upp, när det finns någonting större än mig själv att kämpa för.
Hur sannolikt är det, fortsätter hon, att exempelvis en sjuksköterska hade kunnat ta sig an det komplexa rättssystemet? Fallet handlar därmed inte bara om skyddet för visselblåsare, utan är också en rättvisefråga, anser Yasra Delpisheh. Mikaela Åkerman på Vissla instämmer:
– Jag tror inte att vem som helst hade kunnat driva fallet så här långt. Yasras person och juridiska kunskaper har som jag ser det varit helt avgörande, och att det ska krävas en bakgrund inom arbetsrätt för att inte bli nedstängd av rättsapparaten är oroväckande i sig.
Vad händer nu?
– Om Arbetsdomstolen ser samma sak som jag, då går fallet tillbaka till tingsrätten, förklarar Yasra Delpisheh. Jag hoppas att Arbetsdomstolen även tillmötesgår att behålla mitt ärende i högsta instans, så att det får bli prejudicerande. Jag har framfört att jag helst inte ser att de skickar tillbaka ärendet till tingsrätten, eftersom deras handläggning varit under all kritik. Det vanliga är att man återvisar ärendet för prövning i första instans. Men jag håller tummarna. Förhoppningsvis skapas sedan en rättslig praxis.
Larm på liv och död
Yasra Delpisheh säger att hon är besviken över passiviteten och ointresset hos svenska rättsliga aktörer inför den historiska prövningen.
– Vi pratar om två av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna i Europakonventionen och för en rättsstat: yttrandefriheten samt rätten att få sin sak prövad av en domstol.
Diskrimineringsfrågor är naturligtvis viktiga, säger hon, men visselblåsarfunktioner är ”extremt mycket viktigare”:
– Broar kan raseras, barn kan råka illa ut, det är fara för liv om miljögifter läcker ut… Det här handlar om liv och död, och allt hänger på om folk vågar larma eller inte.
Fotnot: Rättsprocessen är pågående och utvecklingen kan komma att ändras efter pressläggning.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
Frank Serpico
Många visselblåsare har blivit berömda för sitt mod. En av de mest kända är tidigare New York-polisen Frank Serpico som 1971 larmade om djupgående korruption inom NYPD. 1973 resulterade hans avslöjanden i kultfilmen Serpico med en ung Al Pacino i titelrollen. Frank Serpico själv, idag 85 år, är fortfarande aktiv som föreläsare mot korruption och har belönats med flera priser.
Erin Brockovich
En av de visselblåsare som förevigats på vita duken är Erin Brockovich, föremål för filmen med Julia Roberts i huvudrollen (2000). Brockovich (f. 1960) utredde och larmade om utsläpp av skadliga kemikalier i Kalifornien och drev (och vann) ett rättsfall för motsvarande flera miljarder svenska kronor mot företaget bakom utsläppen.
Herbert von Bose
Långt ifrån alla visselblåsare blir hyllade. Många riskerar livet, inte minst under krig och konflikter. En av Hitlertysklands främsta visselblåsare var Herbert von Bose (1893–1934), presschef för vicekanslerämbetet. Von Bose använde sina kontakter i utländsk press för att få ut information om nazisternas brott till omvärlden och var också delaktig i en febril konspiration för att störta Hitlers regim. När denna avslöjades mördades von Bose under utrensningen Långa knivarnas natt.
Anders Kompass
En svensk nutida visselblåsare är diplomaten Anders Kompass. Som chef för fältarbetet vid FN-kontoret för mänskliga rättigheter i Genève larmade Kompass 2014 om sexuella övergrepp på barn, begångna av soldater på FN-mandat i Centralafrikanska republiken. Kompass stängdes av och hans chef försökte få honom att säga upp sig. Svensken vägrade men lämnade till slut FN 2016. Historien utvecklades till en av de största skandalerna att drabba FN. Anders Kompass är idag Sveriges ambassadör i Guatemala och har mottagit Stig Dagerman-priset för sitt civilkurage.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.