En 70-årig syrisk man med kavaj och käpp snubblar in i entrén. Hade det inte varit för systersonens krampaktiga grepp om mannens arm hade det kunnat gå riktigt illa. De är här för att söka asyl. Skjutdörrarna stänger bara hjälpligt ute kylan och de flesta behåller jackorna på. I ett hörn sitter en man från Sudan och smörjer omsorgsfullt in sina händer med hudkräm, Nivea.

– Sex dagar i en liten träbåt innan vi kom fram till Italien. Det var väldigt, väldigt svårt, säger han och ursäktar sig.

Han orkar inte berätta mer. Det var en lång färd över Saharas öken, Medelhavet, genom Europa och hit till Märsta där det är rimfrost på asfalten.

Hårda åtstramningar

Palestinier, Syrier, Irakier; alla har de flytt krig och alla drar de i Carlos Zaya, Dagens ETC:s fotograf, för att få tolkningshjälp i receptionen. Han gör sitt bästa på sin svajiga arabiska som han knappt använt sedan hans egen familj flydde från Irak undan Kuwaitkriget 1991.

Kylan har kommit till flyktingmottagningen. De senaste åtstramningarna i asylpolitiken drev regeringen genom i riksdagen med hjälp av Sverigedemokraterna. Allianspartierna gav sitt passiva stöd genom att lägga ner sina röster. SD-toppen Kent Ekeroth log brett genom hela riksdagsdebatten. Under hösten har regeringen upprepat ordet ”systemkollaps” men frågan är hur illa det verkligen är. Här i Märsta är de 170 sovplatserna fullbelagda men läget är under kontroll.

– Det finns omkring 2 000 flyktingar i Stockholm som väntar på permanent boende just nu, säger Anna Andersson, verksamhetsexpert.

De har tak över huvudet och hon tror att kommunen kommer att hitta boplatser till alla.

I Malmö är trycket högre och S-kommunalrådet Katrin Stjernfeldt Jammeh säger att staten har abdikerat och låtit kommunerna bära ansvaret. Akademikerförbundet tillbakavisar att det skulle vara det ökande antalet ensamkommande barn som skapat krisen i kommunernas socialtjänst. ”Att säga att det är en systemkollaps är helt enkelt inte sant”, meddelar Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Men regeringen håller fast vid den nya hårda linjen. I SVT i torsdags, samma dag som id-kontrollerna klubbades igenom, upprepade infrastrukturminister Anna Johansson (S) statsministerns ord:

– Sverige behöver ett andrum.

Kom med tåget

Några som skulle ha stoppats av regeringens nya regler är Mohammed Basir, frun Nasrin och sönerna Harir, 4 år, och Chabir, 7 år, som kom från Afghanistan till Malmö utan identitetshandlingar. De hade turen att komma hit innan åtstramningarna trädde i kraft. En månad senare hade de antagligen varit tvungna att vända på perrongen i Hyllie, eller kanske redan i Tyskland, vid danska gränsen. Dominospelet går hela vägen ner genom Europa och till Turkiets gränser. Men som Mohammed Basir säger:

– Vi hade inget annat val än att fly.

Han berättar att det första dödshotet från talibanerna kom via ett telefonsamtal. Kravet var att sluta arbeta som säkerhetsvakt åt amerikanerna – eller dö. Utan jobbet hade de inte klarat sig, de kunde inte leva på Nasrins låga lärarlön. Samtidigt blev det allt våldsammare i Kabul. Folk vågade inte gå ut på gatorna. En dag när han körde personal från USA:s ambassad exploderade den första bilen i konvojen. Två afghanska kollegor och tre amerikaner dödades.

– Det kunde ha varit jag, säger han och visar en bild i telefonen på ett bilvrak som liknar en hopknycklad aluminiumburk.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 1231480870

Flydde landet

Det andra hotet från talibanerna kom i ett brev inkastat på familjens bakgård. Då tog rädslan över. Han tog med sig familjen, föräldrarna, bröderna och lyckades ta sig till Iran. Sedan vandrade de till fots över bergen in i Turkiet. Gummibåten över till Grekland höll på att sjunka och de tvingades kasta all packning över bord. Men de klarade sig, ända fram till slovenska gränsen.

– Vi separerades, jag protesterade men polisen lovade att vi skulle komma fram till samma ställe. Det var en lögn, säger han.

Han hittade inte sina föräldrar i Wien, de saknade mobil. Väl i Malmö fick de äntligen kontakt via Facebook men då var det för sent. Hans och familjens fingeravtryck är registrerade i Sverige och föräldrarnas i Österrike.

– Jag är verkligen glad att vi fick komma hit i Sverige och hoppas att vi får asyl. Men jag saknar mina föräldrar, säger han och tar med oss för att få träffa sin fru och barnen.

Väcker minnen

Vi följer med genom korridorerna.

– När jag gör den här typen av jobb känner jag alltid en skuld, säger fotografen Carlos och när vi passerar matsalen stannar han plötsligt till.

Doften av uppvärmda halvfabrikat i storköket, vävtapeten i korridoren och ljuden får honom att plötsligt börja minnas.

– Jag har varit här förut, säger han.

Det visar sig att han som tioåring bodde tio nätter i ett av rummen här med sina föräldrar och bröder. De hade sålt huset och flytt hemstaden, Kirkuk i Norra Irak, efter att flygbombningarna blivit allt värre. De tog sig med bil över öknen in i Jordanien. Men redan på Arlanda möttes de av gränspolisen och fördes hit. Till Märsta.

– Vi har egentligen aldrig pratat om den tiden i familjen. Det är så märkligt att alla minnen kommer nu, säger han.

Efter några dagar på det öppna boendet, fick de order om att packa väskorna. Väl inne på den låsta avdelningen kom beskedet – ni ska skickas tillbaka till Jordanien. Resan hade varit förgäves och nästan alla pengar var slut.

– Vi hamnade i en lägenhet i Amman i Jordanien i fyra år. Den tiden vill jag helst glömma.

Pappan lyckades till slut komma in i Sverige igen, fick permanent uppehållstillstånd och de fick följa efter som anhörig-invandrare.

Syriska flyktingar som går igenom samma sak i dag får inte förenas med sina familjemedlemmar på samma sätt. Det är konsekvensen av regeringen Löfvens nya regler.

Blev fotograf

Carlos växte upp i Göteborg, utbildade sig till kock hos Carl Jan Granqvist i Grythyttan, gick sedan en fotoutbildning. Nu sitter han på huk i samma asylboende som han en gång avvisades från och försöker fånga två unga pojkar med kameran. Mohammed Basirs söner halkar runt med sina nya begagnade fotbollskor, dobbarna är gjorda för gräs, inte linoleummattor. Mamma Nasir säger åt dem att lugna ner sig.

– Jag är van. I Afghanistan hade jag 55 barn att hålla koll på i min klass, säger Nasir som vill arbeta som lärare även i Sverige.

Sjuårige Chabir, som alltid haft spring i benen, börjar klättra runt på våningssängarna. Favoritspelaren är Messi.

– Jag vill bli polis när jag blir stor. Som de snälla poliserna vi träffade på tåget, säger han medan pappa översätter.

Mohammed Basir hoppas att reportaget ska hjälpa till i asylprocessen. Vi försöker vara tydliga med att publiceringen antagligen har mycket lite påverkan.

Det har blivit kallare nu.

Snabb omsvängning

På pendeltåget hem talar vi om höstens kursändring i asylpolitiken, om vem som behöver andrum. Carlos berättar om fler minnen från kriget som väckts till liv. Hur han och barnen i kvarteret i Kirkuk samlade på patronhylsor. Varje morgon låg det nya hylsor i högar och de finaste, de som sken i solen, bytte de med varandra. Som fotbollskort eller spelkulor.

Pendeltåget passerar den nyöppnade Mall of Scandinavia i Solna. Julhandeln är i full gång på den rekordstora shoppingytan – 100 000 kvadratmeter.

Andrum.