Om detta skriver journalisten och författaren Jonas Cullberg i boken ”En amerikansk epidemi”, en skildring av opioidkrisen och dess konsekvenser för såväl enskilda människor som hela samhällen. Det är också en bok som sätter fingret på djupt rotade problem i det amerikanska samhället.
– Det är ett system som möjliggör olika former av korruption, vilket blir tydligt när man ser hur läkemedelsindustrin fått sätta agendan och påverka hur USA:s läkemedelsmyndighet godkänner preparat, säger Jonas Cullberg, på tillfälligt besök i Stockholm från nya hemlandet USA.
– Det är också en historia om att miljontals amerikaner är beroende av preparat som totalt får dem att domna bort och glömma verkligheten. Ett sådant samband finns åtminstone i de fattigare och avindustrialiserade delarna av USA. Där har pillren kommit in för att dämpa en jäkligt dålig livssituation, med arbetslöshet, fattigdom och en allmänt meningslös tillvaro, lägger han till.
Falsk marknadsföring
Krisens födelse dateras till 1996, när läkemedelsföretaget Purdue Pharma introducerade Oxycontin, ett läkemedel vars verkande substans oxikodon funnits på marknaden sedan 1939 men som på grund av den höga beroendepotentialen förskrivits oerhört restriktivt.
Med Oxycontin skulle denna risk vara ett minne blott. Tabletten var av depåtyp, det vill säga gradvis utsöndrande. Risken för att fastna i ett beroende var enligt tillverkaren ”mindre än en procent”.
Men säg den narkoman som inte påhittigt letar nya vägar att bli hög. Särskilt när till och med bipacksedeln förklarar att ”en trasig, tuggad eller krossad Oxycontin-tablett kan leda till snabb absorption av en potentiellt giftig dos” – rena instruktionsmanualen för den med ett beroende eller behov av nya kickar.
Först 2001 förbjöd den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA tillverkaren Purdue Pharma att hävda att Oxycontin var mindre beroendeframkallande än andra opioider. Men då, skriver Jonas Cullberg, ”var skadan redan skedd”.
– Det unika med Oxycontin när det lanserades var att det var fruktansvärt starkt, med en mycket högre grad av oxikodon än hos andra preparat på marknaden. Det marknadsfördes med löften om smärtlindring i 12 timmar, men hos många slutade det verka efter åtta, så även folk som tog läkemedlet enligt anvisningarna blev beroende när de blev tvungna att ta det oftare för att slippa smärtan och efter det också abstinensen, säger han.
Många ingredienser
Att 400 000 människor dött i överdoser och att miljontals amerikaner i dag är beroende av opioider – förutom Oxycontin innehar både heroin och det ännu dödligare fentanyl viktiga roller i historien – är tragiskt. Men det räcker inte på långa vägar för att beskriva alla ingredienser i berättelsen om den amerikanska opioidkrisen.
Där finns korrumperade poliser och myndigheter, USA:s rikaste familjer, hänsynslösa läkemedelsföretag och langare som säljer både dödliga droger samt de substitutionspreparat som används för att kämpa mot beroendet. Där finns avfolkade landsändar och politiker som inte vill förlora donationer från läkemedelslobbyn eller står i tacksamhetsskuld till densamma. Där finns hela samhällen som dukat under för drogerna, mexikanska drogkarteller och doktorer som för länge sedan slutat bry sig om den hippokratiska eden.
– Det är väldigt påtagligt hur olika krafter har lyckats profitera på de olika faserna av krisen. Först läkemedelsindustrin, alltså Purdue Pharma och andra företag som på ett skrupelfritt sätt marknadsförde opioider och tjänade enorma pengar på det.
– Sedan kom den illegala droghandeln med mexikanska karteller som pumpade in heroin i de delar av USA där det fanns ett upparbetat missbruk av opioidläkemedel. De hade dessutom förlorat pengar när marijuana började legaliseras och behövde en ny inkomstkälla.
– Och sedan har det uppstått en rehabiliteringsindustri, i många fall en tveksam sådan som är mer fokuserad på att tjäna pengar än på att hjälpa folk.
Hela historien verkar genomsyras av en enorm cynism, inte bara hos de kriminella nätverken, utan också till synes seriösa företag?
– Det är som ett slags företagspsykopati. Purdue Pharma var tidigt väl medvetna om vilken skada Oxycontin orsakade, men fortsatte marknadsföra det väldigt hårt och tonade ned riskerna. Empatin försvann i vinstjakten.
Och naturligtvis finns där också klass- och rasmotsättningar. Det är inte första gången en liknande kris drar över landet. På 1980- och fram till tidigt 90-tal var det crack, en blandning av kokain, bikarbonat och vatten, som skördade offer. På senare år har miljoner amerikaner också fastnat i ett beroende av meth, metamfetamin, med förödande konsekvenser för både individer och samhällen.
Skillnaden mellan den pågående opioidkrisen och problemen med crack och meth är att nu är vita amerikaner drabbade, inte bara de från nedgångna stadsdelar eller från en landsbygd på efterkälken.
– Crackmissbrukare utmålades som monster i media. Då var det mest svarta i storstäder som drabbades. Svaret blev hårdare straff, att försöka lösa problemet genom att sätta folk i fängelse.
Samma sak när nästa våg slog till, bland vita methmissbrukare på landsbygden. Inte heller de bemöttes med någon större empati.
– Nu när opioider spridit sig till medel- och överklassen, till grupper med inflytande, så ser man på missbrukarna med större sympati än tidigare. Plötsligt är det starka grupper som drabbas, med föräldrar och anhöriga som har möjlighet och kunskap nog att bilda opinion och påverka beslutsfattare.
Vad är dina tankar om hela historien nu?
– En sak är att det är en sådan brist på samordning i USA och att det är den som möjliggjort detta. Hur kan ett litet apotek i en by med 360 invånare i West Virginia skriva ut nio miljoner opioidtabletter på två år utan att någon sätter stopp? USA är som en massa små länder i samma land. Det är helt främmande för en som kommer från ett ordnat och genomkontrollerat samhälle som Sverige.
