BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Det är väldigt tydligt att en majoritet är emot nazismen. Inte ens nazisterna gillar nazismen, de vill kalla sig själva för nationalister etcetera. Det är fan inte radikalt och extremt att kämpa mot nazismen, säger han.
"Kämpa Showan!" Under våren 2014 spreds uppmaningen som en löpeld genom sociala medier, blev en graffitimålning och logga på fotbollsbanderoller. Tidningarna fylldes av nyheten om Malmökillen som nästan misshandlats till döds av nazister och nu låg i koma.
"Som att jag är fast i ett skal"
Den 8 mars 2014. Manifestation för kvinnors rättigheter och feministisk fest i Malmö. Och så hur allt ändrades när en grupp knivbeväpnade nazister attackerade några av demonstranterna, däribland Showan Shattak. Kniven träffade i ryggen och sedan slag på slag på slag. När han vaknade upp ur koman på intensiven runt en månad senare hade en del av skallbenet tagits bort för att lätta på trycket mot hjärnan. Sex skruvar rakt in i huvudet.
– Det svåraste med att överleva en allvarlig hjärnskada är att acceptera vem jag är i dag. Det är som att jag är fast i ett skal som jag inte känner igen. Det här är inte Showan, Showan kunde mycket mer. Att hela tiden behöva bemöta den känslan och nedgången av min kapacitet... Jag kämpar varje dag med att försöka anpassa mig och förstå att så här kommer det nog vara för resten av mitt liv.
Försämrad simultanförmåga, och motorik. Närminnet är "brutalt dåligt". Han kan inte gå länge sträckor och ibland fastnar ena armen i ett krampaktigt tillstånd. Showan räknar upp de ännu närvarande symptomen för att sedan berätta att han fått diagnosen hjärntrötthet. Han minns de äldre männen som han mötte på ett rehabiliteringssjukhus i Orup. De hade drabbats av stroke och var i ungefär samma skick som honom.
Två steg framåt
Antidepressiva och regelbundna möten med psykologer, arbetsterapeuter och sjukgymnaster har blivit en del av vardagen men utgör den inte. Showan Shattak berättar om deltidsjobbet, där han ska skapa en länk mellan ABF och olika sociala initiativ från fotbollssupporterklubbar. Han driver dessutom en webbshop med kläder från olika socialistiska nätverk, medverkar då och då på möten med Allt åt alla och hjälper till på bokkaféer.
Ibland kommer rädslan. Showan Shattak ser till att inte vara ensam i vissa delar av Stockholm och södra Sverige. Men Malmö och Möllan är hans hem och där ska ingen kunna rasera hans trygghet. Misshandeln ska inte drabba det antifascistiska arbetet.
– Det är inte så att jag tagit ett steg tillbaka. Tvärtom. Jag försöker ta två steg framåt för att hela tiden fortsätta vinna mark, säger han.
Rättegången mot nazisterna har väckt mycket uppmärksamhet, bland annat då männen hävdat att de agerade i nödvärn. Hovrätten friade en av nazisterna medan den andra dömdes till tre års fängelse för grov misshandel och att betala ett skadestånd på 400 000 kronor.
– Det är svårt att hitta en tillfredställelse i det. Det finns inget straff eller summa som kommer kunna lindra den smärta eller den ångest och stress som har satts i mig och min familj. Jag tycker mest att det var skönt för samhället i sig att förstå att nazism är ett allvarligt brott och att en person fick tre år för överfallet. Sedan har det varit många olika karuseller i tingsrätten och hovrätten. Deras försvarsadvokater har vridit och vänt på saker på ett väldigt oärligt sätt, säger Showan Shattak.
Skönt att ha historien svart på vitt
Parallellt med domen kom Andreas Rasmussens Ingen jävla hjälte om attacken ut på Kira Förlag. Det var Showan själv som bad honom att skriva den; biografin skulle bli hans sätt att få ett bokslut.
– Dels tycker den personliga sidan av mig att det är skönt att ha historien svart på vitt, det har ett terapeutiskt syfte för mig. Och sedan är det den politiska sidan av mig som tycker att det är viktigt att kommentera historien så den inte upprepar sig igen.
"Vinden blåser åt rätt håll." Showan Shattak låter säker på sin sak när han berättar om antifascistiska allianser och säger att nazisterna som nyligen samlades i Stockholm var många men att de har varit fler. Han önskar däremot att fler engagerade sig i kampen.
– Nu är det enbart vänstern som ställer sig i vägen, menar han.
– Det är farligt och sorgligt att det är så många personer som fortfarande attraheras av de här grupperna, men samtidigt är det väldigt vackert med motståndet och människor som kämpar för alla människors lika värde.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
