Vill tala fram en förändring

De två arbetar tillsammans med andra inom nätverket Samtalsaktivisterna för att motverka den ökade polariseringen i samhället i dag. Under en veckas turné har de besökt skånska skolor för att locka elever till samtal.

– Integration är inte något du skapar på en dag, utan handlar om en process som tar tid. Ett sätt att nå dit är att få dem som är unga att börja tala med och lyssna på varandra, säger Navid Modiri.

Under en två timmar lång workshop som börjar med lekfulla samtalsövningar lockar de eleverna till dialoger kring samhällsfrågor som integration och segregering. Varje skolbesök inleds med att de måste skapa ett förtroende mellan dem och de elever de möter.

– Det är en process som kan ta tid, för varumärket vuxna står inte högt hos de unga i dag, säger Navid Modiri.

En av de saker som har väckt hans engagemang var debatten kring den så kallade järnrörsfilmen, då han insåg att även de som stod upp mot rasism gjorde det på ett sätt som bidrog till att piska upp stämningarna.

– Jag vill inte att min dotter ska växa upp i ett främlingsfientligt samhälle och kände att Sverige kan bättre än så, säger han.

Begreppet samtalsaktivister kläcktes under en intervju kring Navid Modiris tidigare insatser för att få igång en bättre debatt.

– Journalisten kallade mig för samtalsaktivist. Då tänkte jag att är det aktivism att verka för att folk talar med varandra, så är det väl det jag är, säger han.

”Världen är inte huggen i sten”

Navid Modiri, som känner sig som svensk, får med sina mörka färger ständigt leva med att omgivningen stämplar honom med en sorts främlingskap. Men omgivningens attityder är något han ser som föränderligt.

– Om man som jag har två föräldrar som är revolutionärer som har bidragit till att störta en regim så inser man att världen inte är huggen i sten, utan att den går att påverka. Med en sådan uppväxt får man dessutom en stark ryggrad. När jag ser något som känns fel så försöker jag också göra något åt det, säger han.

Acceptans och gemenskap

Tobias Swahn växte upp i Kävlinge. Han började skolan som en elev som var så duktig att han fick hoppa över en klass. Men han levde i en utanförskapsmiljö och när problemen i familjen började hopas så orkade han inte längre med skolan. Betygen sjönk och hans förtroende för omvärlden rasade i snabb takt.

– Jag var arg, trött och less på hela samhället, säger han.

Som 16-åring sökte han sig till högerextrema grupper där han hittade likasinnade. 

– Jag möttes av acceptans och gemenskap, då alla där bar på samma sorts frustrationer som jag, säger han.

Han hoppade av från de högerextrema grupperna och ägnar sig
i dag åt att arbeta mot främlingsfientlighet. Hans ändrade inställning var inget som hände plötsligt, utan var en process som skedde stegvis.

– Det är som när man rensar ogräs. Det är inte en förändring som går snabbt, utan något man gör bit för bit, säger han.