Vill se mer respektlös läsning

Hon blev sommarens kanske mest omtalade person efter sitt sommarprat i P1 där hon bland annat talade om rasism och klassfrågor. Kritiker ansåg till exempel att programmet och musiken i det var våldsförhärligande. Granskningsnämnden fick in över 70 anmälningar, men friade. Det är lite lugnare runt Athena Farrokhzad nu.

– Det är fint att vara tillbaka på någon sorts ursprungsplats, säger hon.

Ändå är hon fortfarande ute ganska mycket och läser ur den hyllade debuten Vitsvit. Till vardags är det annars som lärare Athena Farrokhzad tillbringar dessa dagar. Samtidigt som hon långsamt skriver på nytt material.

– För att skriva något som är viktigt för mig behöver jag vara ganska mycket i livet först. Sedan i en långsam process i vilken det utkristalliseras frågor som jag behöver uppehålla mig vid. Det tar tid för mig att hitta en form.

Athena Farrokhzad talar om skrivandet som att hitta en riktning, hon skriver inte för en person eller för en bestämd riktning som ska fyllas ut med text. Det stora arbetet handlar snarare om att hitta den exakta riktningen, vilken sedan ger ton åt texten.

– När jag skrev på Vitsvit så var det väldigt mycket en fråga för mig – vem ska läsa det här? Ska det rikta sig till den huvudsakligen vita poesiläsande semioffentligheten eller ska det rikta sig till dem som delar textens sorg och erfarenheter och vrede? Jag landade till slut i att jag behövde skriva det där. För att själva akten att skriva också var att rikta sig någonstans och därigenom peka ut en plats som kanske inte hade funnits innan. I alla fall inte för mig och inte i världen på samma sätt.

Genom dikten kan en på ett annat sätt lära oss om erfarenheter vi annars inte skulle se eller förstå, menar hon.

Men kan poesi göra skillnad i samhället, rent konkret?

– Ja, det är klart. Om jag inte trodde att poesin spelade någon roll så skulle jag inte hålla på med den. Framförallt tänker jag att man kan använda poesin för att få syn på världen på nytt. Det tänker jag egentligen är poesins mest omedelbara funktionssätt; att den kan förfrämliga, göra det som är igenkännbart till oigenkännbart genom att titta på det på ett annat sätt. Eller tvärtom, att göra det oigenkännbara igenkännbart. 

Det låter som något enormt viktigt just idag?

– Ja, jag tänker att poesin skulle kunna vara väldigt viktig, den är ett väldigt särskilt sätt att befinna sig i språket. Vi lever i en tid där språket är hårdvaluta och ett fält för förhandling. Poesin kan göra saker där.

Samtidigt som vi pratar om språk som världsförändring är den krassa verkligheten att det ofta är en ganska smal krets som läser poesi. Athena Farrokhzad menar att vi behöver behandla poesin mer respektlöst för att folk ska våga närma sig den.

– Jag tänker att folk är rädda för poesi för att det anses vara så mycket en finkulturens finkultur. Litteraturen i sig är ju ganska högkulturell, och poesin är som en väldigt exklusiv form av litteratur. Därför förordar jag en ganska stor respektlöshet gentemot poesin, jag tror inte på att det finns en läsning som är rätt.

Hur ska man nå ut med poesin dit den behövs då?

– Jag försöker göra det på olika sätt, genom att i olika sammanhang där jag befinner mig, om det är ett klassrum eller en demonstration eller vad som helst, visa på hur poesin kan vara användbar. För att den faktiskt kan säga någonting om livet som kan vara viktigt, att man kan använda den.