Christer Mattsson tar mikrofonen.
– Jag kommer aldrig på något sätt att se dig som något annat än en människa som har samma rättigheter att få dina behov tillfredsställda. Samtidigt är det idéerna som finns i den organisationen som du tillhör som jag absolut inte accepterar – men det betyder inte, att jag inte skulle kunna sätta mig vid ett bord och tala med dig på ett anständigt sätt.
På ett kafé i Kungälv, en månad senare, berättar Christer Mattsson vad som hände efteråt. När samtalet var över och kamerorna stängdes av.
– Han kom fram och frågade om mitt visitkort.
”Värst att stigmatisera”
Vad än en person säger, finns det en människa bakom. Det är begreppet ”empatisk nyfikenhet” som står i centrum när det gäller den pedagogiska verksamhet och forskning som Christer Mattsson har arbetat med i över 20 års tid.
– Jag arbetar med unga människor och om jag inte kan skilja på det rasistiskt språk du ärvt genom din uppväxt och vem du annars skulle kunna vara, kommer jag hjälpa dig att bli rasist, säger han.
Det är också tanken bakom Toleransprojektet som i dag finns i ett tjugotal kommuner runt om i landet. Det grundades av Christer Mattsson på uppdrag av kommunen efter att den 14-årige John Hron mördats av nynazister i Kungälv 1995. Utgångspunkten är att under ett års tid hjälpa elever att förstå sig själva, sin omvärld och skapa en modell för en väg ut från rasistiska och antidemokratiska miljöer.
Första gången han själv kom i kontakt med explicit rasism var under gymnasietiden. Fysikläraren Olga, en judinna från Polen, blev utsatt för rasism och kränkningar av hans klasskamrater som försökte få henne avskedad genom en namninsamling.
– Det var första gången jag mötte rå, naken antisemitism, rasism och kvinnohat. Och det var mina klasskamrater som stod för sådana åsikter, människor jag umgicks med och tyckte bra om. Det blev en kollision, berättar han.
Att se sig själv genom andra
När pappret landade framför honom kunde han inte förmå sig att skriva på. Hur det kommer sig att det blev vägen han valde berodde i stor utsträckning på hans morfar som var noga med att aldrig döma andra människor. Det satte sig i honom och det var först flera år senare som han skulle få veta att det berodde på att hans morfar själv var rom. Från att i hela sitt vuxna liv ha befunnit sig på toppen av samhällshierarkin, sett till hudfärg och kön, till att plötsligt nås av insikten att det hade kunnat vara tvärtom ledde till en förståelse om hur mycket andras föreställningar om en formar ens identitet.
– I dag ser jag mig som rom, men jag kan inte säga att jag är det bara för att min morfar var det. Det är något jag förstod och har förvärvat i vuxen ålder, genom att identifiera mig med och engagera mig i romska frågor och rättigheter. Identitet finns inte i någons dna, det skapas i hur vi interagerar med varandra. Det är därför dialog är så viktigt.
Han drar en parallell till identitetsskapande inom den högerextrema rörelsen. I år hade NMR fått tillstånd att tala på Almedalen. Under styv kuling och ösregn stod ett tiotal 16-åringar och blev dyngsura, kalla och utmattade.
– Det hade inte funnits något sätt att sälja in det som meningsfullt till de här tonåringarna om det inte vore för just motdemonstranterna. Även om det inte var deras intention så skänkte antirasisterna nazisterna mening i sin identitet genom att stå där, säger han.
I stället är det med dialog han tror att det går att nå förändring.
– 75 procent av nynazister hoppar av på grund av desillusion, att de förlorar sin tro på ideologin eller rörelsen. Väldigt få ändrar uppfattning för att du skriker det åt dem. Jag förstår frustrationen och ilskan man känner, men den är så satans kontraproduktiv.
I dag är han föreståndare för Segerstedtinstitutet, ett nationellt resurscentrum som arbetar förebyggande mot våldsutövande ideologier och rasistiska organisationer med bland annat Toleransprojektet. Vid invigningen avstod 18 forskare vid Göteborgs universitet från att delta och kritiserade institutet för att bedriva forskning om rasism utan evidensbaserad grund. Kritik har också riktats mot användandet av begreppet ”tolerans”: vem är det som har makt att tolerera och vem måste nöja sig med att tolereras?
– Kritiken om evidensbaserad forskning saknar grund, vi har aldrig bedrivit forskning om rasism och får heller inte riktade forskningspengar. Gällande toleransbegreppet håller jag med om den inneboende maktordningen, men tolerans beskriver också ett tillstånd i samhället som tillåter fler sanningar än en, säger Christer Mattsson.
Dialog framför samtal
Att välja dialog framför konfrontation ska inte förväxlas med fenomenet samtalsaktivism, menar Christer Mattsson. I podcasts och panelsamtal har frontfigurer ur den högerextrema rörelser fått delta, för att ”ta debatten”. Men när ett samtal sker offentligt försvinner poängen, menar han. Då spelar vi de roller vi har tilldelats.
– Det är inte dialog, det som pågår, även om det är så det verkar på ytan. En dialog är till för förståelse, inte för att visas upp. Det är utan publik, mikrofoner och kameror som vi egentligen kan nå varandra och se den andra människan.
Hur stor är sannolikheten att NMR-medlemmen, den där junidagen i Almedalen, hade bett om ett visitkort om kamerorna fortfarande rullade?
– Den bedömer jag som mycket låg.
