Hans Andersson skickades som nyfödd direkt från BB till ett barnhem. Året var 1940 och han och de andra barnen fick ligga till sängs. Enda kroppskontakten var vid matning och blöjbyten. Många blev motoriskt underutvecklade och själv lider han av sjukdomen skolios, troligtvis kopplad till att han var undernärd som barn.

Som tvååring kom han till det fosterhem där han senare blev adoptivbarn. Hans blev dåligt behandlad från start. Slagen av sin fostermor, både med läderrem och björkris, och ständigt utsatt för hot om att han skulle bli tillbakaskickad till barnhemmet. Fosterfadern missbrukade alkohol och båda föräldrarna kallade honom skällsord som tattarunge och horunge.
– Grannarna visste hur jag hade det men gjorde ingenting. Grannsämjan var viktigare, berättar Hans.

Söp ner och förnedrade
Istället bidrog grannarna, lärarna i skolan, liksom prästen och invånarna i byn till kränkningarna. Hans fick inte leka med de andra barnen i byn och om någonting hände var det alltid han som fick skulden.
– De sa att de visste hur tattarungar som jag var. Det var lätt att skylla på mig, säger han.

Många i byn var djupt religiösa och nykterister, men drogs sig ändå inte för att vid flera tillfällen supa den 12-13-årige Hans full och sedan utsätta honom för förnedrande behandling. Bland annat drog de ner byxorna på honom för att se om ”tattarungen fått hår på pungen”.
– Jag kom hem och spydde i sängen, men det var ingen som brydde sig. Det var ju ingen idé att berätta någonting för mina fosterföräldrar heller. De tyckte att jag ljög, oavsett hur mycket bevis jag hade, säger Hans.

Inte värt att åka till doktorn
En enda gång ingrep en granne när fosterföräldrarnas nonchalans blev för stor.
– Jag hade cyklat omkull och slagit mig rejält. Min pappa ville sy igen såret själv med nål och tråd hemma, det var ju inte lönt att ta en sådan som mig till doktorn. Men då sa en granne att det fick vara nog, berättar Hans och visar ärret i pannan som fortfarande syns tydligt.

Hans Andersson har valt att inte söka någon ersättning från staten för vanvården han utsattes för. Han säger att inga pengar i världen kan läka de själsliga ärr han fått leva med.
– Det verkar ju vara som ole dole doff, de får, de får inte. Är det så pass godtyckligt så känns det inte som att det är någon idé, säger han.

River upp sår
Han säger att de som nu söker men får avslag river upp sår från förr för att sedan inte få någon upprättelse.
– Man måste vara medveten om att många lider av skuldkänslor. Tänker att: jag var nog en jävla unge ändå, de hade säkert rätt. Man blir indoktrinerad om man i den allra känsligaste åldern får höra att man är en oäkta horunge och ointelligent som förtjänar stryk lite då och då.

Hans Andersson tycker ändå att han klarat sig bra. De få som såg honom fick stor betydelse. Han minns en äldre kvinna i byn som var den enda som lyssnade. I hennes blå kökssoffa kunde han gråta ut. En skomakare i en grannby som var aktiv i politiken gav honom möjlighet att gå på en folkhögskola och därmed en chans att flytta och få en utbildning. Han säger att hans första femton år gett honom ett rättspatos som bland annat lett fram till att han i tre böcker granskat och kartlagt främlingsfientliga och nazistiska rörelser.
– Jag har väldigt kort stubin när jag ser andra bli dåligt behandlade. När det stod ”Niggers go home” och ”Bevara Sverige Svenskt” på stan blev jag tvungen att ta reda på vad det var, berättar han.