BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Jag var inte det minsta lilla feminist när jag började läsa. Men på grund av den totala mansdominansen blir man ju det om man som ung tjej är intresserad av akademin och vill läsa där. Män är intressanta, men inte så intressanta att allt ska handla om dem. Det tycker inte jag, och det tycker inte de flesta kvinnor. Då blir man feminist för att göra något åt det, säger hon.
Nästan uteslutande litteratur av män
Eva Borgström sitter i soffan i hemmet på Brännö. Här har hon bott sedan i vintras. Innan dess var hon bosatt i centrala Göteborg, men hon växte upp i Dalarna. Hennes pappa var ingenjör, hennes mamma var dansare. Det stora intresset för natur och miljö gjorde att Eva Borgström ville arbeta som biolog – men på gymnasiet fanns en lärare som väckte hennes intresse för litteratur.
– Det var en väldigt bra lärare, så jag tänkte att innan jag börjar plugga till biolog kan jag läsa ett år litteraturvetenskap bara för att det är roligt. Sedan blev jag kvar.
Det här var i slutet på 70-talet. På kursen i litteraturvetenskap fick Eva Borgström och hennes medstudenter nästan uteslutande läsa litteratur skriven av män.
– Vi var ett gäng tjejer som frågade oss: ”Finns det verkligen inga kvinnliga författare?” Vi hade ju själva läst så många, så vi tyckte att det var knasigt. Det var det som gjorde att jag började engagera mig i Forum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning.
Forumet startade 1978 och organiserade kvinnliga svenska forskare fram till 90-talet. Så småningom utvecklades forumet till institutionerna för genusvetenskap.
– Det här var precis i början av genusforskningsrörelsen. Jag har varit med där alltsedan dess, berättar Eva Borgström.
Hon har tidigare varit prefekt på institutionen för genusvetenskap och har spenderat tio år på Nationella sekretariatet för genusforskning. Nyligen blev hon befordrad till professor i litteraturvetenskap på Göteborgs universitet. De senaste åren har Eva Borgström forskat om samkönad kärlek mellan kvinnor i litteraturen, vilket resulterat i två böcker och två antologier. Nu arbetar hon med antologiprojektet ”Kvinnopar i kvinnorörelsen” tillsammans med historikern Hanna Markusson Winkvist.
– Det är ett ämne som nogsamt undvikits av alla forskare hittills eftersom det har varit för känsligt att prata om det.
Antologin kommer att handla om familjebildning mellan kvinnor i första generationens kvinnorörelse. Förhållanden av romantisk karaktär mellan kvinnor var något som det inte talades om offentligt vid den här tiden. Samtidigt var det tillåtet, och till och med påbjudet, att kvinnor skulle ha nära relationer med varandra – så länge de inte var av erotisk natur.
– Eftersom kvinnorna hade så usla löner valde vissa att leva i kvinnopar och kvinnokollektiv, det var ett sätt att klara ekonomin. Men givetvis innehöll många av de här parkonstellationerna kärleksmoment, berättar Eva Borgström.
Finns stora kunskapsluckor
Nästa bokprojekt, som Eva Borgström ska göra tillsammans med teologen Lars Gårdfeldt, kommer att handla om kärlek mellan män som motiv i litteraturen.
– Faktum är att några av mina favoritförfattare, som Hjalmar Bergman, skriver om detta. Men det görs väldigt inlindat. Det är inte en helt ny tanke på något sätt, men litteraturhistorikerna har verkligen inte velat skriva om detta. Att läsa de här romanerna utifrån en uppsättning frågor om samkönad kärlek gör att man troligen kommer se helt nya betydelsemöjligheter.
Att hitta ämnen att forska om har inte varit svårt. Tvärtom finns det många kunskapsluckor att fylla. Men attityderna mot genusforskning, och särskilt queerforskning, har varit hårda.
– Det har varit jättetufft och det har använts fula metoder. Hade jag gått in och kritiserat ett annat forskningsområde på det viset som har gjorts med genusforskning hade jag förstört min karriär och idiotförklarats. Det har funnits ett irrationellt motstånd, som jag brukar kalla för det oinformerade ointressets strategi. Samtidigt så har det hänt grejer, i dag är genus en del av mainstream. Men även om det har kommit långt behöver genus- och queerforskning alltid försvaras.
Men det har också funnits glädje, gemenskap och en känsla av att göra något viktigt.
– Det har känts som när jag blev feminist, att jag inte haft något val. Det går inte att låta dumhet och fördomar vinna, jag vill göra det som jag tycker är viktigt. Jag tror inte att det hade varit så kul att ställa mainstreamfrågor om mainstreamförfattare. Jag vill jobba med mer brännande saker.
Vill forska om visor
I framtiden vill Eva Borgström gärna forska om ett annat av sina stora intressen – visor. Hon har alltid lyssnat mycket på genren, men blev själv aktiv vissångare i början av 90-talet då hon skulle disputera.
– Jag höll på med slutredigeringen. Fotnoter, litteraturlista, korrekturläsning ... det var mycket jobb och väldigt tråkigt.
När hon hörde en kompis sjunga visor frågade Eva Borgström var hon hade lärt sig det. Svaret blev Nordiska vishögskolan i Kungälv. Eva Borgström bestämde sig för att hon också ville studera där.
– En vecka innan disputationen hade vi en konsert där jag skulle stå på scen och sjunga. Jag la all min nervositet i den där konserten, så själva disputationen blev ganska odramatisk för min del.
I dag har Eva Borgström gett ut två skivor och är en entusiastisk körsångare. Men när den där boken om visor kan bli av är oklart. Innan dess finns det fler brännande ämnen att ta sig an.
– Jag har länge tänkt att nu gör jag den här boken och sedan sätter jag i gång med visorna. Men projekten har bara anmält sig, så det har blivit svårt att komma fram till visboken. Det mesta inom queerforskning återstår fortfarande att göra.
