Vill befria tjejers tankar

Hon trivs som allra bäst när hon har så många ställen att vara på under en dag att hon nästan inte hinner med. 

– Det är kul! Vad skulle jag annars göra?

När hon var tretton år bestämde hon sig för att starta föreningen Hoppet, som vill stärka utsatta kvinnor som ofta inte har någon annan roll än att vara den som lagar mat och fixar hemma.

– Jag såg hur vi barn och våra mammor var två olika grupper, där den ena gruppen var beroende av den andra. Vi barn kände till det samhälle vi levde i mycket bättre än mammorna, berättar hon. 

Därför startade hon en förening med cateringverksamhet där kvinnorna får göra det de är bra på och där deras självkänsla kan växa.

Hajar skräder inte orden när det gäller hur provocerad hon blir av att det finns en mall över hur en kvinna ska leva i förorten, eller orten som hon kallar den.

– Förorten är en rasistisk benämning som sätter oss i kvoter och kopplar ihop oss med en massa föreställningar om invandrare. Allt som är det icke vita.

Magdans och diskussion

Just känslan av att inte vilja bli placerad i en mall, att tänka själv och att bidra till att andra tänker själva har gjort att Hajar Alsaidan i höst också startat upp Carioca, en kurs i magdans, vilket är en av Hajars stora passioner. Men i kursen ingår inte bara dans, utan också en stunds diskussion.

– Först dansar vi och sen sätter vi oss ner och pratar. Det kan vara om kärlek, traditioner, religion, sex. Det jag vill är att bryta två mönster. Det första är skönhetsidealen. Har du en bullmage ska du vara stolt över den och du behöver inte alls se ut på något annat sätt! Det andra är också det viktigaste: att bryta en inlärd tankeprocess och starta en självständig tankebefrielse. 

Hon har sett många tjejer som ser det som en självklarhet att det är de som ska ta hand om hemmet medan mannen jobbar. Hon har också själv fått kommentarer om sitt val att studera juridik. 

– En ung tjej frågade mig ”men vad händer om du träffar en man som inte har lika hög utbildning som dig?” Jag tänkte ”va!?” och ville bara förklara för henne. Jag hade jättesvårt att sätta mig in i hennes perspektiv. Men mannen är överordnad kvinnan i orten och det formar passivitet. Du lär dig att det ska vara på det sättet. Och även om du möter svenskar och andra värderingar så delar du upp världen i två grupper. Det gjorde jag när jag var barn. Det fanns de som fanns hemma, i moskén och på lekplatsen, sen fanns det de i skolan. De vita. De svenska, säger hon. 

Själv har hon aldrig velat passa in i en mall. Mycket tack vare sin familj. 

– Jag har en stolt, självsäker, självständig man till pappa. Han tog mig på allvar när jag var tolv år och sa en massa galenskaper som att jag ville bli statsminister. Han lät mig drömma och satte inga gränser i form av ”men så kan du inte tänka”, ”börja småskaligt” eller ”fokusera på skolan”. Han sa bara ”Jaha! Och hur ska vi göra det?”

En familj av poeter

Från mamma och pappa har hon också fått sin andra stora passion: poesin. 

– Mamma är poet, pappa är poet och min storasyster också. Vi äter och dricker poesi hemma och det är en form att umgås för oss.

Hon älskar att skriva och läsa och vill gärna ta en journalistexamen efter juristutbildningen. Men hon kommer förmodligen jobba med att hjälpa i någon form, gärna som chef på Migrationsverket eller socialtjänsten. 

– Men kanske kommer jag att starta någon egen rådgivningsverksamhet. Om jag känner mig själv kommer jag att göra det!