För ett tag sedan var jag på Expressens kulturfest. Priser skulle delas ut, folk skulle äta och dricka och mingla. På scenen stod en konferencier, glamouröst klädd i läder och fjädrar. Han sa att han inte var utklädd, utan uppklädd – detta var hans ”folkdräkt”. Och vi skulle förstå att det där var en markering mot Sverigedemokraterna. Och det förstod vi, och jubel steg mot den tjusiga lokalens höga tak. Jag tänkte: ”vad fan, använd språket – en folkdräkt är inte en helt unik kreation gjord för bara dig”. Och det tänkte jag inte för att jag är språkpolis (vilket jag i och för sig är), utan det tänkte jag för att jag inte ville vara med i ett lättköpt politiskt frieri till en publik där antagligen ingen röstade på Sverigedemokraterna. För att jag inte ville vara med om en så enkel tillfredsställelse av människors längtan efter det politiska.
En pristagare fick frågan om hon hade något råd till Svenska akademien om hur det skulle bli möjligt för dem att dela ut Nobelpriset i litteratur i år. Hon pekade på sin ryggsäck och sa att om någon i akademien kände att han hade ett väldigt tungt bagage att bära på, en börda han hade fått efter många långa år i tjänst, så skulle han bara tömma sin ryggsäck, ta av sig den och ge den vidare till en ung kvinna. Vi skulle förstå att det där var en uppmaning till främst Horace Engdahl att avgå ur Svenska akademien. Och det förstod vi, och jubel steg mot den tjusiga lokalens höga tak. Jag tänkte: vad fan, varför skulle en ”ung kvinna” vara svaret? Vad säger att inte en ung kvinna skulle kunna vara sverigedemokrat och dem visste vi ju redan var vi tyckte om? Så där tänkte jag för att jag inte ville gå med på att rollerna är så enkla att fördela, att en gammal man är ond och en ung kvinna är god.
Men jag gillar ju inte Sverigedemokraterna! Och jag gillar inte, såsom jag har förstått den, Horace Engdahls roll i akademien! Jag var bara motvalls. Och jag gillar inte ens folk som vill vara motvalls; det känns ofta som desperata försök att intala sig att man har en stark personlighet. Ett självständigt tänkande är ju inte detsamma som att aldrig hålla med majoriteten.
Det finns ju, tack och lov, just nu en längtan hos människor efter att tänka och agera politiskt. Trump, högerpopulismen, klimathotet och i Sverige en socialdemokrati som samarbetar med borgarna – att skapa ett slags motståndets ”vi” i sådana tider är nödvändigt. Och att det i vissa sammanhang är enkelt att göra det betyder inte att det är fel. Men även om det därför kanske var barnsligt av mig att stå och tjura mitt i ett sådant vi-skapande, så finns det likväl risker med det där alltför självklara konsensuset. Det kan förhindra analysen av det som händer och var problemen ligger och vad som därför bör göras.
”Demokrati är inkludering”, hör man ibland människor säga efter att Henrik Arnstad skrev en bok som drev denna tes. Om demokrati i så fall inte även innebär inkludering av dem som tycker helt annorlunda än den som skriver en sådan mening säger denna definition av demokrati ingenting annat än ”det jag gillar är demokrati, det jag ogillar är inte demokrati”. Hela problemet, som ju handlar om demokratins gränser, rundas när inga andra kriterier egentligen ges.
”De totalitära har samma fiende som alltid: Den som inte är som vi, som vi upplever hotar vårt sätt att leva”. Så stod den i en krönika av Jenny Maria Nilsson i Sydsvenskan för ett tag sedan. Det är en förvirrad mening. Är problemet att peka ut några som ”inte är som vi”? Men ska då vi som är motståndare till totalitära rörelser inte heller peka ut några fiender som ”inte är som vi”, det vill säga de som är totalitära? Och är inte grunden för kritiken mot totalitära rörelser att vi ”upplever att de hotar vårt sätt att leva”? Hela frågan om vad faran är med totalitära rörelser förblir obesvarad när den beskrivs på det här sättet.
”På den ena sidan står vi som älskar livet, på den andra en irrationell, apokalyptisk högerradikalism som kan vara på väg att driva civilisationen mot dess undergång”, skrev Björn Wiman för ett tag sedan i en krönika i Dagens Nyheter. Men hur vet Wiman att inte även de högerradikala ”älskar livet”, bara ett annat liv och på ett annat sätt än vi? Och är det verkligen bara de högerradikala som ”är på väg att driva civilisationen mot dess undergång”? Är det inte vi alla, som lever i kapitalismen och därför varje dag reproducerar ett produktionssätt byggt på ständig tillväxt, på ständigt ökande produktion och konsumtion, som ”är på väg att driva civilisationen mot dess undergång”?
Hur fenomen beskrivs, oavsett om de handlar om demokrati, totalitära rörelser eller högerradikalism, har betydelse för hur vi hanterar dem. Om beskrivningarna är felaktiga riskerar både analysen och lösningarna av de beskrivna problemen att också bli fel. Därför bör vi inte vara slappa ens i våra beskrivningar av verkligheten. Och att inte försöka förstå sin motståndare är slappt. Att beskriva honom eller henne som en demon, som något från oss andra med fina värderingar väsensskilt kommer inte få oss att förstå vari lockelsen i motståndarens lära ligger.
