En kort promenad därifrån, förbi en skogsdunge och en balkongrad som ännu får njuta lite kvällssol, är det desto livligare. I en källarlokal i ett tvåvåningshus på Bäckgårdsvägen 33 har ett gäng ungdomar mellan 13 och 19 år samlats för att samtala med Gabriel Tshidimu, verksamhetsansvarig hos Frälsningsarmén, om olika livsfrågor som tonåringar brottas med.

Du har med all säkerhet aldrig hört hans namn, men nästa gång du ser ett nyhetsinslag om den våldsamma gängkriminaliteten, knyter näven i fickan och undrar varför ”ingen gör något!?” är det åt människor som Gabriel du ska skänka en tanke.

– Det vi gör här är att ge ungdomar förebilder och hjälpa dem att nå sina mål inom fyra områden: sportsligt, akademiskt, socialt och existentiellt, berättar han en stund innan dagens ”life class” börjar.

– Vi vill helt enkelt visa att det finns andra vägar att gå.

Ställs inför ett val i tidiga tonåren

För om det är något som många här i Vårby gård saknar så är det valmöjligheter. Sju av tio invånare har utländsk bakgrund. Bara var tredje kan stoltsera med intyg från högre utbildning. Och arbetslösheten var i mars 2019 nästan dubbelt så hög som genomsnittet för hela Huddinge. Att växa upp här är för många att växa upp med utanförskap som norm.

– Barn här ställs inför ett val när de blir runt 13–14 år. När de börjar få en vilja, när deras föräldrar inte vakar över dem som tidigare, när de börjar se upp till äldre personer på ett annat sätt, säger Gabriel.

– Frågor som ”vem är jag?”, ”var passar jag in?”, ”vad är jag bra på?” dyker upp. Vad de kommer fram till beror mycket på vilket stöd de får i den processen – från skolan, från vuxna, från föreningar. Och på var de blir mest accepterade. Beroende på vad de valt kan de ibland hamna på ställen där de från början aldrig tänkt sig att hamna.

Gängen växer

Hösten 2019 släppte Stockholmspolisens underrättelseenhet en rapport om just dessa ställen. I den beskrivs hur de kriminella gängen vuxit från 46 stycken år 2017 till 50 idag, att medlemmarna blir allt yngre, att fler av dem bedöms ha ett ”högt eller mycket högt våldskapital” och att de inte drar sig för att rekrytera barn och ungdomar under 16 år.

Cynismen är logisk. En dömd 20-åring får via rättssystemets ungdomsrabatt dra av en fjärdedel av strafflängden. Är du 15 sitter du bara av en femtedel. Dessutom är det bara i undantagsfall någon som inte fyllt 18 döms till fängelse. Praxis är i stället sluten ungdomsvård.

Ett av gängen finns här i Vårby gård. Det är Vårbynätverket, en grupp som misstänks vara inblandad i ett flertal skjutningar och våldsdåd och som polisen tror ligger i väpnad konflikt med ett gäng i Skärholmen två tunnelbanestationer bort. Det är mot deras dragningskraft Gabriel kämpar. För det är naturligtvis inte bara straffrabatt som lockar.

– Istället för att slita på McDonalds för 80-90 spänn i timmen kan de tjäna ett par hundra på en snabb leverans. Och är du med i ett gäng är det ingen som muckar med dig. Du får vad du vill: snygga tjejer, status, pengar, makt, den gemenskap du saknat, säger han.

Det är en långsam process. Leveranser av narkotika är enligt Gabriel Tshidimu bara första steget. Långsamt dras ungdomar djupare och djupare in i kriminalitet.

Våldet trappas upp

Vad som väntar bortom femhundringen ligger ännu långt borta. Skjutningar – det växande ”våldskapitalet” – närmar sig vardagsmat och både gärningsmän och måltavlor är inte sällan i 20-årsåldern eller yngre. Uppgörelser, konkurrens om narkotikainkomster, hämnd­aktioner som tidigare slutade med ett skott i knäskålen avgörs idag med siktet inställt på vitala organ. Även när tvisten gäller en bagatell, när någon blivit kränkt. Att gärningsman och offer ibland känt varandra sedan barnsben har ingen betydelse.

Den eskalerande hänsynslösheten drabbar inte bara rivaler. Senast i augusti sköts en förbipasserande tolvårig flicka ihjäl i en drive-by-skjutning vid en bensinmack i Hallunda söder om Stockholm.

Tilltagande segregering

Exakt var händelsekedjan börjar som får ett barn att några år senare, kanske innan bägge lämnat tonåren, mörda en kamrat är svårt att veta. Men 1965 kan vara en start så god som någon. Då beslöt riksdagen att under en tioårsperiod bygga bort Sveriges akuta bostadsbrist. Spadar sattes i marken. Hus byggdes som aldrig förr. Människor flyttade in: gamla svenskar, nyblivna svenskar, kommande svenskar.

Någonstans under resan ändrades idealen. Radhus och villa blev mer attraktiva än industriellt massproducerade flerfamiljshus. Åtminstone för dem med god ekonomi. De med tunnare plånbok fick hålla till godo med miljonprogrammets betongklossar.

Lägg till skenande bostadspriser i populära områden, avsaknaden av investeringar i mindre populära och grunden är lagd för en segregationens gravitation: rika dras mot rika, fattiga mot sina likar och de senare ännu närmare varandra tills trångboddhet, arbetslöshet och social utsatthet knackar på dörren.

Brottsligheten minskar

Hur denna ökande klyfta mellan rika och fattiga påverkar brottslighetens utveckling är ett av Felipe Estrada Dörners forskningsområden. Han är professor i kriminologi vid Stockholms universitet – och själv uppvuxen i Vårby gård – men i pandemitider tar han emot på coronasäkert avstånd på sin altan i en annan söderförort.

Att barn rekryteras till kriminella gäng, att våldet kryper ned i åldrarna och att skjutningarna och uppgörelserna blivit fler, särskilt i svenska storstadsområden, är inte mycket att orda om. Men han vill ändå nyansera den bild av en urspårad brottslighet som frammanas av media. Och påminna om att överrepresentationen bland ”invandrare” snarare handlar om socioekonomi än härkomst.

– När vi tittar på ungdomsbrottslighet över en längre tid ser vi att den minskat – en trend, precis som i andra länder. Och när vi tittar på brottslighet kopplad till härkomst – denna fråga som ”det inte får talas om”, något vi kriminologer himlar med ögonen åt med tanke på all forskning som finns – följer den samma utveckling oavsett var du är född. Om något har den minskat något bland utrikesfödda, säger han.

Ingen ökning av mord

Felipe Estrada Dörner påminner också om att det dödliga våldet i Sverige faktiskt inte ökat, oavsett vad nyhetsrubrikerna signalerar. Nivåerna är fortfarande lägre än på 1990-talet. Dessutom utgör både dödligt våld och de som utövar det ett litet utsnitt av både kriminalitet och kriminella.

En ny trend är däremot att barn till utlandsfödda idag löper större risk att hamna i kriminalitet jämfört med generationen före. Det är här som utanförskap och livschanser kan antas komma in i bilden.

– Det du berättar om Vårby gård och om barn som måste välja väg träffar ganska rätt i den forskning som talar om frustration och blockerade livschanser som en viktig mekanism för att förstå skillnader i brottslighet mellan olika samhällsgrupper, säger han.

– Den tydliga utvecklingen mot ojämlikhet och ökande skillnader mellan bostadsområden och skolor göder ju den här frustrationsytan som kriminologer brukar peka på som en viktig faktor bakom kriminalitet.

2017 frågade Barnombudsmannen 900 barn om hur det är att växa upp på platser med sämre skolresultat, ekonomi och hälsa än i övriga landet. Svaren genomsyrades av utanförskap och vanmakt.

Många av barnen trodde sig inte kunna förverkliga sina framtidsplaner om de inte flyttade. Några av dem hade bevittnat våld, ibland grovt sådant, ibland med dem själva som offer. Och de upplevde att deras bostadsområden av både media och politiker målas i negativa färger, trots att de själva ofta i grund och botten trivdes där.

Vad det gör med barnens framtidstro är inte svårt att räkna ut. Jobbigast är det för pojkar. Var tredje kille i årskurs 5 gissade att de skulle ha ganska eller väldigt svårt att hitta jobb i framtiden. I årskurs 8 hade andelen ökat till nästan varannan. Förortens frustrationsyta i siffror.

Omgivningen medskyldig

Madeleine Opira, chef för tankesmedjan A Million Minds med säte i IT-centret Kista känner igen ovanstående alltför väl.

Hon berättar om förortens vanmakt. Om barn som får höra att de har för höga ambitioner. Barn som får se sina föräldrar tvingas ta jobb långt under sina kvalifikationer. Barn vars föräldrars utbildningsnivå är för låg för att vara till någon hjälp vid läxläsning. Hur omgivningen, även den närmaste, trycker ned barnens drömmar, självkänsla och framtidstro.

– Det finns ett uttryck i förorten som heter ”krabbmentalitet”. Du lägger krabbor i en burk och när någon av dem försöker klättra upp så drar de andra ned den, säger hon.

Allt detta vill A Million Minds ändra på. Sedan 2012 arbetar de med att försöka gjuta framtidstro i skolbarn i Stockholms förorter genom motivationskurser där barnen får vägledning och stöd för att klara skolan och klättra högre inom utbildningssystemet.

Enligt henne går det bra för de barn som är med i kursen. Men motvinden är stark. Det finns problem som inte går att bryta ned i siffror och statistik.

Stigmatiserande bild

Ett är bilden av förorten. Att narrativet om den som problematisk och präglad av kriminalitet fortsätter reproduceras. Trots att det bara är en minoritet av förortens invånare som ger långfingret åt lagboken, på sin höjd några hundra, kanske några tusen om man letar i gränslandet.

Samtidigt finns över 100 000 laglydiga, helt vanliga medborgare i Stockholms så kallade utanförskapsområden Alby, Fittja, Hallunda, Norsborg, Husby, Rinkeby och Tensta. De som besöker en konstutställning, tacklar sig igenom en fotbollscup, har en extra sked socker i myntateet, spelar basra på ett kvällsöppet fik, ligger utmattade på soffan efter jobbet, rastar hunden i ett grönområde, fyndar på en bakluckeloppis, kämpar med en matteläxa, bestämmer sig för att gå till K-rauta en annan dag, lär sig cykla utan stödhjul och njuter av några sekunders längre kvällssol än invånarna i Danderyd.

Men denna mångkulturella svenssonhet ger inga rubriker. Där hamnar våldet och utanförskapet. Det är som propaganda: spela på känslor, upprepa ditt budskap, dela upp i vi och dem och till slut har du skapat en sanning, i det här fallet förorten som en social Bermudatriangel som ingen vågar komma nära. Och som något som måste ”lösas” från utsidan.

– Politiker försöker lösa problemen ovanför invånarnas huvuden. Det är så tydligt att de inte är målgruppen man vänder sig till i debatten. ”Vi ska ha hårdare tag”, ”de måste lära sig svenska”, ”de ska vara skötsamma”. Det pratas om kriminalitet och om arbetslöshet – hela diskursen är utformad på ett skuldbeläggande och alienerande sätt, säger Madeleine Opira.

Ingen vill det här

Både hennes och Gabriel Tshidimus arbete visar att det går att leda barnen på rätt spår, att stärkt självkänsla är en av nycklarna. A Million Minds motivationsprogram har hjälpt mängder av barn som saknar de rätta förutsättningarna att tro på sig själva och ta sig vidare till högre studier. Och Gabriel berättar att han och Frälsningsarmén via sin verksamhet faktiskt förlorat väldigt få barn till gängen.

– När man ser hur de här barnen med dåliga förutsättningar börjar tro på sig själva och välja rätt väg känner jag att vi räddat deras framtid, att vi faktiskt gör samhället till en bättre plats. Alla barn är ju stjärnor på något sätt. Det gäller bara att försöka skydda den stjärnan så mycket man kan, säger han.

Innan Gabriel måste avbryta för att påbörja dagens Life class påminner han om att det inte bara är det laglydiga samhället, han själv, Frälsningsarmén, Madeleine Opira och kriminologer som hoppas på en bättre framtid för barnen.

– En av de ungdomar jag jobbat mycket med har en storebror som dragits så djupt in i kriminalitet att han förmodligen förlorat sig i den. Han sitter i fängelse nu, men före dess, när han såg att jag faktiskt brydde mig om hans familj, bad till och med han mig att rädda hans lillebror, att inte låta honom bli som han.