– Vi som startar upp UMR på nytt har kommit från den gamla organisationen och vår antirasistiska organisering tog inte riktigt slut bara för att UMR lades ner, vi fortsatte i lite mer informella konstellationer, säger han.

I den nya organisationen – hur ska ni stoppa rasismen?

– Vi vill skapa ett mer antirasistiskt Sverige och organisera barn och unga i det arbetet. Vi säger att vi kämpar mot rasism men egentligen kämpar vi för mer antirasism. Att kämpa mot rasism tar oss bara till ett nolläge. Vi tror på ett samhälle där icke-vita människor och andra som utsätts för rasism inte bara får tillgång till sina rättigheter utan också får utöva dem, att det krävs resursfördelning och andra strukturella problem som måste lösas. Vi tror att kampen mot rasismen kräver en kamp för något också, och antirasism är svaret. Vi vill göra det coolt att vara antirasist.

Vad var det som fick er att köra igång igen?

– Med tiden har vi insett hur mycket begränsningar det finns i att organisera sig idag om man inte följer svensk folkrörelse­tradition, så vi valde att formalisera det engagemang vi har haft och har anpassat oss till systemet med att ha en förening med organisationsnummer och så vidare.

Vilka begränsningar såg ni?

– Det handlade mycket om resurser, bidrag och att det är svårt att få gehör för sin politik och sina åsikter om man inte är en formell organisation. Sedan ser vi jättemycket gott med folkrörelsetraditionen, det gör mycket av arbetet enklare.

Ni gick från att vara Sveriges största antirasistiska ungdomsorganisation med tusentals medlemmar och en tradition sedan 1996 till att hastigt helt lägga ner 2017. Vad var det som hände egentligen?

– Vi löstes upp för att det fanns ­problem och konflikter inom organisationen. Det började i styrelsen och flyttade sedan ner till olika organ. Det ledde till att det blev oklart vem som hade mandat inom UMR eftersom olika grupperingar kallade till olika årsmöten och fattade olika slags beslut. Sedan när det inte fanns något gehör hos kansliet vilka det var som ledde organisationen eller vilka beslut som skulle gälla valde man att tillsätta en interimsstyrelse som fick i uppdrag att upplösa organisationen.

Hur gör ni för att dessa konflikter inte ska komma tillbaka?

– En central del av konflikterna var bundna till vissa personer och ingen av dem är i organisationen just nu och vi vill gärna hålla det så. Mycket hade också att göra med att man kunde sitta i styrelsen och vara hur gammal som helst eftersom man inte behövde vara medlem för att sitta i styrelsen. Det har vi åtgärdat genom att ändra i stadgarna och införa en åldergräns på 30 år.

Vad mer är nytt?

– Det som är så fantastiskt med att starta upp en organisation på nytt är att man har så stor frihet att tänka nytt. Vi har lagt jättemycket tid på att drömma och ställa oss frågan hur vi tror att svensk antirasistisk organisering bäst fungerar. Vi har kommit fram till att organisationen ska vara postkolonial och vi ska fortsätta våra kärnvärderingar från 1996 som var normkritik och antirasistisk fostran.

Tidigare hade ni tusentals medlemmar, hur ser det ut idag?

– Vi har satt ett mål att vi ska vara tusen medlemmar innan årsskiftet och vi är nästan halvvägs dit.

Sett till antirasism, vem är Sveriges bästa politker?

– Bra fråga, jag är inte så imponerad av politiker i Sverige idag. En person som jag däremot inspireras av är Paulo Freire, han var en brasiliansk pedagog som dog 1997 och skrev boken ”Pedagogik för de förtryckta”.