Men sannolikt kommer det att vara skolbänkar som väntar tomma när terminen startar igen om några veckor.
Främst handlar det om unga tjejer som lever i familjer där det förekommer hedersförtryck och som under förevändningen av en semesterresa till det egna eller föräldrarnas hemland under sommaren blir könsstympade eller bortgifta.
– Sommarlovet är en extra sårbar tid för den här gruppen, säger Juno Blom, utvecklingssamordnare på länsstyrelsen Östergötland.
Myndigheten har ett riksomfattande uppdrag från regeringen att informera och sprida kunskap om hedersförtryck och att bygga upp en kompetensbank på det här området. De har också en stödtelefon dit personer som kommer i kontakt med hedersproblematik kan ringa för att ställa frågor, ventilera sin oro och få stöd.
Länsstyrelsen i Östergötland för statistik över de samtal som kommer in till stödtelefonen.
– Men av säkerhetsskäl delar vi inte upp statistiken på kommunnivå, säger Juno Blom.
Att Östergötland ligger högt i statistiken vad gäller stödsamtal behöver inte betyda att problemet är större här.
– Det handlar nog snarare om att ju mer kunskap man har på det här området, ju bättre blir man på att identifiera problemet, desto fler vågar också söka hjälp, säger hon.
"Det finns ett stort engagemang"
Norrköping är en kommun som har jobbat mycket kring hedersförtryck.
– Det finns ett stort engagemang hos olika aktörer som jobbar med det här, säger hon.
I Norrköping har man exempelvis flyttat på barn för att skydda dem från att tvingas ingå äktenskap.
– Här sticker Norrköping ut som ett positivt exempel. Men egentligen borde det vara en självklarhet överallt, menar Juno Blom.
En viktig faktor för att lyckas med det här arbetet är att samarbetet kring de utsatta barnen och ungdomarna fungerar.
– Skolan är en viktig aktör, eftersom det många gånger är den tryggaste arenan för barnen. Men det är också viktigt om man placerar barn att det är på ett skyddat boende där det finns kunskap, och att man i polisutredningar har bra målsägarbiträden som kan de här frågorna. Då skapar man de bästa förutsättningarna, menar hon.
Hon vill också understryka vikten av frivilligorganisationernas arbete.
– Jag brukar säga att myndigheterna är som kotorna i ryggraden. Vi har skyldigheten att vidta åtgärder. Men för att barn och unga fullt ut ska få det hjälp och stöd som de har rätt till behövs också frivilligorganisationerna och deras unika kompetens. De är brosket där emellan för att det ska bli en stabil ryggrad.
Evelina Mühling är samordnare för tjejjouren i Norrköping, där man får samtal från tjejer som lever med den här problematiken. Alla de cirka 25 personer som arbetar i jouren har fått utbildning om hedersförtryck och har inblick i vad det innebär.
– Det kan vara tjejer som är oroliga för att åka på semester för att de är rädda för att bli bortgifta eller könsstympade, säger hon.
Om den som ringer själv berättar vad hon heter och var hon finns kan jouren i sin tur kontakta socialtjänst och polis, som då kan hindra bortförandet.
– Men alla som ringer till oss får vara anonyma och vi kan inte spåra några samtal, betonar hon – något som ibland blir svårt för jourpersonalen, om de vet att någon är i fara men inte får möjlighet att ingripa.
De unga som vågar ta hjälp och trotsa familjer som utövar hedersförtryck måste många gånger bryta helt med hela sitt tidigare nätverk och leva med skyddad identitet på en främmande ort där de inte känner någon, och i vissa fall leva i rädsla för hot och våld.
– Det är ett sorgligt stort steg som de måste ta. Men att leva i ett barnäktenskap eller ett tvångsäktenskap, att inte få rätten att studera, rätten till liv och till kärlek – det är ett jättestort övergrepp på ett barn och inget alternativ att leva kvar i, säger Juno Blom.
Viktigt att prata
Tjejjouren i Norrköping har även ett projekt, Tjejer till tjejer, som finansieras av länsstyrelsen Östergötland. Det handlar om att anordna utbildningar och att sprida kunskap om hedersrelaterat förtryck, främst riktat till personer som kommer i kontakt med unga personer som är drabbade.
– Någon nytta gör vi genom att vi finns, det är jag säker på. För mig är kunskap och upplysning det som får bort fördomar. Och vi har fördomar allihop, utan att vi tänker på det, säger Eva Mühling, projektledare.
I höst planerar hon att låta projektet ta ett nytt steg.
– Jag vill göra en utredning av hur det ser ut för de här utsatta tjejerna lokalt i Norrköping. Jag vill också ta kontakt med dem, intervjua dem och höra efter vad de behöver. Vi planerar också att göra en informationsfilm att lägga ut på kommunens intranät, berättar hon.
Hon menar att det viktigaste som omgivningen kan göra för att hjälpa till är att våga se.
– Att våga se, och våga lyssna, och vara närvarande när de berättar. Jag tror att många har fått hjälp genom att någon vuxen i deras närhet har trott på dem och hört på dem, säger hon.
Det är också viktigt att prata med ungdomarna om deras rättigheter, menar hon.
När det gäller könsstympning finns exempelvis flera tecken att vara uppmärksam på.
– De kan inte vara med på gymnastiken. Och de undviker att dricka, även om det är varmt, eftersom de har svårt att kissa, förklarar Evelina Mühling.
En försvårande omständighet är att hela flickans kvinnliga nätverk ofta ingår i ritualen kring omskärelsen.
– Det lär dem att de inte kan lita på någon i sin omgivning. Det gör det ännu svårare för dem att söka hjälp, säger hon.
För att kunna ge det stöd och den hjälp som dessa utsatta barn och unga har rätt till räcker det inte med att vänta på att de själva ska ge signaler om att något inte står rätt till, menar Juno Blom.
– Jag tror att skolans personal och andra vuxna som möter barn och unga i stället måste signalera till dem att vi förstår att det här kan finnas och att vi kan hjälpa till. Då kan de våga berätta, säger hon.
Att bryta mot sina föräldrars vilja och stå upp för sina egna rättigheter, till sin egen kropp, sin rätt till eget liv och kärlek, till utbildning och frihet – det kräver stort mod och ett välutvecklat rättstänkande hos de unga.
– De här flickorna och pojkarna är så otroligt modiga. Om vi andra hade samma mod skulle vi kanske ha ett helt annat samhälle. Men tyvärr sviker vi dem alltför ofta.
Vi pratar mycket om barns utsatthet, men det finns alldeles för få vuxna som vågar stå upp för barns utsatthet. Att ifrågasätta förövare kräver ganska mycket av oss, säger hon.
Det finns också en fungerande lagstiftning på det här området, menar hon.
– Men frågan är hur vi omsätter den i praktiken, säger hon.
Evelina Mühling menar att det finns mer som Sverige skulle kunna göra, som andra länder redan gör.
– Norge har avtal med flera länder. Om en norsk medborgare blir bortgift i Somalia kan norsk polis åka och hämta henne. Där ligger Sverige efter, påpekar hon.
En ständig balansgång
Eva Mühling ser den alltmer segregerade skolan som en försvårande omständighet för de utsatta ungdomarna.
– Om man möter svenska ungdomar och ser hur de lever är det lättare att ifrågasätta varför just jag ska leva så här och inte ha samma rättigheter, säger hon.
I slutänden blir det en fråga om bostadspolitiken, menar hon.
– Om det inte byggs fler bostäder och om vi inte får en bättre integration, så kommer det här problemet bara att växa, säger hon.
Hon påpekar också hur samhällsklimatet har gjort det allt svårare att arbeta med de här frågorna.
– Å ena sidan kan du bli stämplad som rasist, och å andra sidan kan du få en massa troll efter dig. Det är en ständig balansgång, säger hon.
