Christine Marttila berättar att hon redan som barn till två arbetskraftsinvandrade föräldrar blev varse kraften av fackligt arbete. Hon minns tydligt en eftermiddag hemma i Hammarkullen.
– Pappa hade slutat tidigt och lagat mat när mamma kom hem och var ledsen. Hon hade fått en förslitningsskada efter många år med fysiskt arbete, men i stället för att erbjuda rehabilitering hade företaget försökt säga upp henne, berättar Christine Marttila.
Tack vare facket fick hennes mamma i stället rätt att studera på arbetstid och kunde byta yrkesbana. När Christine Marttila sedan fick sitt första jobb på ett äldreboende, under studierna på gymnasiet, blev det självklart att gå med i facket.
Insändare väckte uppmärksamhet
På senare år har Christine Marttila nästan blivit en symbol för sin yrkesgrupps kamp för rättvisa löner. Det började med att hon 2015 skrev hon en uppmärksammad insändare i GP om sitt arbete som undersköterska på Östra sjukhuset. Hon beskrev sina arbetsuppgifter och att hon efter tio år i yrket tjänade 20 950 kronor och under hela sitt yrkesliv fått en total lönehöjning på 830 kronor.
Insändaren var ett resultat av en facklig ledarskapskurs kallad Gaf.
– Där fick jag väldigt mycket styrka från de andra fackliga, från andra förbund, att driva frågor som är så himla orättvisa. Jag skämdes då för vad jag tjänade och för vad jag jobbade med. Men där förstod jag att allting handlar om politik och om inte vi vågar tala om hur vi har det på jobbet så kommer det aldrig att ske någon förändring. Då tänkte jag att nu måste jag vara modig och sticka ut lite, för det kommer få fler att våga prata.
Insändaren väckte snabbt en debatt och tidningsartiklar, tv-inslag och radioinslag med Christine Marttila avlöste varandra.
Hon tycker sig också ha sett en effekt – att fler inom vården nu i dag vågar berätta hur de har det. Men säger samtidigt att det är en lång resa kvar att göra för hennes förbund för att få medlemmar att förstå att de kan påverka sina arbetsvillkor.
Hon syftar på att många medlemmar inte röstar på den politik som deras fackförbund står för, trots att de frågor som LO driver ofta blir socialdemokratisk politik. I riksdagsvalet 2018 blev stödet för partiet rekordlågt bland LO-medlemmar. Runt 40 procent röstade på S.
Christine Marttila upplever att det finns en stor okunskap bland människor generellt om var de avgörande besluten fattas.
– Det känns som att folk tycker att det är så komplicerat med olika politiska nivåer. Det är viktigt att veta vilka som styr, för att veta vilka man ska påverka och hur man ska rösta. Om man hela tiden ser att det blir nedskärning på nedskärning och tror att det är regeringens fel, fast det egentligen är Västra Götalandsregionen, som har en helt annan politisk styrning, som köpt för lite vård för att satsa på IT, ja då blir det fel.
Själv har hon försökt sprida kunskap om var olika beslut fattas genom att skriva debattartiklar, informera medlemmar och bjudit in politiker som berättat vad just de fattar beslut om.
– Vi måste våga påverka för att vi ska få det bättre på jobbet. När kommunalarbetarna får det bättre på jobbet då får hela samhället det bättre. Då blir det en bättre sjukvård, äldreomsorg, barnomsorg och en bättre kollektivtrafik.
Jämställdhet en viktig fråga
Christine Marttila var föräldraledig hemma i Ucklum, utanför Stenungsund, när Kommunals ordförande Anna Skarsjö ringde upp henne en dag i våras och sa att förbundet ville nominera henne till LO-ordförande. Hon började skratta och påpekade att det fanns många andra bra kandidater. Men en vecka senare hade hon tänkt klart. Hon skulle ta möjligheten.
– Det är lite läskigt. Vi har 260 000 medlemmar, är Sveriges största LO-distrikt. Men vilken möjlighet att påverka!
Sambon Peter tycker att hon skulle ha sagt ja med en gång eftersom hon brinner för det fackliga arbetet.
Just jämställdhet mellan könen är en fråga som Marttila förespråkat länge. Hon upprörs över att det fortfarande skiljer tusenlappar i lön mellan en mekaniker och en undersköterska. Själv började hon jobba när dottern My var tre månader gammal. My fick hänga med på diverse fackliga möten och det gick bättre än förväntat.
LO:s styrelse i Västsverige har länge dominerats av män, men efter valet i våras är det fler kvinnor än män i styrelsen och i toppen är det enbart kvinnor.
– Jag kommer från ett kvinnodominerat yrke, men frågorna vi driver är desamma. Det handlar mycket om rimliga arbetstider och rimliga löner, konstaterar Christine Marttila.
Hon upprepar vikten av att visa att fackligt arbete kan göra skillnad. Hon tar lönelyftet för undersköterskor som kom 2016 som exempel. Efter demonstrationer, debattartiklar och förhandlingar lyckades Kommunal få det nya avtalet att gälla även för yrkeskategorin skötare. Ett annat exempel i nutid är nattupproret som uppstod efter att flera kommuner ville korta nattarbetstiderna för undersköterskor. På det flesta ställen där kommunalarbetare protesterade blev förslagen aldrig verklighet.
En spark i magen
För Christine Marttila är det självklart att alla ska ha god arbetsmiljö och hon vill jobba för att fler ska få en rimlig fysisk arbetsbelastning.
– Det är fördjävligt att det ska vara en sådan tuff arbetsmiljö att folk får ont i kroppen och inte orkar jobba hela arbetslivet. Så ska det inte vara. Så är det tyvärr inom många olika branscher, inte bara bland undersköterskor utan även bland snickare och plattsättare.
Hon ser flera lösningar, som stöd till vidareutbildning, men påpekar även att arbetsförhållandena måste bli bättre.
Själv jobbade hon på en akutvårdsavdelning när hon var gravid i sjunde månaden.
– En helg var det väldigt tufft. Vi hade stökiga patienter och jag höll på att få en spark i min stora mage.
Ändå vill Christine Marttila tillbaka till jobbet som undersköterska på Östra sjukhuset så snart som möjligt. När hon kommit in i sin nya roll hoppas hon kunna ta några pass då och då för att vidhålla sin kompetens.
– Jag älskar verkligen mitt jobb, säger hon.
