”Du har tur, vanligtvis är jag inte i stan på måndagar då jag pendlar från Helsingör, men just denna måndag kommer jag att vara där. Kan vi träffas vid 10?”, hade hon sagt över telefon när vi pratades vid några dagar tidigare.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
En och annan snöflinga dalar ned. Men snart öppnas portarna in till värmen. Katti Hoflin vinkar inifrån kaféet vid entrén och vi hälsar samtidigt som en skara barn i overaller och reflexvästar strömmar in.
– Här kommer våra viktigaste besökare, säger bibliotekschefen med ett leende och nickar mot barnen.
Och just barn och ungdomar verkar vara en extra viktig målgrupp inom kulturarbetet för Katti Hoflin. Men det får vi anledning att återkomma till.
I februari nästa år tar Katti Hoflin över rollen som kulturchef för Västra Götalandsregionen. Det är en ganska tung post då regionen består av inte mindre än 49 kommuner. Dessutom är kulturbudgeten den största i landet. Men Katti Hoflin verkar avspänd inför uppdraget.
– Jag har verkat inom nästan alla delar av kulturen. Och jag har ett stort nätverk vilket jag tror är en fördel. Men visst medföljer ett stort ansvar. Samtidigt har jag varit chef i många år nu och har en MBA (Master of Business Administration) från Handels så jag har en bred ledarerfarenhet.
Men det kunde blivit annorlunda. För den linje Katti Hoflin först ville slå in på låg inte helt nära vare sig teatrar, musikscener eller TV-kameror.
– Jag ville bli som morfar, jobba med hästar och kor. Morfar var min stora förebild, och han var ju född på tidigt 1900-tal, i en helt annan tid, säger Katti exalterat och tar en klunk kaffe innan hon fortsätter:
– Så jag stack hemifrån när jag var 15 och började plugga på lantbruksgymnasium. Men jag var nog inte riktigt gjord för det livet. Det var väldigt ensamt, och så höll jag på att välta med en traktor, säger hon med ett skratt.
Istället blev det hem till Stockholm och teaterskola. Jobb som skådis. Mera studier - litteraturvetenskap och idéhistoria i Uppsala. Och så bildades det ett band.
– Vi spelade jämt. Ofta på nationer. Och det gick bra, vi levde på musik ett tag. Men sedan fick Vivan (bandkollegan) jobb på ETC faktiskt, och själv sökte jag mig till nattradion, berättar Katti Hoflin.
"Vi fick över tusen brev i veckan, ofta om ensamhet, funderingar på om man var homosexuell, och kanske de som till och med funderade på att ta sitt liv. Det var världens viktigaste program."
Och så småningom kom det som skulle bli Katti Hoflins publika genombrott.
– Ja jag blev rekryterad till Bullen. Egentligen bad jag aldrig om att få stå framför kameran, men så blev det. Det var kul och viktigt och byggde på total delaktighet, på ungdomarnas egna önskemål. Så vi gjorde reportage om det som de ville. Och sen hade vi ju brevfilmerna. Vi fick över tusen brev i veckan, ofta om ensamhet, funderingar på om man var homosexuell, och kanske de som till och med funderade på att ta sitt liv. Det var världens viktigaste program.
Efter Bullen blev det Bolibompa för Katti. Även där blev det dock en interaktion med tittarna.
– Jag drev igenom att vi skulle sända direkt och att barnen skulle få rita eller skriva in och ställa frågor om vad som helst. Det kunde komma frågor som ”vad är döden” eller ”hur stort är universum”. Jag fick ha en astronom, Copernicus, till hjälp som jag ringde i programmet. Och det visar så tydligt att man kan ha stora funderingar även om man är liten i kroppen. Därför är det så viktigt att de som inte har så starka röster också får höras, att man får hävda sin rätt även om man är barn, säger Katti Hoflin.
Karriären fortsatte med att Katti Hoflin tog över ansvaret för barnverksamheten på Kulturhuset i Stockholm. Hon startade den avdelning som kallas 10–13, och som bygger på vad barnen och ungdomarna vill ska finnas. Samma avdelning blev för några år sedan centrum i en debatt om vad som är ok och inte att ha på ett bibliotek. Detta i samband med att Katti Hoflins efterträdare valde att plocka bort ”Tintin i Kongo” ur hyllorna.
– Ja precis, Tintingate… Alltså det förs ju en ständig diskussion om vad vi kan och ska ha i hyllorna, men det jag anser att vi borde oroa oss för är vad våra barn ser på nätet. På ett bibliotek har vi litteratur från olika tider, och det går alltid att sätta i kontext. Jag blir helt nervös om vi ska ta bort allt som vi är rädda för.
"Det är ju oftast inte barnen som har problem, utan de vuxna som vill skydda."
Hon kommer in på den liknande debatten om ”Lilla hjärtat”.
– Det är så känsligt med barnlitteratur. Vissa valde att ta bort den, vi valde att ha kvar den. Det är ju oftast inte barnen som har problem, utan de vuxna som vill skydda. Men det är ju så enkelt att sitta ner och prata om en bok. Det är svårare att vara med sitt barn på nätet, menar Katti Hoflin.
Just nu arbetar Katti Hoflin för fullt med att avsluta sitt arbete på Stockholms Stadsbibliotek. Men hon ser fram emot att få komma till sitt nya uppdrag.
– I Göteborg till exempel, precis som här, finns det ju en hel del segregation. Där kan konsten och kulturen vara en livsviktig plattform. Det är också ett sätt att få tag i ett häftigt språk (och sin egen kreativitet). Målet är ju ett vidgat deltagande. Och man måste ställa sig frågan: De man inte når, vad händer med dom? resonerar hon.
I övrigt ser hon det som att hon kommer ”som ett oskrivet blad”. Men rutinen från sina tidigare uppdrag tar hon med sig.
– Jag önskar att vi ska kunna föra nyanserade samtal. Nyligen hade vi en grej här på Stadsbiblioteket där en person hörde av sig om en gammal gobeläng där det förekom en rasistisk stereotyp. ”Vad bra, tack för påminnelsen” kände jag då. Jag bjuder hellre in till samtal än att något plockas bort. Vad får vi för samhälle om vi inte kan föra samtal? Vi måste kunna prata om det som skaver och gnisslar, säger Katti Hoflin.
Känslan är annars förväntan blandat med nyfikenhet.
– Det ska bli spännande att komma ut och se de olika verksamheterna. Jag ska försöka komma med stora ögon, stora öron och lite mindre mun. Det är ett stort arbete jag har att sätta mig in i, så ambitionen är att vara prestigelös, öppen och ödmjuk, avslutar Katti Hoflin.
