BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Det är ganska talande att genusfrågor accepteras som politiska, men inte frågor om ras, säger Kitimbwa Sabuni.
Hans egen villighet att tala om just ras – att personer behandlas olika utifrån hudfärg och utseende – gör att han som debattör ständigt hamnar i hetluften.
Motståndare menar också att de frågor han driver handlar om identitetspolitik och bidrar till en splittring av vänstern, som snarare borde fokusera på klass och resursfördelning.
Har identitetspolitik gjort att vänstern tappat fokus på sina kärnfrågor?
– All politik är identitetspolitik, eftersom den baseras på olika gruppers intressen. Men vissa gruppers intressen framställs som allmänintressen. Om man som svart säger att man vill sluta diskrimineras på arbetsplatsen eller slippa våld, då kallas det för identitetspolitik.
Enligt Kitimbwa Sabuni har den svenska vänstern kapitulerat inför stora delar av högerns världsbild och språk, men skyller sina misslyckanden på identitetspolitik.
– Att personer som definierar sig som progressiva säger att det sliter sönder samhället att lyfta frågor om rättvisa för svarta och bruna människor tycker jag är en både moralisk och ideologisk bankrutt.
"Permanent underklass"
I december höll nätverket Förorten mot våld en manifestation i Järva i norra Stockholm. Kitimbwa Sabuni var en av personerna på talarlistan.
I ditt tal sade du att den koloniala logiken följt med från de gamla kolonierna till de europeiska förorterna. Hur menar du?
– De flesta som bor i miljonprogramsområden har ursprung i länder som varit koloniserade av europeiska länder. Den dynamik som uppstod efter deras självständighet är i högsta grad ett resultat av kolonialismen. I samband med kalla krigets slut utlöstes en massa kriser som drivit människor till Europa för att kunna leva i värdighet. Men på många sätt har de installerats som permanent underklass här medan de som tidigare utgjort underklassen klivit upp ett pinnhål, inte alltid materiellt, men i social status.
Hur denna underklass ska hanteras präglas av föreställningar om kultur och ras, säger Kitimbwa Sabuni. Krav på bättre svenska, hårdare tag mot kriminalitet, projekt mot hederskultur, barn som inte får leva med sina familjer för att de anses ha fel uppfostringskultur – det är sätt att hantera människor utifrån en kolonial logik, enligt honom.
– Vita myndighetspersoner kommer till förorten, jobbar i administrationen och går sedan därifrån. De ska hantera en grupp som tydligt utgör en "annan" för dem. Det är en kolonial relation, oavsett hur god den individuella administratören är, säger Kitimbwa Sabuni.
På vilket sätt hänger våld i förorter ihop med den koloniala logiken?
– Orättvisa strukturer upprätthålls ytterst genom statens möjlighet att utöva våld.
Samtidigt utövar människor i utsatt läge också våld mot varandra – i hemmet, till följd av missbruk och i samband med klandestina försörjningssätt. Även om den sunda, vita samhällskroppen framställs som den som hotas och måste beskyddas är det personer som blir rasifierade som drabbas av våldet.
Tacksamhetskrav
I Sverige förstås rasism oftast som något som handlar om attityder och värderingar. Men Kitimbwa Sabuni menar att rasism är en kategoriseringsprocess som påverkar maktfördelningen i samhället.
– I Sverige har den fått fritt spelrum. Det går till och med att bara utifrån folks hudfärg se var de bor och vad de har för social status. Om jag säger att samhället är rasistiskt uppfattar vita det som att jag attackerar deras moral. Men de som drabbas av rasism drabbas inte av vad någon tycker och tänker, de drabbas av saker som händer.
Däremot tas det första steget mot frigörelse just i tanken, säger Kitimbwa Sabuni.
– Du kan leva under den värsta formen av orättvisa, helt resignerad. Men om någon introducerar dig till en ny ideologi kan du få syn på att saker kan vara annorlunda. Och då känner du också att – wow – du kan göra motstånd.
Bruna och svarta människor förväntas vara tacksamma över att ens få vara i Sverige, säger han.
– Men när vi inser att vi inte måste vara tacksamma kan vi uttala våra politiska strävanden och missnöjen lika högljutt som alla andra.
