– Att komma in i ett sånt här läge, där så många verkligen tänker på det här frågorna, gör vårt arbete än mer relevant och viktigt. Vår önskan är att Natoansökan dras tillbaka, men blir det inte så måste vi fortsätta jobba för att bilda opinion, för att visa att det finns andra, fredliga alternativ, säger hon.

Samarbete över gränserna

Efter förra helgens kongress där Kerstin Bergeå valdes till ny ordförande är hennes känsla att kamplusten är stor. Nato-­ansökan är visserligen emot allt som Svenska freds har kämpat för, men det betyder inte att ­organisationen känner uppgivenhet. Det gör inte heller Kerstin Bergeå.

– Det är lite som att ha blivit värvad till världens bästa och viktigaste fotbollslag, men att spelplanen är riggad. Vårt lag spelar i motlut. Det kräver mer, men gör oss också samman­svetsade.

Hur påverkas ert arbete om det nu går hela vägen och ­Sverige ­blir medlemmar i Nato? 

– Vi måste fortsätta verka för kärnvapennedrustning, och för att Sverige ska göra detsamma. Det kommer bli tuffare för oss men även för den svenska regeringen. Nato är en militärallians som bygger på kärnvapen. Det kommer att bli ännu viktigare att vi allierar oss än mer med andra fredsrörelser i Europa, och att vi, i den mån det går inom Nato, tillsammans driver nedrustning och principen om icke-angripande.  Alltså får det på pränt att Nato aldrig ska vara den part som går in först med vapen.

Sverige har inte ens skrivit under FN:s kärnvapenförbud, tror du att vi ändå kommer jobba för nedrustning? 

– Magdalena Andersson har sagt att vi ska göra det, och där behöver regeringen ställas till svars tycker jag. De senaste åren har Sverige inte varit en särskild stark röst för kärnvapennedrustning så hur ska det göras nu? Det  vore en bra början att ratificera FN:s konvention om ett förbud mot kärnvapen. Vår roll är och kommer vara att stå fast vid att det är den vägen Sverige måste gå.

Hur tror du att Sveriges roll i fredsprocesser påverkas av ett medlemskap?

– Jag är säker på att vi förlorar mycket av vår trovärdighet, vilket är jättesynd.Vi har många bra diplomater, medlare och konfliktforskare här, och Sverige skulle kunna vara en trygg plats för förhandlingar som avslutar olika konflikter och krig. Det kommer förändras, och jag tycker att det blir än mer skenheligt att med stolthet prata om våra 200 år av fred, om våra duktiga diplomater och politiker som drivit nedrustningsagendan. Vi kommer behöva revidera vår självbild.

Är du förvånad över att opinionen, och Socialdemokraterna, har svängt i sin inställning till Nato den här våren?

– Ja, det är jag. På ett sätt kan jag förstå rädslan, men det är ändå bara tre månader sedan Rysslands invasion. Även om mycket har hänt under den här tiden är det en kort tid. Och det är inte bra att ta så här stora beslut i affekt.

”Kan skapa en bättre värld”

Kerstin Bergeå kan på sätt och vis förstå att det är lättare att instinktivt dra slutsatsen att vapen skyddar. Och hon kan förstå att det från politiskt håll är viktigt att visa att man agerar. Men att agera är inte alltid att skicka vapen, trupper eller att aktivt delta i en konflikt. 

– Jag minns när jag lyssnade på en riksdagsdebatt om Afghanistan för många år sedan. Det pratades mycket om vikten att bygga demokrati underifrån, att stärka kvinnors rättigheter, men sedan tar samma politiker som pratat om det här ändå beslutet att skicka soldater. De fredliga metoderna, stöd till demokratirörelser tillexempel, visar inte på samma politiska handlingskraft och hårda tag, säger hon.

För egen del har den andra vägen alltid varit självklar – konflikter hanteras bästa utan våld eller hot om våld. Kerstin Bergeå förklarar det som att hon alltid har burit med sig en övertygelse att mänskligheten ska klara det. 

– Vi kan skapa en bättre värld, vi är bra på att samarbeta. Vi har byggt otroliga civilisationer. Jag har alltid trott att det genom förebyggande och aktiva metoder går att utrota krigen.

Att så stor del av världen gör en annan analys tycker hon är sorgligt. Nu mer än någonsin behövs andra sätt att lösa konflikter än militär upprustning. 

– Ta bara klimatkrisen och de utmaningar den leder till. Vi måste kunna lösa konflikter utan våld för att klara vår framtid. Även pandemin visar att säkerhetshot kan vara helt andra än inom det militära. Att gå in i upprustning nu i den här tiden, att ta fram kärnvapen och hota att använda dem mot varandra, det är så bisarrt.

Men samtidigt, finns det en gräns för när önskan om diplomati blir naiv? Rysslands invasion av Ukraina, har inte den visat att vi kanske måste vara rustade för oberäkneliga despoter? Kerstin Bergeå tvekar. Hon menar att varje land har rätt att kunna försvara sig – det står i FN:s stadgar – men det är inte rätt att låta en person som Putin styra om hela vår säkerhets- och utrikespolitik. Tron på att fred är möjlig och att en värld mår bättre av mindre vapen, måste få vara vårt mål.

– Någonstans tror jag att även de mest upprustnings­villiga förstår att kärnvapenupprustning är en farlig utveckling. Vi måste tro och verka för att nedrustning är möjlig. Och vi måste inse att det är vid de diplomatiska borden som fredsavtal skrivs och krig tar slut, inte genom mer och mer vapen. De enda som vinner på det är vapen­industrin. Diplomatin har varit Sveriges första försvars­linje länge, det skulle den absolut kunna fortsätta vara.