"Vi kommer att riskera våra liv igen"

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

– Nu vill jag ta mig tillbaka på samma sätt som jag kom till Europa för att kunna leva med min familj. Jag kommer ta hjälp av smugglare för att kunna ta mig till Turkiet. Det här är mitt enda val, de tvingar oss att gå tillbaka med dödsbåtarna. Alla som har familjer tänker på samma sätt. Vi kom inte hit för att få ett bättre liv, vi kom för barnens skull, Det finns ingen mening med att vara här om våra familjer inte är med oss. Vi kommer att riskera våra liv igen om vi inte får vara med dem, säger han.

Första stoppet blev Turkiet

I ett annat liv var Yousef Ajaj affärsman i Syriens huvudstad Damaskus och hustrun Dania Awata forskade i mikrobiologi samt undervisade på universitetsnivå. Men så kom inbördeskriget och tillslut tvingades trebarnsfamiljen att lämna sitt hem. Första stoppet på flykten blev Turkiet, men efter ett halvår insåg de båda föräldrarna att de inte ville att barnen skulle växa upp i det allt mer ostabila grannlandet. När "dödsbåten" kommit i land och Yousef Ajaj nått slutdestinationen i Europa skulle resten av familjen följa efter. 

– Jag tog inte med min familj när jag åkte för jag ville inte utsätta dem för fara, säger han. 

Familjeanknytning, som är den vanligaste grunden för uppehållstillstånd, har varit ett av få lagliga sätt att ta sig till Sverige och Europa. Den möjligheten minskar nu avsevärt för alla som inte får flyktingstatus, däribland en majoritet av dem som flytt inbördeskrigets Syrien. Gruppen räknas istället som alternativt skyddsbehövande och får därmed bara ta hit sin familj om de fått jobb och kan ansöka om ett permanent uppehållstillstånd. Om familjemedlemmarna inte hunnit söka uppehållstillstånd inom tre månader tillkommer dessutom ett försörjningskrav.  

Handläggningstider på över ett år

Men likt Yosef Ajaj väntar många redan på att få återförenas med sina familjer. Det stora antalet asylärenden har gjort att handläggningstider på över ett år blivit vanliga för anhöriga som vill flytta till personer med uppehållstillstånd i Sverige.  Vad som skulle bli en kort, hanterbar, tid ifrån varandra utvecklades till en lång olidlig väntan för familjen Ajaj-Awata.  

– Mitt yngsta barn känner inte igen mig längre, hon förstår inte att hon har en pappa. Jag åkte när hon var två år, säger Yousef Ajaj. 

"Varför har du lämnat oss?". De två äldre syskonens frågor är många och svaren otillräckliga. 

– De är för unga för att förstå situationen, de vill ha sin mamma och pappa hos sig, fortsätter han.

Yousef Ajaj är orolig över hur separationen ska påverka barnen på sikt och konstaterar att de kan behöva professionell hjälp att hantera sina känslor. 

– Det är en väldigt viktig tid i barnens liv där de behöver stabilitet och att få vara nära sina föräldrar. 

Psykologen Andrea Maleševi, som arbetar på BUP Malmös center för krigs- och tortyroffer, instämmer i hans oro. Hon menar att det "absolut finns en risk" att vi kommer att få se fler barn med uppgivenhetssyndrom utifrån en så kallad stress- och sårbarhetsmodell.

– Man vet från utvecklingspsykologisk forskning att separationer från anknytningspersoner är det mest stressande ett barn kan vara med om, särskilt för barn under tre år. Två veckor kan till exempel vara en evighet för ett litet barn som inte kan förstå tid. Att då inte få återförenas på tre år kan innebära att man känner sig övergiven, säger hon. 

Närheten till ankytningspersonerna spelar dessutom en avgörande roll vid traumabearbetning, enligt Andrea Maleševi. 

– De här barnen, som varit med om trauman, kommer ha svårt att läka från dem om det inte finns någon vårdare som kan härbärgera deras känslor. Det blir för överväldigande. Vi kan till exempel se att många ensamkommande ungdomar utvecklar posttraumatisk stress. Många uttrycker att den starkaste stressfaktorn är just oron för och saknaden efter familjen.  

Vi behöver fler resurser

Hon tror att ett ökat tryck på vården är att vänta och därmed ett behov av mer resurser. Men den professionella hjälpen kan också bli svårare att ta till sig på grund av den starka stress som familjesplittringen innebär. Andrea Maleševi berättar att man inom psykologin brukar tala om att skapa mening, hanterbarhet och begriplighet, men att det är oerhört svårt för en familj att hitta en mening i att först genomlida ett krig och sedan tvingas vara ifrån varandra i flera år. 

– Barnen kan inte förstå vad det är som händer och kan skuldbelägga sig själva. "Har jag gjort något som fått mina föräldrar att lämna mig?". Desto yngre man är ju svårare är det att greppa, säger hon och tillägger att forskning pekar på att förhållandena i mottagarlandet till och med kan ha större inverkan på den psykiska hälsan än anledningen till flykten. 

– Sveket från människor och institutioner som man trodde skulle hjälpa en försvårar möjligheten att återhämta sig. Den psykiska ohälsan kommer definitivt att öka. 

Problemen försvinner inte automatiskt

Andrea Maleševi påpekar att problemen automatiskt inte försvinner när, eller om, familjerna väl återförenas. De vuxnas föräldraförmåga riskerar att påverkas av traumatiseringen, som dessutom kan föras över genom generationer om upplevelserna inte bearbetas.

– Jag träffar föräldrar inom BUP som befinner sig här utan sina barn och det går inte att beskriva det lidandet och den saknaden.  

Andrea Maleševi skrev under Sveriges psykologförbunds upprop Regeringen kränker barns rättigheter mot den nya flyktinglagen. Hon berättar att hon "inte nog kan betona vilka allvarliga konsekvenser" lagen kommer att få, och syftar bland annat på att fler barn riskerar att drunkna i Medelhavet då familjerna i större grad väntas göra den farliga resan tillsammans i rädsla för att splittras.  

– Det finns en rasism i det här. Det är svårt att tänka sig att politiker skulle rösta igenom en lag som innebar att systematisk separera vita barn från sina föräldrar. Det finns en värdering av vilka människoliv som är viktiga att sörja för som är genomsyrat av en rasistisk struktur, säger hon. 

Förbundet uttalade sig också i starkt kritiska ordalag i sitt remissvar och påpekade bland annat att det strider mot internationella konventioner att inte låta barn förenas med sina föräldrar och att integreringen riskerar att påverkas. 

– När man är så stressad kan man inte ta in nya intryck. Man blir trött och orkeslös av posttraumatiska stressyndrom, vilket gör att det blir svårt att arbeta och gå i skolan, säger Andrea Maleševi. 

Yousef Ajaj vet hur det är, ångesten har skapat koncentrationsproblem som i sin tur påverkar svenskastudierna. Det var inte så det skulle bli, som högutbildade och med en gedigen yrkeserfarenhet hade han hoppats att Sverige skulle välkomna honom och frun Dania Awata, samt deras barn. 

– Vi är redo att bli en del av samhället. Vi kommer att arbeta och betala skatt. Man borde se det på det här sättet och inte som att vi är en tung sten som lagts på deras axlar. 

Anhöriginvandrares rättigheter

Flera instanser menar att anhöriginvandrares rättigheter snarare bör förbättras. I sitt remissvar till lagförslaget skrev FN:s flyktingorgan UNHCR att familjeanknytningsbegreppet borde utvidgas då barnet kan ha vuxit upp med andra än föräldrarna och att asylsökande ungdomar över 18 år, som fortfarande är i beroendeställning, som regel också borde få återförenas med sina familjer. 

Undkomma riskerna

En av dem som drabbats av åldersgränsen är 19-åriga Hamza Doss från Damaskus, som befinner sig i Stockholm utan sin familj. För att undkomma riskerna med tvångsrekrytering skickade familjen, som han fortfarande bodde med, iväg honom. Militärvägran innebär nämligen stora risker i Syrien.

– Om man inte lyder kan de döda en eller sätta en i fängelse, säger han. 

Den barndom som började med fotbollsträning, skola och vänner byttes mot en flykt över Medelhavet, två månader i ett fängelseliknande läger i Grekland och så slutligen fristaden och den stora saknaden i Sverige. Då Hamza Doss hunnit fylla 18 när han fick uppehållstillstånd fick han inte återförenas med sin familj i det nya hemlandet. Det har blivit många sömnlösa nätter. 

– Det är jättesvårt, jag kan inte fokusera på något utan min familj och jag tänker på dem hela tiden. Ibland är jag vaken och gråter på nätterna. Det känns som att jag är döende.

Han menar att Sveriges nya hårdare flyktinglagstiftning är fel väg att gå. 

– EU, Ryssland och USA gör bara situationen värre och värre. Om man inte vill att det ska komma några flyktingar borde man göra något åt kriget istället. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.