– Ålderism har varit ett ganska okänt begrepp men har fått ett politiskt genomslag under 2020, vilket så klart har att göra med pandemin, säger han.
Ålderism handlar om stereotypa föreställningar om äldre människor och diskriminering av de äldre i samhället. Håkan Jönson berättar att det har gjorts försökatt göra den kronologiska åldern mindre viktig. Det har pratats om att 70 är det nya 50 och om att de äldre är piggare, friskare och mer aktiva än vad de var tidigare.
– Men plötsligt blev kronologisk ålder förbaskat viktigt igen. Personer som Amelia Adamo blev åthutade och tillsagda att de är i riskgrupp och måste hålla sig hemma.
Nu var det 70 som gällde och oavsett om du var en pigg tidningsdrottning eller en skör pensionär på ett äldreboende skulle du hålla dig isolerad.
Ett maktskifte
Håkan Jönson menar att pandemin också har lett till ett maktskifte mellan generationerna.
– Vuxengenerationen har fått ett slags befogenhet att lägga sig i sina föräldrars vardagsliv. De pressar sina föräldrar att hålla sig i isolering av omsorg – men det gör någonting med relationerna mellan de vuxna barnen och föräldrarna.
Han menar att det känns märkligt för de aktiva pensionärer som varit en stor resurs för både sina barn och barnbarn, att plötsligt bli behandlade som småbarn.
Men det värsta sveket mot de äldre tycker Håkan Jönson är det som hänt på äldreboendena.
– I somras jobbade min son som är 22 år på ett äldreboende och han testades inte en enda gång. Och jag är förvånad att det inte byggdes upp mer rutiner kring testning inför den här andra vågen som vi ändå kunde se komma.
Han förklarar att det i ett samhälle alltid finns problem med personer som är väldigt sköra och gamla och som befinner sig i dödens närhet.
– Men det här har ju läkarvården alltid hanterat individuellt. Det som hände nu var att det blev en mer allmän bedömning. Man resonerade att de här personerna ska ju ändå dö ganska snart så det är inte en så stor sak att de dör av covid-19. På ett par års sikt så jämnar den här överdödligheten ut sig för de hade ändå dött nästa år. Men flera hade säkert levt väldigt länge till.
Porta de anhöriga
Beslutet att helt porta de anhöriga från att besöka äldreboendena var också otroligt ingripande och kan i sig ha medfört oförutsedda konsekvenser, menar Håkan Jönson.
– Personalen kämpar med att ge omsorg och får vardagen på boendet att fungera, men det är ofta de anhöriga som värnar särskilt om värdigheten. Risken när man låste de anhöriga ute är att de palliativa arrangemangen kunde komma igång lite väl snabbt. Man hade ingen som bevakade den enskildes rättigheter på det sätt som anhöriga med insyn gör.
Makar hölls åtskilda
De restriktioner som infördes under våren 2020 innebar att personer som flyttat in på äldreboenden hölls i isolering och inte fick träffa anhöriga under ett halvår. Därmed hölls många makar åtskilda med tvång. Håkan Jönson tycker att det gjordes för få insatser för att ordna så att de äldre kunde få träffa sina anhöriga.
– En make eller maka till en person som bor på äldreboende var tvungen att stå utanför och ropa in genom fönstret.
I många fall under pandemin har de yngres rörelsefrihet prioriterats före de äldres behov.
– Pandemin har varit ett test på solidariteten mellan generationerna. Sådana här kriser kan leda till att vi håller ihop mer men de kan också leda till att vi börjar titta på sköra äldre som en belastning.
Och just en belastning tycker Håkan Jönson att de äldre ofta betraktas som. Han tycker att det finns en tendens att tänka på äldre som en nationalekonomisk riskgrupp.
– Nästan alla utredningar eller forskningsprojekt om äldre börjar med meningen ”de äldre blir allt fler…”. Och hur det kommer att belasta samhället.
Äldre får inte kosta
Han menar att de nedskärningar som skett inom äldreomsorgen tyder på att de äldre inte får kosta för mycket. Han tycker att politikerna ofta pratar om visioner för äldrevården men att de hela tiden fortsätter skära ner på den.
– Det här handlar om vad vi vill ta oss råd med. Vi kan inte tro att vi kan skära ner och jobba smartare. Det kommer bli väldigt stora kostnader och det måste vi vara beredda att betala.
För vi kommer ju själva att bli gamla förr eller senare. Ändå skjuter många bort alla tankar på att det.
– Vi har ett existentiellt behov av att distansera oss från skörhet och död. Det är obehagligt för oss människor att påminnas om att vi själva kommer att dö. Det gör att vi tar tar emotionellt avstånd från personer vi associerar med döden, förklarar Håkan Jönson.
Han tror också att vi resonerar att saker kommer att ha förändrats innan vi själva blir gamla.
– Vi har idéer om att det kommer att vara förändrat då. Vi kommer ju inte att acceptera att bara få duscha två gånger i veckan. När vi blir gamla kommer vi att ställa krav.