”Vi har haft tur, inte jättemånga av våra äldre har blivit smittade, och majoriteten av dem som blivit det har överlevt. Vi har också fått all den skyddsutrustning som vi har behövt, munskydd, visir, engångsförkläden med långa ärmar och plasthandskar, så för min egen säkerhet har jag inte känt mig särskilt stressad eller orolig. Alla här har också varit duktiga och hållit sig hemma vid minsta förkylningssymptom, vilket även fungerat med alla timvikarier. Men det är väl för att våra chefer varit tydliga och att ingen känt att de riskerat att förlora uppdrag för att de hållit sig hemma. Det hade nog varit annorlunda om det var ett privat äldreboende med vinstintresse. Det tror jag definitivt! Här hos oss är timmisarna uppskattade och vet att de får jobba, även om de blir sjuka någon gång ibland.

Svårast var det så klart i början – när ingen visste nånting om det nya viruset. Då var det många kollegor som var oroliga. Men nu vet vi att det hoppar inte över från mig till dig för att jag tittar på dig. Följer vi bara riktlinjerna, så känner vi oss hyfsat säkra.

Skyddsutrustningen har aldrig tagit slut heller, eftersom vår chef legat i framkant och sett till att beställa nya omgångar i god tid.

Några äldre har omkommit, men de som bor på sådana här särskilda boenden är ju oftast väldigt sjuka från början. Det har inte inneburit någon psykisk stress att folk har dött, eftersom det är en naturlig del av det dagliga arbetet.

Men det har varit svårt att isolera de demenssjuka med covid-19, eftersom man inte får låsa in dem. Vi har försökt hålla de andra på avstånd så gott det går, men eftersom vi inte kan gå bredvid dem dygnet runt har det ju inneburit något av ett mission impossible.

Trots allt har vi haft tur, viruset har aldrig spridit sig som en löpeld mellan avdelningarna på boendet. Det är troligen ett tecken på att vi har varit bra på att följa restriktionerna från Folkhälsomyndigheten. Jag förstår att folk vill gå på fest, eller på krogen, men vi kanske får stå ut med att livet är satt på lite paus nu. Det handlar om solidaritet, att inte tänka bara på sig själv.”

Magnus Wennerholm

Sjuksköterska på Avesta lasarett.

”Vi var tio från Avesta lasarett som anmälde oss som frivilliga till att jobba på en tillfällig avdelning som öppnade på Falu lasarett, med att ta hand om dem som insjuknat i covid-19. Vi jobbade där från början av april till slutet av september med det som alla andra springer så fort de bara kan bort ifrån, och det var helt nya arbetsuppgifter för oss allihop. Nu är jag tillbaka i Avesta och jag tvivlar på att man kommer att få in tillräckligt med folk om det behövs för en andra coronavåg, eftersom personalen har varit helt slutarbetad och man har inte ens visat oss någon uppskattning. Man får väl beordra in folk, men frågan är hur många som kommer välja att byta yrke då. Flera av dem som har jobbat med covidnära vård i Falun har uppvisat tecken på utmattningssyndrom och till och med posttraumatisk stress. Det är klart att folk får nog till slut. Det handlar om att vi sett saker som gemene man knappt ens skulle tro på. Det var så många avlidna att jag stundtals bara gick från avdelning till avdelning för att ta hand om döda människor. Många har beskrivit det som att befinna sig i en krigszon. Det tar på folk, på oss som jobbar i vården, för vi vill ju kunna hjälpa människor.

Jag är inte arg på Region Dalarna och politikerna som sitter och bestämmer, men jag är jäkligt besviken på hur illa de har hanterat alltihop. Vi fick 1 000 kronor i ett extra påslag på lönen nu, som ett tack för att vi ställde upp i sex månader, när det var som allra mest akut. Det är inte mer än 600 kronor efter skatt, alltså 100 kronor i månaden. Det är ju som ett hån! Vi har steppat in och gjort vårt jobb, för att ta hand om de här otroligt sjuka människorna, men har inte ens fått info om hur länge vi skulle bli kvar. Det fick vi läsa på Region Dalarnas hemsida.

Man kan ju tycka att ledningen kunde ha gett oss ett Skype-möte åtminstone, för att visa lite uppskattning. Men nej, trakeotomi, vilket innebär att man sticker ett hål i luftstrupen på folk för att de ska kunna andas därigenom – det fick vi lära oss på en entimmeskurs. Det är ju inte klokt! För min del är det inte aktuellt att kliva in igen om det behövs. Arbetsbelastningen är på tok för hög. Det har varit en väldigt lång vår, sommar och höst, och folk känner sig helt utbrända. Jag älskar mitt jobb och skulle aldrig vilja jobba med någonting annat, men det finns gränser för vad en människa klarar av. Hade man fått uppskattning och uppbackning från arbetsledningen hade svaret kanske varit en annat idag.”

Gunilla Ekström

Undersköterska på Mälarsjukhuset i Eskilstuna.

”Jag har hoppat in och jobbat på Infektionsavdelning 2, med de äldre multisjuka som inte hade klarat av att läggas i en respirator. Det är inte alla som vet det, men man måste vara ganska frisk och stark för att klara att ligga i respirator, eftersom det är fruktansvärt tufft för kroppen. Jag har sysslat med palliativ vård kan man säga, alltså har jag försökt få de här covid-19-patienterna att må så bra som möjligt i livets slutskede. Det har varit ganska tufft att jobba så, man är liksom inställd på att göra allt man kan för att rädda livet på de här människorna, men samtidigt vet man att chansen är ganska liten.

Särskilt tungt har det varit eftersom jag slängdes in i det här, i vanliga fall jobbar jag inom psykiatrin. Vi har varit en personalgrupp från alla möjliga håll och kanter på Infektion 2, det enda gemensamma är att alla har någon form av vårdutbildning i grunden. Och det fanns ju inga tydliga direktiv heller, eftersom ingen visste hur man skulle tampas med den här nya sjukdomen. Det var en enorm psykisk press, men vi var ett otroligt team, och alla gick in med allt de hade för att hjälpa dessa otroligt sjuka människor. Bara det, att se hur sjuka patienterna faktiskt var, var något av en chock i sig.

Det var stundtals fruktansvärt frustrerande att inte kunna hjälpa dem mer, det fanns ingen tid för återhämtning och vissa dagar bara bröt jag ihop och grät när jag kom hem till min sambo, för att jag var så otroligt trött! Men samtidigt, vi gick in i det för 100 procent, och jag är otroligt stolt över vår insats.

När läget sedan lugnat ned sig har Infektion 2 gjorts om till en rehabavdelning för dem som kommer från intensiven, där de legat nedsövda i respiratorer, så det jobbar jag med nu. Men om det blir aktuellt att gå tillbaka tvekar jag inte en sekund. Jag hoppas att jag kan göra skillnad för den människa som ligger inför döden på vår avdelning. Att jag kan göra den personen lite lugnare och tryggare genom att hålla i en hand när de anhöriga inte finns där. På sätt och vis känns det ju lite enklare med en andra omgång med, eftersom jag kommer veta vad jag ger mig in på.”

Charlotta Dickman

Intensivvårdssjuksköterska på Södersjukhuset i Stockholm och fackligt förtroendevald för Vårdförbundet.

”Coronapandemin har slitit väldigt hårt på våra medlemmar. Klarar vi av en våg till nu? Jag vet inte, ärligt talat. Vi får hoppas att den här vågen inte blir lika hög som den i våras.

Den första patienten kom in till oss på intensiven under första helgen i mars, sen ökade det snabbt. Efter två veckor fick vi lov att flytta in i nya lokaler för att kunna erbjuda fler vårdplatser. Det var två operations­salar som stod oanvända, eftersom all planerad kirurgi hade ställts in. Men även de vårdplatserna blev fullbelagda direkt. Pandemin slog mot oss som en tsunami. I slutet av mars insåg vi att läget var ohållbart. Det räckte inte med bara vanlig övertid, utan vi var tvungna att aktivera krislägesavtalet. Saken är den att det är inte tänkt att gälla under så lång tid – men vi fortsatte att gå på det hela sommaren, för att hjälpa varandra att kunna ta ut någon semester. Och det var inte bara det att vi jobbade mycket mer än vanligt, minst 48 timmar per vecka, utan patienterna som kom in på intensiven var så otroligt sjuka. I vanliga fall finns det grader även hos oss, men covidpatienterna krävde maximala arbetsinsatser av oss, allihop. Det var också många fler som dog än vi är vana vid.

I augusti började det äntligen lugna ned sig och vi kunde kliva ur krislägesavtalet, men när det plötsligt fanns tid att bearbeta de upplevelser man varit med om, då började många av oss att få jobbiga mardrömmar och flashbacks. Det började sjunka in vad man varit med om. Vi i sjukvården kan ju vårt jobb, men det här var en helt ny sjukdom. Vi visste inte hur vi skulle behandla symptomen, utan fick prova oss fram. Det var oerhört påfrestande att kämpa mot en fiende när man inte såg hur den såg ut.

Nu har vi lärt oss det, men vi är otroligt trötta! Det tar tid att återhämta sig från en sådan här sak, och ingen har hunnit med det. Vissa av oss är sjukskrivna för utmattningssymptom, andra är traumatiserade. Vi såg så mycket död och lidande!

Planer finns nu på att öppna fler vårdplatser igen, för att kunna ta emot alla insjuknade, men vi får se om vi fixar det. Ingen av oss viker ned sig i första taget, det kan jag lova, men vi har inte hunnit återhämta oss från den förra vågen.

Därför är min uppmaning till allmänheten – följ restriktionerna så att alla får vara med på festen när pandemin är över. Även om du är ung och känner dig stark – du kan smitta någon som inte är det.”