– Ungdomar kan säga att ”det där är ingenting, jag har sett en person bli mördad”. Det är något man hävdar sig med, som att ”jag är tuff, jag har sett det”. Men inga människor mår bra av det. Eller detta att barn har varit på fem-sex begravningar? Jag tänker att de som bor i Askim eller Örgryte kanske har varit på nån äldre släktings nån gång...

Själv är han 33 år och har nyss blivit pappa. Arbete har han också, men mycket av hans tid går ändå åt till Neutrala Ungdomsföreningen i norra Biskopsgården. Utanför den klarblå fasaden glimrar det sista sommarljuset, samosas och sockerkaka är framdukade och i kaféet samlas olika åldrar framför fotbollsligornas höjdpunkter. Lokalen har ungefär 70 besökare dagligen och fotbollsplanen utanför nyttjas av de tre egna lagen, läxhjälp anordnas kontinuerligt och därtill har man externa verksamheter såsom basket i Sjumilahallen och nattvandring.

Liban Mahameds barndomsvän Mahamed ”Bashka” Musse jobbar också med ungdomarna i föreningen. Han konstaterar att många behöver hjälp ”här ute” och att unga i området ser upp till honom.

– Det är lättare att prata med mig. Om du skulle prata med dem så lyssnar de inte på dig, men om jag går och pratar med dem så lyssnar de på mig, säger han.

– De kan relatera till honom. De vet att jag och Bashka har varit där, säger Liban Mahamed.

Han minns hur det var att alltid se sig om över axeln innan man klev in hemma. Att utgå från att man kunde åka fast eller dö, varje dag när det inte hände fick helt enkelt räknas som en bra dag.

– Man var djupt inne, samtidigt hade vi möjlighet att kunna dra oss tillbaka. Men en del av våra gamla kompisar är inte här i dag. Vissa sitter kanske på livstid, vissa lever inte. Stod du med dem blev du automatiskt måltavla för andra som var ute efter dem. Det skrämde oss inte så på den tiden. Man visste att det var farligt, men hur ska du överleva om du inte har nån inkomst någonstans ifrån? Allt går hand i hand. Försöker du skaffa pengar kommer också risken för ditt liv, säger Liban Mahamed

Tog klivet av destruktiva vägen

2012 var de två av åtta i ett kompisgäng som med hjälp av Neutrala ungdomsföreningen tog klivet av den destruktiva vägen. Det genomfördes i samarbete med En annan sida av Sverige, EASAS. En utmaning var att själv konstatera att ens livsstil var kriminell, eller att den där vardagliga spliffen var ett missbruk. Projektet som pågick i tre år kallades Hoppets Allians och idag har alla åtta sysselsättning, flera har familjer och föreläser för unga i området. Det glittrar till i Bashka Musses ögon när han berättar att han är gift. Vännerna konstaterar att Hoppets allians kom i rätt tid. Året efter att projektet påbörjades startade en våldsam trend i området som fortsatt till i dag.

Liban Mahamed önskar att den mediala bilden av norra mot södra tonades ner, de som är involverade idag hade inte ens börjat skolan när den bakomliggande konflikten som åsyftas startade.

– Men om man släpper det här och det får fortsätta, så kommer de som är fem år i dag också att komma in senare. Vi kan rädda dem som går att rädda i dag. Du vet att när en grupp försvinner står andra och väntar, det är som fotbollslag. Nu försöker vi stoppa de juniorer som står i kö och inte vet vad de ska göra med sitt liv.

Förra sommaren anordnades ett sommarläger för 35 killar i den kriminella riskzonen och kön var lång. Nu är de båda gamla vännerna redo att bli ledare för Hoppets Allians 2, ett tvåårigt projekt där sju av ungdomarna från sommarlägret ska ingå.

Metoden som utvecklades senast innefattade professionell hjälp, föräldrar engagerades i en speciell grupp som faddrar till andra barn än sina egna och det fanns en aktivitets­budget som hjälpte ungdomarna  att komma bort och se andra alternativ. Nu ska också traumabehandling ingå som ett sätt att ta sig an den psykiska ohälsan. Vid årsskiftet stod sju utvalda ungdomar startklara för att medverka, men sedan tog det stopp. Föreningen får nämligen inte pengar så att det räcker.

De har sökt 1,6 miljoner vardera från tre fonder som kräver underskrifter från en kommunfullmäktigeledamot, vilket de haft. Wilhelm Röhss donationsfond gav 150 000 kronor, övriga två bara avslag.

– Har vi sökt på fel ställe så saknar vi information om var pengarna finns i så fall, säger Abdiaziz Abdikadir uppgivet.

Han är en av Neutrala ungdomsföreningens grundare och ifrågasätter liksom flera andra medlemmar varför dess stora nätverk inte ses som en resurs. Om inte annat hade stad och myndigheter kunnat se dem som en kanal för att sprida information.

Bristande tillit

Att en förening inte får pengar de önskar sig hade kanske inte varit så uppseendeväckande – om det fanns en rad andra alternativ. Tidigare i sommar larmade dock den kommunala avhopparverksamheten i SVT om att de inte kommer åt dem som de behöver i tid. Abdiaziz Abdikadir tror att det kan finnas en rad olika anledningar till det, en av dem är tillit.

– Vi är ju i området och känner föräldrar som har problem med sina pojkar och flickor. På det sättet kan vi lätt få tips. Vi har också ungdomar som själva kommit och bett om hjälp.

Sju hela år av skjutningar har passerat. Många har skadats och dött av gängvåldet på Hisingen, däribland två små barn som dött i sprängdåd. Och så polisen nu i sommar. Alla gränser är passerade.

– Det var en hemsk händelse. Att polisen som skyddar samhället blir skjuten är en av de värsta sakerna som kan hända i ett samhälle, säger Abdiaziz Abdikadir.

Sedan intervjuerna gjordes har kommunstyrelsen beslutat om en haverikommission. Den ska komma fram till vilka brister som finns i kommunens arbete med unga som är i eller nära att hamna i kriminella gäng.

Abdiaziz Abdikadir menar att skolan och civilsamhället måste stå starka för att kriminaliteten inte ska gå ännu längre ner i åldrarna.

– Om staden och myndigheter inte hjälper oss med den här frågan så blir det mer oroligt i området, kriminaliteten ökar, tilliten minskar och risken finns att vi själva kommer flytta därifrån, vi kan inte bara titta på. Man orkar inte engagera sig i frågan hur länge som helst när det inte händer nånting. Det känns hopplöst.

Det förra projektet finansierades till största del av Allmänna arvsfonden och med en mindre del av Göteborgs stad. Nu upplever Abdiaziz Abdikadir att staden och arvsfonden bollar föreningen mellan sig och under tiden står projektet på paus.

– Det är besvikelse. Vi har bevis att vi har klarat av att hjälpa åtta ungdomar att lämna kriminalitet och vill göra det en gång till, men så vill de inte hjälpa? Det känns som att allt som sägs är fina ord från organisationerna och staten, men det stämmer inte överens med handlingarna och de avslag vi fått.

Han konstaterar att för motsvarande sex procent av den summa som en kriminell person kostar samhället kan de rädda tio ungdomar. Gång efter annan utlovar politiker satsningar som ska hjälpa förorten, men i föreningen ser man inga långsiktiga satsningar som hjälper. Snart återstår bara finansieringsmodellen att vända sig till privatpersoner och företag.

Försökte få hjälp

De senaste veckorna har det rapporterats om hur mamman till den 17-åring som sitter misstänkt för polismordet försökt få hjälp med sonen vid ett flertal tillfällen.

– Man snackar mycket om tystnadskulturen nu, men det finns många som går till socialen och söker hjälp. Föräldrar som tar sina barn i örat och säger ”här!”. Men det ska utredas och fram och tillbaka, säger Liban Mahamed som känner 17-åringen.

Han konstaterar att en del kan vänta, arbetet måste förstås göras ordentligt och en utredning går inte på en natt.

– Men samtidigt vet jag att om nån har psykisk ohälsa, inte mår bra och verkligen är i riskzonen så kan du inte bara sitta med papper och skriva i tre–fyra månader. Det håller inte, nån kommer antingen att skada andra eller bli skadad, om det sen är med knark eller våld.

Neutrala ungdomsföreningen har flera gånger samlat hundratals bekymrade föräldrar. Abdiaziz Abdikadir har sett många försöka stoppa situationen.

– Vi varit med när föräldrar har ringt polisen om sina barn. Men polisen säger att vi har bara hand om brott, säger han och ler trött.

– Vi vet att saker inte kommer att bli lätta. Flera kommer dö innan vi kommer till skott. Och vi kommer inte att kunna lösa alla problem.

Nu ska hoppet stå till allmännyttans koncern Framtiden. I kommande artiklar kommer vi att berätta mer om deras strategi för att lyfta ”utvecklingsområden”, här är det mest relevant att föreningen tänkte söka pengar från den stiftelse som koncernen föreslagit att bilda. Kommunfullmäktige röstade dock ned bildandet av en stiftelse tidigare i år och hur koncernen istället ska sköta det stöttande arbetet är ännu under utveckling. Strategin ska bygga på Gårdstensmodellen – kortfattat en variant av att lilla Gårdstensbostäder tillsammans med boende rustade upp sitt område och fick det att strykas från Polisens lista över utsatta områden. Projektet har kritiserats men kanske framförallt hyllats och den som chefade arbetet heter Stina Fransson. Hon lärde då känna en av Neutrala Ungdomsföreningens grundare och är medlem i föreningen sedan många år.

– Det måste bli en total genomlysning av hur Göteborg själva driver fram kriminaliteten. Genom diskriminering, genom att inte ge människor värdiga boendevillkor. Man attackerar föräldrar och säger att ni får ta hand om våra barn, medan vi inte ger dem värdiga skolor, ingen framtid och så piskar vi föräldrarna för att vi inte lyckas hålla dem borta från gatan. I lägenheter där det bor 10–12 personer?

Hennes syn på stadens misslyckande är stenhård.

– Detta med tystnadskulturen är bara en aning om hur kulturen ser ut i Göteborg. Den innehåller hård rasism. Ovilja att förstå sina invånare. Ovilja att göra nånting i diskriminerade bostadsområden. Oförmåga att motverka den kriminalitet som växer på grund av förslagna gäng, det låter som att det är kompisgäng som skjuter på varandra, men det här är ju big business. Priset är våra barn och ungdomar i diskriminerade bostadsområden, säger hon.

Upplever att de behandlas nedlåtande

Kritiken är hård, men inte ny. Abdiaziz Abdikadir menar till att börja med att det var åtta månader av misslyckade försök till kommunalt samarbete som ledde till att Hoppets Allians 1 gjordes i egen regi. Många av föreningens medlemmar är av somalisk härkomst och uppfattar att de behandlades nedlåtande.

2018 skrev ETC Göteborg om hur föreningen själva finansierade bygget av lokalerna vi sitter i. Misslyckade försök att få hjälp ledde till att föreningen startade en insamlingsstiftelse, drog in över en miljon kronor och med hjälp av skänkta byggmoduler, insatser från en arkitektbyrå, donerat material och mycket ideella krafter färdigställdes bygget. Då lyftes också frågan om strukturell diskriminering, vilket stadsdelsförvaltningen ställde sig frågande till.

Inget enskilt tillfälle visar en struktur, men föreningens relation till kommunen har bland annat avhandlats i en utvärderingsrapport som skrevs 2016 av Marcus Herz, docent vid Malmö högskola. I rapporten konstaterar en tjänsteman att kommunen och organisationen bär på en misstänksamhet gentemot varandra och att ”Det sitter i väggarna”. Detsamma ska ha gällt organisationen Pantrarna. Därefter beskrivs hur en intressekonflikt med kommunen kan riskera att stjälpa en organisation. Misslyckade försök att mötas efter att en tjänsteman hotats av en privatperson ledde till att föreningens bidrag kraftigt ströks ner. Åtminstone är det den analys som görs, då transparent dokumentation till beslutsgrunderna saknades. Även om det inträffade i sig var oacceptabelt, hade motsvarande följder knappast drabbat en kommunal verksamhet. Vid tiden påpekade också tjänstemän att det var problematiskt att kriminella befunnit sig i föreningens lokaler, men det var ju just unga i kriminella miljöer som föreningen försökte vända sig till

Riskerna växer för varje dag

Vid årsskiftet väntade sju ungdomar på Hoppets Allians 2. Nu kommer hösten och de nio månader som gått är en lång tid. Dagen innan vi ses träffade Liban Mahamed en av de tilltänkta sju på torget.

– Det är svårt för för varje dag som går växer deras risker. Det är inget man kan vänta med hur länge som helst och de tappar också förtroendet för vuxna, när vi försöker sätta igång nånting och det inte kommer... Många i det här området har begärt hjälp av myndigheterna och hjälpen har dröjt. Antingen för att personen som hjälpen skulle gå till sitter inne eller har blivit mördad. Det är säkert samma i andra områden som är utsatta, att man vill ha hjälp men det dröjer länge, säger han