Han ringer upp sent en kväll och berättar att han befinner sig i en småstad i Sverige. Han vågar inte gå ut eller berätta för någon att han har rymt. Han väntar på en chans att fly vidare från Sverige till Frankrike, där han hoppas kunna gömma sig tills han kan få uppehållstillstånd.
– Jag är rädd. Jag kan inte förklara, men Sverige är jättefarligt för mig nu. Jag kan inte stanna här, säger han.
De åtta personerna som rymde från förvarets avdelning 3 för två veckor sedan har en sak gemensam. De har fått beslut om att de ska utvisas från Sverige med tvång. En av dem är en småbarnspappa med familj, en annan har varit i Sverige i tio år, en tredje är homosexuell och har flytt förföljelse. Flera kom till Sverige som ensamkommande från Afghanistan.
Planerade omsorgsfullt
Under två veckor diskuterade och planerade tio personer omsorgsfullt sin plan in i minsta detalj. Av en vän på utsidan fick de hjälp att smuggla in ett verktyg som de kunde klippa och riva i väggen med. En av dem, Saleh, hade arbetat med rivningsarbete tidigare och visste att det skulle ta tid att ta sig igenom väggen.
– Vi turades om. Två jobbade på väggen och de andra var ute i de allmänna utrymmena så att vakterna inte undrade var någon var. De som var utanför pratade och spelade musik så att ingen skulle höra, säger han.
Spolade ner gips
På nätterna går personalen på Migrationsverkets förvar rundor. Flera gånger öppnas dörrarna till sovsalarna, så allt grävande var tvunget att ske på kvällen, innan rundorna började. Bakom tapeten i rum 10 doldes flyktvägen utan att någon upptäckte det.
– Vi lyfte på tapeten utan att ta bort den och när vi var klara för kvällen satte vi fast den igen med tandkräm. Vi jobbade på hålet i en vecka, berättar Saleh.
Bakom tapeten möttes de av gipsskivor. Gipset var enkelt att få bort och göra sig av med.
– Vi smulade sönder det och spolade ner det i toaletten.
Därefter kom en svårare utmaning. Träreglarna gick att ta sönder och få loss, men de kunde inte spolas ner.
– De var för stora och vi måste gömma dem så att inte vakterna skulle bli misstänksamma. Så vi tog klister och limmade dem på undersidan av en byrå.
Att få bort reglarna tog mer tid än gipset, men när de var borta var hålet så pass stort att de kunde gömma det de fick loss bakom tapeten.
– Vi hade en stor påse. Vi lade isoleringen och gipset som kom på andra sidan i den och lämnade den i hålet.
Hjälp från utsidan
Till sist slog verktyget mot någonting hårdare än gips och trä. Väggen var armerad med järn.
– Vi fick jobba i tre dagar bara med att klippa sönder järnen. Vi hade inte mycket verktyg men det vi hade hjälpte mycket.
Tanken var att meddela alla på avdelningen när hålet var klart, och ge dem chansen att ringa någon på utsidan som kunde hjälpa dem.
– Men de två som var inne och och gjorde klart hålet och öppnade väggen bara kastade sig direkt ut, de sa inget till oss. Vi ringde dem och då bara skrek de att vi skulle skynda, sedan kastade de sina telefoner.
Saleh och de andra blev stressade och rädda att personalen skulle upptäcka dem innan de hann fly.
– Vi hoppade också utan att säga något till de andra. Vi ville, men vi var för rädda.
Fastnade i hålet
Sammanlagt var det tio personer som hade samarbetat och skulle rymma tillsammans. De samlades i rummet men en person var för rädd för att hoppa. Han försökte knyta ihop lakan för att kunna klättra ner, men fastnade och togs av personalen.
– Han var rädd att skada sitt ben. När han fastnade kunde inte de andra heller ta sig ut.
Saleh och de andra började springa, ingen av dem hittade i Märsta och de var rädda att spåras via sina telefoner.
– Vi bara sprang och sprang. Till slut hittade vi en skog och där gömde vi oss. Vi slängde alla telefoner utom en.
Tillsammans med två av de andra skulle Saleh få hjälp att lämna Stockholm. En privatperson hade lovat att hämta dem med bil.
– Vi gömde oss i skogen men efter ett tag tänkte vi att det var för farligt, att polisen skulle komma när som helst. Så vi fortsatte att springa genom skogen.
I en skogsdunge nära en väg stannade de. De ringde till personen som skulle hjälpa dem och bad denne att skynda sig.
– Vi ringde och ringde. Vi sa snälla, snälla kom, polisen har förstått att vi tagit oss ut.
Lång väntan
I över en och en halv timme väntade de i skogsdungen. Hela tiden ringde de personen med bilen.
– Vi var så rädda att polisen skulle hitta oss. Då hade vi inte haft någon chans. Till slut kom bilen.
De skjutsades till en mellanstor stad i Sverige där de delade på sig för att inte upptäckas. En lång väntan inleddes. Runt om i Sverige började privatpersoner samla ihop pengar till biljetter ut ur landet åt dem.
– Jag har fått lite varma kläder och väntar på biljett. Jag ska söka asyl i Frankrike.
Saleh drömmer om att få ett permanent uppehållstillstånd och slippa leva gömd.
– Från dagen då jag öppnade mina ögon för första gången har jag varit flykting. Jag har aldrig haft ett uppehållstillstånd. Min största dröm är att kunna säga att jag har ett land, att jag kommer någonstans ifrån. Hela tiden har jag rymt och gömt mig, från polisen och samhället. Man kan inte säga att det är ett liv, säger han och fortsätter:
– Jag ska kämpa för att hitta ett land för mig.
Fotnot: Saleh heter egentligen någonting annat. Han har nu lyckats lämna Sverige.
