– Vad jag vet är vi först i världen med att ha ett hbtq-råd, konstaterar Lars Gårdfeldt.

Han har tackat nej till att ha förtroendeuppdrag i Feministiskt initiativ, men får ett annat sätt att påverka politiken i en stad som verkligen bytt rykte.

– Det är samma där, vad vi vet finns det ingen Pride någon annanstans där staden flaggar precis överallt – alltifrån på Gustav Adolfs torg till de kommunala sopstationerna. När vi hade Europride i somras hade vi gäster från New York Pride och de blev helt tagna av att vart man än gick var det regnbågsflaggor. Det talar ett väldigt tydligt språk, att Göteborg som stad har bestämt sig för att göra något.

Det hela började 1995 då han ställdes inför det av riksdagen införda regelverket om registrerat partnerskap. Kyrkan hade bestämt att ceremonien för homosexuella par skulle hållas i enskildhet och anhöriga fick inte närvara.

– Jag kände direkt att det finns inga par som vill ha det här, det är kränkande. Och så hoppades jag att jag inte skulle få frågan så att jag skulle slippa det moraliska dilemmat – men givetvis gjorde jag inte det. Det var ju så få präster på den tiden som var gayvänliga.

Lars Gårdfeldt höll en ceremoni för ett bögpar och anhöriga välkomnades.

– Jag tänkte att ingen utomstående behöver få veta det här, men det heterosexuella paret som skulle vigas efteråt kom för tidigt och bevittnade det här. Sedan blev det en jätte­mediacirkus.

Du tänkte aldrig att det skulle bli en grej?

– Nej, nej, jag var en garderobsbög och väldigt räddhågsen. Men eftersom media fick nys om det och det var ett helt annat samhälle – vi hade ännu inte haft Ecce Homo – så blev det en jättenyhet, säger han.

Det blev startskottet för hans aktivism. År 2000 anmäldes han till domkapitlet för ett lesbiskt bröllop till vilket han bjöd in den borgerliga förrättaren till kyrkan och 2001 testade han gränsen för ”kyrkorummet” och höll ett lesbiskt bröllop på kyrktrappen. Under perioder hotade kampen att beröva honom hans ämbete.

– Det var givetvis väldigt smärtsamt. Samtidigt insåg jag ju att jag hade större makt att förändra om jag stannade inne i organisationen, än utanför.

Idag befinner vi oss på en helt annan plats. Ett bröllop är ett bröllop, oavsett sexualitet.

– Kyrkan är alltjämt Sveriges största medlemsorganisation. Och även om man inte är medlem så går man här på begravningar och bröllop, det är en institution som det stora flertalet människor möter. Därför har det en väldigt viktig symbolisk funktion att kyrkan ändrat åsikter i de här frågorna. Också internationellt inger det stort hopp för många. Det är ett föredöme för det är ganska ovanligt att majoritetskyrkan är öppen för hbtq-personer.

För ungefär fem år sedan upplevde Lars Gårdfeldt att han gavs fördelar och släpptes in i  sammanhang som andra hbtq-aktivister nekades – eftersom han bar kostym och prästskjorta. Han började bära dragkläder vid väl valda tillfällen och det gav både positiv respons och negativa erfarenheter. På väg hem från Prideparaden 2017 mötte han till exempel en grupp berusade fotbollssupportrar på eftermiddagen.

– En väldigt storvuxen man som sitter på en parkbänk och dricker drar ner mig i sitt knä. Hela hans kompisgäng med sina ölburkar sluter upp kring honom. Han håller fast mig och säger ”här kommer min lilla flickvän”. Sedan håller de på i vad som kändes som en evighet men kanske bara var någon minut. I efterhand har jag tänkt på alla invektiven som de ropade och det har slagit mig att det bara var en som sa ”fikus”, men kanske 20–30 olika skällsord som var misogyna. ”Nu njuter du din slampa”, ”din lilla hora”, ”nu vill du ha kuk”... Vad som var så uppenbart var att visst var det en homofob händelse, men i väldigt hög grad var det också en kvinnofientlig händelse.

När vi ses har Lars Gårdfeldt ännu inte hunnit delta i sitt första hbtq-rådsmöte. På den politiska dagordningen i allmänhet sätter han situationen för kvinnliga fattigpensionärer, för hbtq-personer bristande hälsa och ekonomi.

– Vad som är smärtsamt ur ett globalt perspektiv är att vi hbtq:are har blivit markörerna för den nationella självkänslan. Så absurt har det blivit, säger han.

Han konstaterar att han minns en tid när Sverige satte sin stolthet till att vara världens rikaste land. Därefter kom en tid då landet såg sig som världens mest jämställda.

– Det är ju en berättelse som ju inte heller är helt sann, men det är en story som bär. Och nu är det hbtq. Problemet med det är att det inte bara är hos oss som det grundar för den nationella självkänslan utan på samma sätt har det blivit grunden för den nationella självkänslan i Ryssland, Polen, Ungern, Irak, i det som var Islamiska staten en gång men som nu har fallit samman... Där är grunden densamma, men den spegelvända, att ”vi är inte som det dekadenta väst som tillåter män att gifta sig och gå i kvinnokläder” och så vidare. Det är en smärta i att hela tiden känna att varje gång jag själv är inkluderad så blir det en spik emot mina syskon i Ryssland och Polen.

Men en är glad över att Göteborg flaggar och slår sig lite för bröstet – hur ska man som öppet samhälle förhålla sig för att undvika den här slagträeffekten?

– Det är bra att organisationer som RFSL, RFSU, olika Prideorganisationer, hbtq-rådet och så vidare påtalar att det finns en problematisk politik i andra delar av världen. Samtidigt är det med väldigt dubbla känslor jag ser plakat i Prideparader där man skriver något om Putin. För jag tycker att han för en hemsk politik, men jag är inte säker på att det underlättar för hbtq-personer i Ryssland att vi i väst klankar ner på deras ledare. Risken är att det inte bara tas som ett stöd för deras rättigheter utan att de möts av att ”ni är allmänt konstiga och vi tror inte på att ni kan få det bättre”.

Lars Gårdfeldt konstaterar att frågor om könsidentitet släpat efter de om sexuell läggning och nu försöker man komma kapp. Samtidigt är samhällets självbild inte alltid med verkligheten överensstämmande och ibland går det fort.

– Vi har kommit väldigt långt, men samtidigt känner jag inte en grundmurad trygghet och tillit, det gör jag inte. Utan jag känner att allting är så sårbart, det bygger på att vår demokrati fortsätter att fungera. Och nu tyder ju på det mesta på att det ska vara så, men vi kan ingenting veta säkert, säger han.

Han konstaterar att ingen kunde veta att Ungern skulle förändras så snabbt. Få kunde ana att Donald Trump skulle plocka hem presidentposten och ge sig på sådant som rättigheter för transpersoner, eller tillsätta domare som med ett klubbslag kan kasta rättighetskampen baklänges.

– Vad händer i nästa val om Sverigedemokraterna ökar ännu mer och frustrationen över moderater och kristdemokrater över att inte få påverka svensk politik kanske gör att de går med på vissa eftergifter? Jag känner inte att vi har vunnit för alltid.