”Vi har dukat ett smörgåsbord för de rika”

– Man tror att man ska äta middag med sin man, sedan ringer det och man är upptagen några timmar framåt. Eller så är man på väg för att träffa barnbarnen, men får slänga sig på tåget till någon tv-sändning, säger Ulla Andersson.

Sommaren 2017 skrapade hon ihop två dagars sammanhängande ledighet. I november samma år tog det stopp, fyra månaders sjukskrivning för utmattning väntade.

– Jag har turen att ha en ekonomisk trygghet. Ändå var jag orolig för att inte få vara sjukskriven, för då skulle jag vara tvungen att gå tillbaka till jobbet istället för att återhämta mig.

Så blev den personliga erfarenheten till politik, i den livliga debatten om sjukförsäkringen som under pandemin mynnat ut i regel­lättnader. Även om hon önskar sig mer, är hon sprickfärdigt nöjd med förändringarna.

– Det har väldigt stor betydelse. Nu nekas man inte sjukpenning efter 180 dagar i samma utsträckning.

Praktiserat i välfärden

Att veta in på skinnet vad hon talar om har varit ett viktigt politiskt verktyg för Ulla Andersson. Inte minst i de välfärdsfrågor hon lagt så mycket av sitt krut på. Det är där hon själv arbetat, först i hemtjänsten, sedan i förskolan. Som heltidspolitiker har hon återkommande praktiserat, främst i äldreomsorgen. Med arbetskläderna på har idéer till reformer kläckts. 

När pandemin bröt ut var det särskilt viktigt att ha trampat den offentliga sektorns golv, menar hon. Hon framhåller att hon tillsammans med partiledaren Jonas Sjöstedt tidigt gick ut och varnade för att de många tillfälliga anställningarna på deltid inom äldreomsorgen riskerade att öka smittspridningen, eftersom de bidrar till att många äldre får hjälp av ett stort antal olika personer.

– Folk satt som fågelholkar, det var ingen som visste hur det faktiskt såg ut i äldreomsorgen.

Mest förknippad är Ulla Andersson kanske med de reformer Vänsterpartiet drev igenom under den förra mandatperiodens budgetsamarbete med S-MP-regeringen. Barn fick gratis mediciner, glasögon och busskort på sommarloven.

Det fanns de som tyckte att det var ett misslyckande att det stannade vid den typen av begränsade reformer medan systemförändringarna uteblev?

– Då har man aldrig själv varit i en situation när man inte haft råd med glasögon till sina barn.

Den här mandatperioden har ni snarare haft fokus på system, som hyressättning och sjukförsäkring. Ni har inte ingått i något budget­samarbete där ni kunnat driva reformer, men beror det också på omprövning?

– Nej. När vi kom där 2014 och äntligen fick chansen att påverka tänkte vi att människor ska se här och nu att vi gör skillnad att vi är där i rummet. Vi visade att det går att göra bra reformer, nu visar vi att det även går att ändra på system.

Samtidigt som ni förhandlade om statsbudgetar fortsatte den ekonomiska ojämlikheten att öka. Är det ett misslyckade?

– Det var en ständig konflikt vi hade med Socialdemokraterna. Vi ville ändra på skattesystemet och få det mer omfördelande.

”Lagt kort ligger”, sa Stefan Löfven om kraven från vänster på att höja skatter som alliansregeringen hade sänkt. Hushållen skulle inte störas genom förändrade ekonomiska förutsättningar, löd argumentationen. Men Ulla Andersson tror att partierna till vänster hade lyckats bättre i valet 2018 om man fört en skattepolitik som både utjämnade skillnaderna och drog in mer pengar till välfärden.

– Det var för mycket borgerliga värderingar som fanns där borta, säger hon och gör ett knyck med nacken i riktning mot regeringskansliet.

Under pandemin har den ekonomiska ojämlikheten ökat ytterligare. Vad skulle krävas för att vända den utvecklingen?

– Ett skattesystem som omfördelar mer vore guld. Vi är rätt unika i västvärlden. Vi beskattar inte förmögenheter, arv eller gåvor och har ingen fastighetsskatt utifrån vad fastigheten är värd. Vi har dukat fram ett smörgåsbord för dem som har det bäst ställt.

Man pekar ut sjuka och bidragstagare och be­ skriver etnicitet som orsaken till samhälls­ problem. Det har blivit ett kallt och hårt samhälle

Förvandlas till dinosaurie

Politiken finns kvar i hennes liv även när hon slutgiltigt checkar ut från riksdagen, som kandidat till regionfullmäktige hemma i Gävle­borg. Om det blir i en framträdande roll eller som fritidspolitiker återstår att se. 

Att återvända till förskolan hon varit tjänstledig från i 22 år lockar det också. När hon träffar barnbarnen sätter hon sig på golvet och förvandlas till dinosaurie. Helst intar hon rollen som långhalsad brontosaurus, men mest efterfrågad är hon föga oväntat som tyrannosaurus rex.

– Det syns att du saknar förskolan, säger min dotter.

Inför höstens val finns en oro. Partiets opinionssiffor är i nuläget goda, men det politiska samtalet har kantrat åt höger, anser Ulla Andersson.

– Man pekar ut sjuka och bidragstagare och beskriver etnicitet som orsaken till samhällsproblem. Det har blivit ett kallt och hårt samhälle, där för få vill bryta den dagordningen.

Vänsterpartiet har på senare tid fokuserat på frågor som kan betraktas som ”hårda”, som industri och elnät, medan sådana som asylrätt och antirasism tonats ned. I vilken utsträckning är ni en motvikt?

– I stor utsträckning skulle jag säga. Så länge otrygghet och ojämlikhet växer så finns det en grogrund för rasistiska strömningar. Det gäller att visa att det finns saker vi kan förändra, att det kan bli mer jämlikt.

Och så för Ulla Andersson åter in samtalet på välfärden.

– Varför går de vårdanställda på knäna även när det inte är pandemi? Är det rimligt att man springer in med en matlåda till mormor, micrar den i tre minuter och ställer ner den på bordet framför henne och säger hej då? Det skulle vi behöva prata mycket mer om.