– I Uppsala är vi ännu inte i samma tuffa läge som i Stockholm och Stockholm är inte i samma tuffa läge som i Italien, men vi gör så många kompromisser redan nu att jag har svårt att släppa det när jag kommer hem från jobbet.

Hennes arbetsbörda har redan ökat rejält. Dels har hon många nya kollegor som måste skolas in. Dels har hon fler patienter än vanligt.

– Som intensivsjuksköterska ansvarar man vanligtvis för en patient. Nu har man kanske redan hand om tre. Det låter kanske lite med en patient per sjuksköterska, men all den livsuppehållande behandling vi ger varje patient är mycket tids- och kompetenskrävande, förklarar hon.

– Respiratorn är inte en maskin som bara rullar på, den måste man ha koll på. Får patienten inte tillräckligt med luft måste jag åtgärda det. Man måste byta ut vätskor, övervaka, åtgärda och bedöma hela tiden för att undvika att någonting går snett. Varje läkemedel har en egen pump och en patient får i regel tio läkemedel samtidigt. När de tar slut i pumparna behöver de bytas ut, det kan bli stopp.

Depression, ångest, sömnlöshet

Från olika delar av världen rapporteras det om vårdpersonal som går med självmordstankar eller drabbas psykiskt på annat sätt av att vårda coronapatienter under ansträngda förhållanden. En ny kinesisk studie (”Factors Associated With Mental Health Outcomes Among Health Care Workers Exposed to Coronavirus Disease 2019”) visar att en ansenlig andel av vårdpersonalen drabbats av depression, ångest, sömnlöshet och oro. Hos de som arbetat närmast coronapatienterna verkar den psykiska påfrestningen vara extra stor.

Vad skulle hända om Sofia som ensam sjuksköterska tvingades ansvara för sex patienter i stället för tre?

– Alltså, jag får svårt att andas när jag tänker på det…

”Krigssjukvård”

På Karolinska sjukhusets intensivvårdsavdelningar i Stockholm är trycket redan högre. Där arbetar Linnea som intensivvårdssjuksköterska:

– Intensivvårdssjuksköterskor räcker inte till och vi får nu hjälp från både operations- och anestesipersonal, samt läkarkandidater och personal som inte varit verksamma inom sjukvården på ett tag. Trots att detta är stressande och frustrerande känns det som att personalen är relativt positiv. Vi har inget val.

– Vi försöker intala varandra och oss själva att vara snälla mot varann och att vi nu bedriver ”krigssjukvård”, berättar Linnea.

När Dagens ETC kontaktar henne har hon legat hemma och varit sjuk i flera dagar. Hon vet därför inte exakt hur stor arbetsbelastningen blivit de senaste dagarna.

– Trycket ökar nu dag för dag. Det känns lite oklart hur länge personalen kommer att hålla, säger hon.

– Nu kommer varje sjuksköterska ansvara för så många som tio patienter, men med hjälp av annan icke intensivvårdsspecialiserad sjukvårdspersonal.

Den etiska stressen

Linnea vet inte om hon är sjuk av covid-19, hon har inte testats, men precis som Sofia Lindström ligger rädslan för att smittas ”i bakhuvudet” hela tiden.

Båda menar att de upplevt en ”etisk stress” av att tvingas prioritera bort vissa vårdmoment på grund av personalbrist.

– Vi sjuksköterskor har fortfarande en etisk kod att följa. Det är väldigt svårt att ställa om, säger Sofia Lindström.

Den etiska stressen kryper sig nära när hon lagt sig i sängen och släckt lampan, berättar hon:

– Vi skulle ha stängt av sederingen på en av mina patienter för att göra ett så kallat ”wake up-test”. I vanliga fall gör vi dem dagligen. Men här hade det inte gjorts på flera dagar och då vet man inte hur hjärnan har påverkats av intuberingen (att ha en tub i luftstrupen genom vilken patienten förses med syre och bedövningsmede, reds. anm.)

Testet kan gå ut på att man säger till patienten ”krama min hand”. Om patienten gör det vet man att den hör, förstår och kan reagera motoriskt. Gör den det inte kan hjärnan vara skadad.

– Jag skulle göra det i början av mitt pass, men hann inte, så jag lämnade över det till nattpersonalen. Det är en typisk grej som för vården framåt i vanliga fall, som gör att man kanske kan flytta en patient från intensivvård till en vanlig vårdavdelning. Men känslan jag hade när jag kom hem var inte att jag hade vårdat patienten, utan att jag har förvarat patienten i respiratorn!

Sofia Lindström säger att varje pass innebar ”en aha-upplevelse i vad vi faktiskt redan har prioriterat bort”.

– Så jag bävar verkligen inför det här och frågar mig: Hur blir det efteråt, när allt återgår till det normala? Hur bearbetar jag mina prioriteringar då? Hur kommer mina kollegor och jag att må?

I Stockholm arbetar redan sjuksköterskor som Linnea långa arbetspass. Efter 12,5 timmars arbete är hon ”slut på alla plan”, berättar hon.

– Visst blir man påverkad och när man hinner känna efter finns rädsla att själv drabbas och till och med kanske hamna där sövd, hållandes vid liv med hjälp av respirator. Men så påbörjas ett nytt 12,5-timmars pass och väl inne på sal iförd skyddskläder, visir och andningsmask finns bara ett fokus: att göra det vi måste för att rädda liv och göra vårt bästa, säger Linnea.