Två år tidigare misshandlades Lotta Rudholm till döds av sin ex-pojkvän. Hon visste inte om hon fick ta med sig sin hund till kvinnojourens skyddade boende, och stannade i sin lägenhet trots att hon var rädd.
I flera fall där kvinnor mördats av en närstående är det enstaka ödesdigra beslut som gör skillnaden mellan liv och död.
För drygt ett år sedan inleddes projekt Igor i Stockholm för att bättre fånga upp våldsutsatta kvinnor och samtidigt försöka se till att gärningsmännen döms. Markus Antonsson är projektledare och gruppchef för Igor. Han tar Lotta Rudholms död som exempel för att beskriva på vilket sätt gruppen arbetar annorlunda än andra inom polisen.
– Lotta blev ihjälslagen bland annat för att hon inte ville lämna hunden. I ett sådant fall hjälper vi till, om en kvinna säger att hon har hund, så erbjuder vi oss att hämta den. Det mellanmänskliga är så viktigt, säger Markus Antonsson.
Konkret innebär det att polisen och socialtjänsten hjälper kvinnan med flytten till skyddat boende rent fysiskt. Man packar, lastar in i bilen och skjutsar. Men arbetet handlar också om att motivera en utsatt kvinna att anmäla och söka skydd, vilket kan ta tid.
Knackar på utan anmälan
Markus Antonsson berättar att projekt Igor växte fram ur en frustration hos honom och hans medarbetare. Medarbetare kom till honom och berättade om ärenden som inte kändes bra i magen. Om oro för att mannen skulle ha ihjäl kvinnan. I den ordinarie verksamheten har polisen resurser att fråga en kvinna som utsatts för våld om hon vill medverka i polisutredningen en eller två gånger, säger Markus Antonsson. Det är nästan aldrig tillräckligt.
– Vi frågar sex, sju, åtta gånger. Vi ger oss inte. Det handlar sällan om att hon inte vill medverka. Men hon vågar inte, eller har inte ork och kraft.
Gruppen arbetar också på ett nytt sätt med de misstänkta gärningsmännen. Metoderna påminner om dem som används mot gängkriminella och handlar om att kartlägga, spana och om möjligt också lagföra männen för andra brott. Och om en ordinarie patrull åkt på ett misstänkt våld i relation en lördagskväll, som inte lett till en anmälan just då, skickar de ett tips till Igor-gruppen, som håller kvar ärendet och knackar på igen efter några dagar. Markus Antonsson säger också att tips från allmänheten är till stor hjälp.
– Om vi får in tre tips på en lägenhet så kan vi gå vidare på det även om varje tips i sig är lite diffust. Vi kan åka och knacka på och fråga om vi får komma in och prata. Eller försöka fånga upp kvinnan genom att ringa och säga att vi vill kolla hur hon mår. Det finns olika ingångar, men bara det att hon känner sig sedd, bekräftad och hörd gör skillnad. I de fall vi har en kvinna som är på vippen att anmäla, då kan ett sådant samtal vara avgörande, säger han.
”Han vet att vi vet”
Alla män erbjuds också behandling.
– Det är långt ifrån alla män som är mottagliga, men vi kan ju inte veta innan vem som är mottaglig eller inte. Så vi måste så ett frö hos alla, i alla lägen vi möter dem. När de frihetsberövas, när de släpps, säger han.
Att stå utanför fängelser eller häktet när en gärningsman släpps har också en annan funktion.
– Det vi vinner där, även om han säger att han inte vill ha hjälp, är att han vet om att vi vet om att han har släppts. Och vi har kontaktat kvinnan så att hon vet att han släpps. Det är något som i många fall fungerar helt undermåligt i dag. Ingen annan grovt kriminell släpps utan att polisen har koll på dem.
