– Vi ska sitta i sandlådorna och skicka små glada tillrop till föräldrarna, suckar Carina Ramberg. 

Hon har precis gått i pension och nu vill hon berätta om hur verkligheten ser ut för de som tar hand om dina barn. 

”Ska konkurrera om kunderna”

Hon öppnar leende porten till 1700-talshuset precis vid Katarina kyrka på Södermalm i Stockholm. Vi skojar om att Carina bor alldeles för fint för en artikel om lågavlönade barnskötare. Det är en hyresrätt, betonar hon. Hon fick flytta in i huset med sin lilla son för över 30 år sedan.

Det var en tid då en ensamstående kvinna kunde få en tvåa på Södermalm bara sådär. Idag har inte barnskötare råd att betala en vanlig hyra, berättar hon. På förskolan som Carina nyss slutade på tjänade de nyanställda långt under medel. 

– En tjej på 30 år fick 21 000 kronor. Hon har två barn. Hur ska hon kunna betala hyra? 

Carina Ramberg kallar sig och sina kollegor för myror. De som arbetar som barnskötare och vårdbiträden. De som aldrig syns någonstans och som får de allra lägsta lönerna. Men ändå är det de som har de viktigaste arbetsuppgifterna, som vårdar och ser till att vardagen funkar för alla andra. 

Det gäller att alltid le och se trevlig ut.

Men nu har deras löner blivit för låga och barnen de ska ta hand om för många. Samtidigt har ett kundtänk smugit sig in i verksamheten som gör att barnskötarna till varje pris håller skenet uppe. 

– Vi ska konkurrera om kunderna, föräldrarna. Så det gäller att alltid le och se trevlig ut. Och skicka små glada barnansikten till föräldrarna. 

Varför skäms de inte?

Hon berättar att det här inte är något tvång uppifrån utan snarare en ”tyst munkavel”. Hon tycker att personalen borde bli bättre på att säga till föräldrarna att ”nej tyvärr vi kunde inte gå ut på hela dagen för vi fick inga vikarier”.

– Men det här hålls uppe av alla duktiga. Man vill vara duktig mot föräldrarna. Man vill vara snäll. Det blir en moralisk fråga. Och så sitter de där i parken, två personal på 15 barn, och lägger upp kottar och skriver att ”idag jobbade vi med matematik”. 

För fyra år sedan köptes de fyra förskolorna Ask och Embla, på Södermalm, upp av något som kallas för TP Förskolor. Carina visste inte vilka de var. 

– TP Förskolor lät som ett litet företag. Men det är inte litet. Det är Atvexa som äger TP Förskolor – och 84 förskolor till. Det är två killar som äger de här bolagen och hur många som helst. Vet föräldrar om att det är såhär? Vet de vilka som äger förskolorna här?

Det är då jag går bananas med de här låga lönerna. 

”Börsnoterade Atvexa AB har genom dotterbolag förvärvat Ask & Embla Förskolor AB på Södermalm”, kunde den affärsintresserade läsa i pressmeddelandet.

Carina scrollar frenetiskt på sin telefon och visar hela Atvexas komplicerade koncernstruktur med ett moderbolag och så bolag efter bolag sorterade under. 

– De äger hur mycket som helst. Det är då jag går bananas med de här låga lönerna. Hur kan man göra så här utan att skämmas? Och hur kan våra politiker gå med på det här? 

Rumpnissarna hälsar på Ica

Carina har jobbat på avdelningen Rumpnissarna i alla år. Hon vikarierar fortfarande där ibland. Korten med hjärtan som Carina har på anslagstavlan i köket visar hur älskad hon varit, och fortfarande är, bland barnen och föräldrarna på Södermalm. ”Carina min bästa sovkompis” och ”så många minnen, så mycket kärlek”, lyder några av hälsningarna. Hon berättar att hon inte kan gå till nya Ica utan att springa på några föräldrar eller gamla rumpnissar som vill hälsa. Nu när hon gick i pension blev hon bjuden på middag i flera omgångar av olika rumpnisseföräldrar. 

Hon och hennes närmaste kollegor har ändå kunnat vara ärliga mot föräldrarna och berättat om det är personalbrist. 

– Jag har alltid kunnat säga att jag är ledsen över att den här stöveln försvann, men vi har haft det körigt. Det har varit en dialog ständigt. Och föräldrarna har varit så förstående. 

När Carina Ramberg började arbeta på förskolan som 19-åring 1976, i Tallkrogen söder om Stockholm, fanns de tre personal på 13 barn på varje avdelning. Barnen var mellan ett och sex år och det fanns aldrig fler än tre barn under tre år på avdelningen. 

– Vi såg alla barnen. Vi jobbade som hästar allihopa och vi tyckte det var kul att jobba.

Nu, nästan 50 år senare, är Carinas kollegor tre personal på 18 barn. Och inte sällan är en i personalen sjuk utan att en vikarie kommer in. 

Sett förändringen sedan 90-talet

Kundtänket i förskolan kom redan med friskolereformen 1992, tycker Carina. Då började ett flertal av de kommunala förskolorna i rask takt ”avknoppas” och köptes av föreståndare med entreprenörsanda.  

Carinas förskola var en av de första på tur. Några driftiga förskollärare startade förskolorna Ask & Embla på Södermalm. Carina var emot försäljningen men menar att det ändå funkade bra. Hon arbetade nära chefen och hade koll på ekonomin. 

– Vi jobbade tillsammans i 25 år. Det var en bra verksamhet. Jag kunde direkt säga till min chef att ”hur tänkte du nu?” om något inte funkade. 

Men Carinas chef fick sämre hälsa och började fundera på att göra sig av med verksamheten.

– Vi är lika gamla han och jag. Jag sade: Lova att du inte säljer förrän jag går i pension. 

Men det gjorde han. Och det som förändrades var att Carina inte längre hade någon chef att kommunicera med. Det var oklart vem som var ansvarig i TP Förskolors och Atvexas ägarstruktur.  Det blev fler barn per personal och ingångslönerna blev mycket lägre. En erfaren tidigare anställd som kom tillbaka för att arbeta under sommaren blev helt förstörd. 

Skämdes över sin låga lön

– När hon fick se sin lön ringde hon upp mig och grät. Hon var så jävla förbannad. Hon hade fått 22 000. Hon skämdes över att hon jobbat med så låg lön och kände sig utnyttjad och förnedrad.

Carina som själv haft koll på budgeten under sina förskoleår fattar hur det går till. 

– Du kan inte tjäna pengar på en förskola om du inte drar in personal eller sätter låga löner. Det är en omöjlighet!

Jag är negativ till all verksamhet som går med vinst på det här sättet.

Samtidigt tror hon inte TP Förskolor och Atvexa är värre än något annat företag eller koncern i förskolesektorn. 

– Cheferna frågade mig om jag är jättenegativ till TP. Men jag är negativ till all verksamhet som går med vinst på det här sättet. För att det är någon som får betala det. Och de som får betala är våra barn och barnskötarna.

Carina Ramberg har alltid älskat att jobba med barn. ”Annars hade jag lämnat för hundra år sedan”. Hon vill att barnen verkligen ska känna sig omtyckta. Hon har haft ett motto för alla barn som lämnar:

– Ett barn sade ”du kommer sakna mig när jag slutar Carina”. Så vill jag att det ska vara. Barnen ska känna att jag verkligen kommer att sakna dem när de slutar.

”Vilken härlig unge du har”

Vissa har tyckt att hon borde hålla sig mer professionell och inte vara så privat.

– Men det är ju inte så att jag är privat om jag säger: ”Gud vilken härlig unge du har. Love him.”

Och själva omsorgsbiten har försvunnit när dagis blev förskola, tycker hon. 

Små barn behöver inte bli undervisade i matematik. 

– Man lägger allt fokus på undervisning. I den första läroplanen som vi fick 1998 stod inte ett ord om omsorg. Jag blev jätteirriterad och tyckte det var fullkomlig idioti. Små barn behöver inte bli undervisade i matematik. Små barn behöver närhet och empatisk personal, folk som har tid och kraft att sitta med dem och lyssna på dem.

Hon tror att skolifieringen handlar om att få upp statusen på yrket. Genom att putta över det på från barnomsorgen till att bli en del av skolväsendet trodde man att även förskolans anställda skulle få åtnjuta mer cred.  

Tänk om alla vi myror skulle säga: Nej, vi har ingen lust mer!

Men så blev det inte. I stället hopas förväntningarna och kraven på förskolan. Det ska undervisas och dokumenteras. Samtidigt som en större del av förskolorna tas över av privata intressen som kräver högre avkastning och därmed större barngrupper. 

– Tänk om alla vi myror skulle säga: Nej vi har ingen lust mer! Nu står vi bara här och så kan ni göra vad ni vill med era barn, säger hon.