Bland dem som prenumererar på tätplaceringar återfinns Danderyd, Lidingö, Vellinge och Täby. 2019 kostade avdraget staten 5,4 miljarder kronor. Samtidigt som det finns orter runt om i Sverige som går på knäna och inte kan erbjuda sina medborgare grundläggande samhällsservice.
– Det är som det är i dag med alla tokiga prioriteringar. Men rutavdraget är bara ett exempel i raden. Se bara på infrastruktursatsningar, som tenderar att prioriteras framför allt i Stockholm och andra storstadsregioner, där väljarna finns, säger Tommy Isaksson Rensfeldt från det lokala partiet Framtid Jokkmokk och ordförande för kommunfullmäktige.
Fyra mil bort
Hans kommun är en av dem där rutavdraget används minst – knappt var tjugonde person utnyttjade möjligheten 2018, att jämföra med mer än var fjärde i Danderyd strax norr om Stockholm. Och tillhörande orten Porjus, knappt fyra mil norr om Jokkmokk, har dessutom utnämnts till den ort i Sverige som har sämst samhällsservice i en granskning i tidningen Hem & hyra.
Bensinmack har de, men den som vill besöka en vårdcentral, en livsmedelsaffär eller ett apotek får ta sig de fyra milen till Jokkmokk. Buss 44 går fyra gånger om dagen. Helgdagar bara en gång.
– Som kommun har man främst löneskatt som inkomstkälla. Men med sjunkande invånarantal blir det tuffare att klara samhällsservicen. Man kan tycka att vi, som har bland de högsta skatterna i Sverige, betalar och bidrar väldigt mycket till välfärden per person men får väldigt lite för pengarna, säger Tommy Isaksson Rensfeldt.
Det utvidgade rutavdraget beräknas kosta statskassan 270 miljoner kronor när det införs nästa år. Hur mycket det totala rutavdraget kommer att kosta återstår att se, men 2019 gick 5,4 miljarder skattekronor tillbaka till hushåll som använde sig av hushållsnära tjänster.
Samtidigt har Riksrevisionen, som flaggat för att rutavdraget missar målet, även visat att det utjämningssystem, som är tänkt att fördela pengar och garantera alla kommuner likvärdiga ekonomiska förutsättningar, inte fungerar.
I ett mejl till Dagens ETC förklarar Ulf Andersson, projektledare för den rapport om utjämningssystemet som Riksrevisionen gav ut i höstas, att frågan är för komplex för att tala om att ”rika” kommuner behöver ge mer till ”fattiga” – någon sådan uppdelning är dessutom svår att göra. Men klart är att det finns brister i systemet och att 241 av 290 kommuner var underkompenserade år 2017.
Låga krav
Peter Rydfjäll (S), ordförande för kommunfullmäktige i Arvidsjaur, också de med i Hem & hyras granskning, förnekar inte behovet av pengar men vill inte ställa saker mot varandra. Att rutavdraget utnyttjas mest i söder är naturligt eftersom det är där befolkningen finns.
– Det är den bistra verkligheten. Visst, närmaste lasarett ligger i Piteå 13 mil bort, men vi är en 6 000 kvadratkilometer stor kommun med en invånare per kvadratkilometer. Vi kan inte kräva samma samhällsservice som i söder, säger han.
Att inte kunna kräva är dock inte samma sak som att servicen inte behövs. Det största behov han på rak arm kommer på är kollektivtrafik. Där har kommunen drabbats av turer som både dragits ned och dragits in.
– I Stockholm gnäller man om tunnelbanan är åtta minuter sen. Här går bussen en gång om dagen, säger han.
Hur mycket skulle det kosta att återställa kollektivtrafiken?
– Kanske tre miljoner per år? Högre krav än så har vi inte. Det är ju inte så många som åker, men för dem som gör det är det superviktigt. Det handlar också om att kunna behålla ungdomarna som måste kunna ta sig till sina skolor.
Skillnaderna mellan toppen och botten i rut-ligan är stora. I Dorotea, den kommun med lägst snittuttag av rutpengar, fick invånarna tillbaka 90 000 kronor år 2019. Vilket skulle räcka till rutavdrag för bara sex genomsnittliga Danderydsbor, den kommun med störst uttag per rutanvändare. 2019 gjorde invånarna där avdrag för 102 miljoner. Vilket enligt Peter Rydfjälls uppskattning skulle räcka till att återställa kollektivtrafiken i 34 Arvidsjaur.
Tomas Vedestig (NS), ordförande för kommunfullmäktige i Övertorneå, föredrar även han att fokusera på befolkningens storlek, inte på statliga pengar, som den viktigaste faktorn till svårigheterna med att upprätthålla en god samhällsservice. Till exempel tappade Övertorneå mellan 1990 och 2000 omkring 450 statliga arbetstillfällen, ett hårt slag mot kommunkassan.
Vad skulle ni behöva pengar till?
– Göra så att vården kan komma ut till småbyarna, lite som en bokbuss, istället för att folk ska behöva ta sig till centralorten. Och så skulle vi vilja samla in miljöfarligt avfall. Nu är det många som inte tar sig 6–7 mil till en återvinningsstation och så blir avfallet istället liggande på gården, säger han.
Vad skulle det kosta att erbjuda medborgarna en basal samhällsservice?
– Om jag höftar till – vi är ju ändå en stor kommun med människor utspridda överallt – så, ja, kanske 8–10 miljoner.
