Katarina Bjärvall, som skrivit mycket för olika lärartidningar, förklarar att hon fick idén efter att ha varit ute på många ”reportageknäck” i landets klassrum.
– Jag fick höra lärare säga att: ”Han har lite adhd, det är därför han sitter och tittar ut genom fönstret och har svårt att hänga med”. Jag tyckte det var anmärkningsvärt att lärarna uttryckte sig slentrianmässigt på det sättet. Att de lade ansvaret för stök eller koncentrationssvårigheter på den enskilda eleven, säger hon.
Ett samhällsproblem
Det Katarina Bjärvall vill lyfta in i förståelsen av att antalet adhd-diagnoser ökar så kraftigt (både bland vuxna och barn), är aspekten av det allt mer uppskruvade tempot och de högt ställda prestationskraven på den enskilda individen i dagens marknadsekonomiska och konkurrensinriktade samhälle. Något som utan tvekan slår hårt mot de individer som är extra känsliga för sinnesintryck och stress.
I stället för att diagnostisera alla de elever som inte klarar pressen, efterlyser hon ett mindre ”resultatinriktat och obarmhärtigt skolsystem”.
– Dagens konkurrensutsatta skolsystem leder till väldigt negativa konsekvenser. Om en skola har många stökiga elever kommer de inte att lyckas med att få 100 procent av dem godkända. Då remitterar man elever till adhd-utredningar för att lösa problemet, i stället för att ta tag i strukturerna, som kan vara orsaken. Man lägger ansvaret på individnivå, säger Katarina Bjärvall.
Du har tveklöst en poäng i att ett uppskruvat tempo och ökade prestationskrav troligtvis leder till att fler elever får problem med att hänga med i skolan. Men jag som själv har en tioårig son med adhd, vet ju också hur mycket hans diagnos har hjälpt och underlättat för honom i hans skolgång. Är det inte att börja i fel ända när man ifrågasätter diagnostiseringen?
– Isobel Hadley-Kamptz var inne på det här spåret då jag debatterade mot henne i Expressen-TV. Hon sa att hon (som har adhd) inte vill vara ”äggen i den revolutionära omeletten”. Det har hon såklart rätt i, jag vill inte slå mot dem som verkligen behöver sin diagnos för att kunna fungera i vardagen. Samhällsförändringarna måste komma först, och Sverige är ett oerhört resursstarkt samhälle som faktiskt har råd att ställa om strukturerna mot exempelvis ett mer människovänligt skolsystem.
”Adhd finns definitivt”
För inte så många år sedan pågick en hätsk och polariserad debatt mellan dem som framhöll att adhd var ett neuropsykiatriskt funktionshinder och dem som ansåg att den biologiska aspekten var nonsens – att problemen med hyperaktivitet och koncentrationsförmåga kunde härledas utifrån barnens sociala livsvillkor. Idag är det dock vetenskapligt vederlagt att adhd går att spåra i hjärnans dopamintillförsel.
Katarina Bjärvall poängterar att hon inte ifrågasätter diagnosen som sådan, utan enbart att den alltför lättvindigt har kommit att användas som förklaringsmodell då en elev är stökig, oorganiserad och har svårt att sitta still.
– Adhd finns definitivt och leder till många svåra symptom som påverkar individens tillvaro negativt. Det finns utan tvekan många personer som inte skulle klara av sin skolgång eller sitt arbete utan medicinerna, som ofta är mycket effektiva. Det jag riktar in mig mot är snarare att många med lindrigare problem, som skulle kunna avhjälpas med strukturförändringar, får diagnosen för att det helt enkelt är enklare, säger hon.
Vad har förvånat eller upprört dig mest under arbetet med den här boken?
– Det är tveklöst medicintillverkarnas starka inflytande över forskningen. Av de 50 psykiatriker som jobbar med att skriva ut de här narkotikaklassade och centralstimulerande läkemedlen i Sverige, har jag genom min kartläggning kunnat visa att 24 samtidigt har varit avlönade av läkemedelstillverkarna på olika sätt. Det handlar om läkare som reser runt i landet på turnéer för att marknadsföra medicinerna och om forskning som görs med anslag från läkemedelsindustrin. För mig är det här helt orimligt och en solklar orsak till påskyndandet av överdiagnostiseringen, avslutar Katarina Bjärvall.