– När jag åkte hem från partikongressen i Göteborg hade jag avsagt mig samtliga partipolitiska uppdrag och det kändes faktiskt väldigt bra. För första gången sedan jag inledde min politiska karriär hade jag tagit ett beslut som var helt och hållet mitt eget, säger Veronica Palm med ett leende.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Orsaken till att hon valde att lämna partipolitiken var bland annat att hon börjat uppleva sig själv som allt för professionell, samt att drivet och energin för fyra år till inte längre fanns där.
– Jag har alltid varit väldigt medveten om att förtroendeuppdrag, det har man under en period. Jag hade blivit väldigt skicklig på det parlamentariska hantverket och kunde nästan sättas in i vilket utskott som helst för att företräda partiet. Det var väldigt roligt stundtals, men jag kände att det räckte. Nu vill jag jobba politiskt på ett annat sätt, med smalare frågor, säger Veronica Palm.
Lite skakiga nerver
Från och med i morgon börjar Veronica Palm dyka upp regelbundet som ledarskribent i Dagens ETC. Ett uppdrag hon säger sig se fram emot mycket, om än med lite skakiga nerver.
– Jag har ju redan skrivit lite för Dagens Arena och har även börjat skriva en del skönlitterärt. Jag vet att det låter otroligt pretentiöst, men det är väldigt roligt. Som partipolitiskt engagerad har ju jag ägnat mitt liv åt att skriva motioner och debattinlägg, vilket är texter med en väldigt bestämd form. Det är väldigt roligt att nu få skriva på ett helt annat sätt, säger Veronica Palm.
Växte upp i miljonprogram
Det politiska uppvaknandet kom tidigt, redan under högstadietiden i östgötska Kisa, söder om Linköping. Veronica Palm som växt upp i olika miljonprogramsområden uppmärksammade i 14-års åldern hur eleverna från de finare villakvarteren på berget bakom kyrkan, genomgående fick högre betyg och ett bättre bemötande i skolan.
– Det var så extremt tydligt och jag vägrade att tro på att de var smartare eller duktigare än oss andra. Det handlade om att de bodde granne med rektorn eller hade föräldrar som var läkare. De fick bättre förutsättningar helt enkelt för att de kom från en viss familj, och det gjorde mig så otroligt arg. Jag var 14 år och gjorde min första kvalificerade klassanalys, säger hon.
En försiktighet som sitter kvar
När hon sedan börjat på gymnasiet i Linköping, mötte hon en SSU-tjej på bussen, som fick henne att gå med i ungdomsförbundet. Detta var 1991. Ett år senare var hon klubbordförande och 1994 valdes hon in som ersättare i Linköpings kultur- och fritidsnämnd.
– Många unga kom in i riksdagen och kommunfullmäktigena då, eftersom S återtog makten från den borgerliga Bildt-regeringen. Vi var mellan 20 och 30 år och det första vi fick göra var en rejäl budgetsanering, vilket innebar en massa nedskärningar i offentlig verksamhet. Det S kunde erbjuda då under 90-talskrisen var endast mindre försämringar, inte fler förbättringar. Jag tror att det rätt mycket har satt sin prägel på dagens försiktighet inom socialdemokratin, säger Veronica Palm.
Är du kritisk mot den försiktigheten?
– Ja, det tror jag att alla är, men jag är också försiktig. Ingen vill egentligen vara det, men man vet hur jävla ont det gör att få spö. Problemet är att politiken har blivit så otroligt snuttifierad. Gör man minsta misstag, så blåses det upp direkt. Folk vill ha politiker som vågar och som har hjärta, men det gör som sagt jävligt ont att sticka ut hakan.
Politiskt menar Veronica Palm att hon inte kommit så långt ifrån den ”truliga tonåring” som under högstadiet upptäckte klassamhällets privilegier och orättvisor.
– Politiskt står jag i grunden för samma saker. Det är drömmen om ett samhälle där var och en kan bli det den drömmer om, oavsett begränsningar som klasstillhörighet, kön eller etnicitet. Jag har pratat mycket om det som inte är klass, eftersom det är så självklart för mig att vi har klassojämlikheter. Men jag börjar bli lite rädd för att vi har tappat bort den aspekten i dag, det grundläggande ojämlikhetsskapandet, vilket ju är klasskillnaderna.
Du har beskrivits som en vänstersosse. Håller du själv med om den analysen?
– Jag definierar mig som socialdemokrat och vänster, på ett sätt där klassanalysen och välfärden är det viktigaste, men frågan är inte riktigt så enkel.
Socialdemokraterna är ett brett parti med en diskussion mellan traditionalister som värnar det nationella, och liberaler som vill ha mer öppenhet. Enligt Veronica Palm var det i samband med flyktingkrisen framförallt vänstersossarna som argumenterade för en stramare flyktingpolitik, i kontrast mot Centern, som ville behålla de öppna gränserna men sänka arbetsrätten.
– Traditionalisterna krävde att mottagandet begränsades för att vi skulle kunna hålla välfärden uppe. Det här var exakt samma sossar som ville se över budgettaket och höja inkomstskatten. I det här fallet ställde jag mig inte med den traditionella vänsterfalangen, eftersom jag inte tycker man kan ställa människor som dör på Medelhavet mot den svenska välfärden.
Vad kan vi förvänta oss av dig som ledarskribent för Dagens ETC?
– Jag brukar ganska ofta få frågan om varför jag är socialdemokrat, ”det är väl jättetråkigt?”. Jag brukar svara att jag är en ganska tråkig person. Något jag saknar är beskrivningen av socialdemokratin som en folkrörelse. Det är genom att de breda massorna har slutit sig samman som vi kunnat ha en vänsterregering i Sverige under så många år och bli ett av västvärldens rikaste länder. Sedan kommer jag ju ha svårt att inte skriva om mina ungar, min kolonilott och att krydda med min feministiska touch, säger Veronica Palm.
