BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Bra med förberedelse
Flexkontor, eller aktivitetsbaserade kontor som de också kallas, är en het trend, men fortfarande jobbar bara cirka 14 procent av den arbetande svenska befolkningen i sådana miljöer. Men det blir allt vanligare att företag och organisationer som flyttar in i nya kontor väljer att utforma dem enligt idén att olika sorters arbetsytor och rum lämpar sig för olika typer av arbetsuppgifter.
– Kontorslandskap, där medarbetare sitter vid egna skrivbord och där störningarna är tydligast, är de som fått mest kritik inom forskningen. På flexkontor kan medarbetare istället välja var de sitter utifrån vilka uppgifter de har för tillfället, säger Susanna Toivanen, professor i sociologi.
I en nyutkommen antologi från Arbetsmiljöverket sammanfattar hon den begränsade forskning som än så länge finns om aktivitetsbaserade kontor. Hittills har de inte fått så goda resultat, men Susanna Toivanen menar att det beror på att man ofta inte tillämpar konceptet som det var tänkt.
– När de införs används de inte sällan som kontorslandskap, folk börjar hänga upp sina koftor och paxa platser. Det är viktigt att ledningen är tydlig med varför man inför flexkontor. Man kan gärna förbereda sig ett par år innan det är dags att flytta så att alla får träna in att man cirkulerar och byter arbetsmiljö utifrån uppgift.
Passar inte alla
2015 flyttade nästan 400 kommunanställda i Örnsköldsvik från så kallade cellkontor, alltså egna rum, till nya lokaler. Ungefär hälften av dem flyttade in i aktivitetsbaserat kontor. Forskare följde hela processen, från sex månader innan flytten fram till 18 månader efter, och nu har de precis presenterat slutresultaten från undersökningen.
– Drygt hälften var nöjda med utformningen av den aktivitetsbaserade arbetsplatsen. Vi fann att det hade stor betydelse vilka arbetsuppgifter man hade och om man hade någon typ av funktionsnedsättning, framför allt relaterad till stress, utmattningssymptom eller andra psykiska besvär, säger Lisbeth Slunga Järvholm vid Umeå universitet, som ledde forskningsprojektet.
De som var mest nöjda med den nya utformningen var chefer och andra som jobbar mycket med gruppmöten, har stort behov av att diskutera saker med kollegor och behöver vara idérika, berättar Lisbeth Slunga Järvholm. De som jobbar mer enskilt med koncentrationskrävande arbeten eller behöver prata mycket i telefon upplevde miljön som besvärligare.
Svårt att säga ifrån
Lisbeth Slunga Järvholm betonar att huruvida man trivs i en öppen eller aktivitetsbaserad kontorsmiljö inte bara är en fråga om attityd. Hon säger att relativt många personer har olika typer av kognitiva svårigheter som kan göra det svårt att blockera intryck. Dessutom går det åt mycket energi för hjärnan att stänga ut information som man inte behöver.
– Vi såg också att personer med psykiska problem upplevde mer besvär. Många känner att de inte kan vara öppna med det. I sådana här kontorsmiljöer kan det vara svårt att få det stöd och den anpassning man behöver eftersom man måste ge sig tillkänna. Har man ett eget rum är det lättare.
– I vår studie framkom även att man inte vill få en stämpel på sig bara för att man inte fungerar i just den här miljön, när man har fungerat alldeles utmärkt i den gamla miljön där man hade ett eget eller delat rum. Vi ska ju ha ett inkluderande arbetsliv, så det är viktigt att det fungerar för alla.
Identitetsfråga
Gunnar Aronsson, professor i arbets- och organisationspsykologi, menar att medan förbättrad ekonomi och arbetsprestation brukar framhållas som viktiga motiv för att övergå till flexkontor, hamnar psykologiska faktorer i skymundan.
– Jag tror de flesta har ett behov av ett personligt revir som man kan sätta sin personliga prägel på. Det ger uttryck för ens identitet som jag också tror är ett sorts grundläggande behov. Men det försvinner ju i flexkontoren.
Ytterligare ett behov är att inte vara kontrollerad och övervakad, säger Gunnar Aronsson. Men arbetar man i ett relativt öppet kontorslandskap är det svårt att göra något utan att andra ser.
– Har man inte ens en plats blir man dessutom någon sorts vandrande person som kan sättas in var som helst. Vi vill inte vara hur utbytbara som helst, vilket också har att göra med identitet, att man är någon.
