Jag känner djupt för arbetarklassen. Då jag som ung pappa började skriva var det för att jag behövde få ur mig en ilska och frustration över att min upplevelse av mig själv som kämpande och fiffig gick så stick i stäv med hur (den i mitt fall fattiga) arbetarklassen skildrades och omtalades både i media och i folkmun.
Fattiga betraktades som lite dummare än resten, som lite latare, lite mindre benägna att jobba hårt för att ta sig fram i livet. De fattiga var de där människorna som hade fattat fel livsbeslut, hade felaktiga prioriteringar, de satarna står ju för fan i hörnen av kvarteret och röker dagarna i ända. Det var gamla, trötta stereotyper för hela slanten.
Det som framför allt gjorde mig ilsken var att det aldrig var någon som frågade de arbetande fattiga hur de själva såg på sina liv, hur de definierade sin egen tillvaro, hur de skulle vilja att människor betraktade och bemötte dem. De arbetande fattiga sågs alltid von oben. Så jag bestämde mig för att själv öppna min mun för att ge del av min egen berättelse om fattigdom och arbete.
Min berättelse handlar bland annat om varför min bildningsresa har varit min största tillgång. Det handlar inte om att min bildning har lett mig fram till rikedom och ekonomisk makt, utan om att den gett mig de intellektuella verktyg jag behövt för att rama in mitt liv på sådana sätt som varit meningsfulla för mig. Och som därmed frigjort energi i mitt liv då den tidigare ofta har gått åt till att känna förbittring och frustration. Jag har helt enkelt kunnat formulera mitt liv i sådana termer att jag både åt mig själv och andra kunnat kommunicera vem jag är, vad som är viktigt för mig. Och, inte minst, min bildning har gett mig verktyg för att försöka reda ut eller åtminstone peka på missförhållanden där jag stöter på dem.
Min bildningsgång har gett mig tillfällen att skriva och uttala mig. Det har lett till att jag ibland har känt mig som ett stycke lånegods för medelklassen. Jag får säga några ord om Nobelpristagare i radio. Jag får skriva en sommaressä om litteratur för en borgerlig tidning. Det är på många sätt en privilegierad position jag befinner mig i och kanske är det just därför jag fler gånger än jag kan komma ihåg hört frågan eller påståendet ”men du är väl inte arbetarklass?” Jag vet aldrig riktigt vad jag ska svara på en sådan fråga. Varför antar människor att jag inte är det? För att jag skriver böcker? För att jag inte har oljefläckar på mina kläder eller grova ärr på mina händer? Som att jag skulle ha blivit någon annan enbart för att jag skrivit några böcker. Som om koordinaterna för min identifikation så radikalt skulle ha förskjutits efter att jag jobbat ett år på bibliotek i stället för på lager.
Inte en månad går utan att jag grubblar över hur jag ska få ekonomin att gå runt. Nu medan jag skriver den här texten befinner jag mig än en gång i en situation där mitt arbetskontrakt inte kommer att förlängas över sommaren, så då får jag som ensamförsörjande förälder till två tonåringar klura ut om vi klarar oss på A-kassan eller om jag snabbt behöver skaffa ett nytt jobb, vilket jobb som helst. Ett tag talades det mycket om prekariatet, men sedan blev det tyst. En möjlig förklaring till detta är att prekariatet inte är någonting annat än arbetarklassen som har breddats en aning till att inbegripa även sådana som tidigare inte uppfattat sig själva som en del av den. Och eftersom arbetarklassen inte är mediesexig eller intressant, upphörde samtalet om prekariatet. Det är en lite karikerad tolkning av det hela, jag vet. Men vem har en bättre förklaring?
En del av svaret på frågan om varför människor antar att jag inte tillhör arbetarklassen eller inte identifierar mig som arbetare handlar om att representationen av arbetarklassen är så skev i våra massmedia. Den är faktiskt så gott som obefintlig, vilket gör att de där gamla stereotyperna får fortleva. Arbetare får till exempel sällan uttala sig som experter inom sina områden. Lastbils- och långtradarchaufförer anlitas sällan som konsulter då politiker och ingenjörer planerar ny infrastruktur, även om deras praktiska expertis i trafik och vägnätverk kunde vara värd att lyssna till. En lager- eller terminalarbetare som i femton år jobbat med logistik i praktiken blir sällan intervjuad i tidningar eller TV då Postnord sjabblar bort sina försändelser, även om hen kunde ha värdefulla insikter i postgången.
Här i Finland hade vi för några år sedan en filmserie på bio som hette just ”Varasto” (”Lagret” på svenska). Det var komedier där skådespelare lajvade arbetarklassare som visades upp för publiken i form av putslustiga figurer som dög till comic relief men som inte gavs någon reell agens över sin tillvaro, eller ens tillskrevs något intresse att förbättra sina liv (det närmaste de kom var att extraknäcka genom att sälja sprit svart).
Allt det här gör att man lätt kan förbise arbetarklassens verkliga existens. Man kan luta sig tillbaka på gångna årtiondens rusfyllda mantra om vårt klasslösa samhälle. Föreställningen om att vi här i norr har utrotat klasskillnaderna och skapat en jämlik plats för alla, både ekonomiskt och socialt sett – den lever starkt kvar, trots att realiteterna talar ett rakt motsatt språk. Det går att strunta i de verkligheter som Kristian Lundberg har skildrat i sina självbiografiska böcker om Malmö. Vi kan lugnt ignorera de tunga och drabbande skildringarna av arbete i Jenny Wrangborgs och Marie Hållanders böcker.
Enligt en fjolårsrapport lever strax under en miljon människor här i Finland i risk för fattigdom, det vill säga vid eller strax över fattigdomsgränsen. Den största enskilda orsaken till dessas risk för fattigdom är att de jobbar i lågavlönade branscher där snuttjobb än vanligt. De är alltså människor som arbetar så gott som alla dagar, men ändå hotas de av fattigdom. Så mycket för ekonomisk och social jämlikhet.
I ett tankeexperiment föreställer jag mig att alla dessa skriver varsin bok om sin vardag. Om väckarklockorna som ringer tidigt på morgonen eller på natten. Om oron för att få hyran betald. Om värkande muskler och leder som kroknar under tunga arbetsuppgifter. Om sin sorg över att inte kunna köpa presenter på barnens födelsedagar. Om den ilska de känner över den relativa fattigdomens synbart absoluta karaktär över tid.
Och medan jag hänger mig åt detta tankeexperiment minns jag att allt detta är sådant jag själv de facto har skildrat i min egen självbiografiska debutbok som handlade om självupplevd fattigdom, arbete och bildning. Min bok ledde till en debatt här i Finland. På både opinionssidor och kultursidor diskuterades min rätt att kalla mig fattig i offentligheten. Jag fick mothugg. Jag kallades både dum och lat. Jag anklagades för att rödrosigt drömma om författarlivet medan mina barn lever i brist. En politiker på högerkanten skrev om de där satans gnälliga fattiga som inte inser att fattigdomen är ett resultat av deras brist på driftighet.
Allt det där bara för att en enda representant för arbetarklassen tog sig rätten att definiera sig själv och sina aspirationer.
Så jag frågar mig: vem är rädd för arbetarklassen? Och varför?
Vad skulle hända om Finland och Norden överöstes av berättelser om arbetande fattiga som tog sig rätten att definiera sig själva och hävdade sin rätt att skildra sin kamp mot omständigheterna? Kanske skulle vi då äntligen inse att projektet om det klasslösa samhället aldrig lyckades. Kanske arbetarklassen då skulle få plats i vår offentlighet och våra massmedia på ett sätt som den nu inte har.
Och kanske kunde vi då få ett korrektiv till de låga löner som gör att barn förvånas över hur lite deras föräldrar får i utbyte mot all den tid de ger till sitt arbete.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
