”Vem äger identitet?”

Snårig identitetsfråga

Över hundra år senare är frågan om samers rättigheter, samisk identitet och vem som får bära traditionen fortfarande i allra högsta grad levande. I sitt vardagsrum i södra Stockholm konstaterar Sebastian Björkman att frågan är svår, och sårig.

– Dels bara för att, hur ska vi kunna definiera det? Vem bestämmer hur långt tillbaka, eller vilka samer som omfattas? Efter så lång tid av förtryck från den svenska staten som har splittrat det samiska folket igen och igen, vem bestämmer vilka som får söka sina rötter och läka såret efter tvång till följd av svensk politik?

Sebastian Björkman är verksamhetsledare för Sameföreningen i Stockholm, och han träffar många som kämpar med frågan.

– Samtidigt så har vi människor som i just detta nu får sina rättigheter kränkta, som inom rennäringen som trängs undan. Och när det är fråga om att bedriva rättighetsfrågor så är det viktigt att göra skillnad på vem som är same och inte. Men jag tycker inte att vi som samhälle måste stanna där, vi kan få ha ett vidare begrepp.

Vem är same?

Samtalet i media spretar. Samtidigt som Hanne Kjöller skriver om samer som en privilegierad elit hörs allt fler vittnesmål om förtryck från Sápmi. Medan en politiker i sametinget vill ta bort 100 personer – som han anklagas för att inte anse vara samer – ur sametingets röstlängder så växer längderna istället. Diskussionen att fler än de inom rennäringen ska kunna vara medlemmar i samebyarna för att få sina rättigheter skyddade har lyfts och fler pratar de samiska språken idag. Samisk film och samiskt hantverk blomstrar.

– Det är fantastiskt att frågan får utrymme, men samtidigt får det sällan vara så nyanserat som det behöver och få den plats som krävs för att förklara frågorna. Det är ofta precis var vi står idag, utan den historiska kontexten som förklarar det. Historielöst.

Hos sameföreningen är en återkommande fråga hur man kan ta sig an sitt samiska arv på ett respektfullt sätt. Både äga den kultur man kommer ifrån, och respektera dem som just nu lever i och bär den.

– Den är ständig. Hur gör man det på rätt sätt? Vad får man säga, vem har rätt att tycka till, vem äger identitet?

Ganska snabbt landar Sebastian Björkman i vad som känts rätt för honom.

– Jag tänker att man är sökande, och tar kulturen till sig. Snarare än att tro att man vet något och nu kan uttala sig, så fortsätter man att förhålla sig öppet. Så att man inte approprierar på någon annan.

Tvångsförflyttad släkt

I Stockholm är det kanske på ett sätt lättare att kunna kalla sig same än på många andra håll i landet, resonerar Sebastian Björkman. Just för att många har ett försiktigt och sökande sätt.

– Det finns många trådar och verkligheter samtidigt, och det är väldigt fint att få stötta andra i att gå den vägen, säger han.

Han är själv en konstnär, och har genom dansen hittat sätt att läka såren som hans familj bär. Han kommer från en släkt som tvångsförflyttades från Karesuando, ner till Ammarnäs, Gávtjávvrie på samiska. Den plötsliga flytten ställde till det, renarna kämpade emot och försökte ta sig tillbaka norrut. Där levde släkten med renskötseln fram till hans mormor som vuxit upp i en familj av både nybyggare och samer flyttade till Stockholm som ung. Hon utsattes som barn för mobbning för att hon var same, och så småningom valde hon bort språket och det samiska arvet blev allt mer avlägset.

– Sen när jag växte upp så pratades det mycket om min gammelmorfar. Att han var same, men inte vi, säger Sebastian Björkman.

Följer Aslaks fotspår

Aslak Partapuoli, Sebastian Björkmans gammelmorfar, släppte däremot inte sitt arv. Han gav upp renskötseln, flyttade efter sin dotter och byggde upp ett sameviste i Paradisets nationalpark i Huddinge där han folkbildade om det samiska folket.

– På många sätt drev han samma frågor som jag gör idag, konstaterar Sebastian Björkman.

– Och det pratade vi mycket om. Hans engagemang, Ammarnäs och renskötseln. Men aldrig att vi var samer.

Det var inte vårt val att sluta kalla oss samer, och den rasbiologiska synen på att man måste ha viss mängd same i sig, den vill jag inte acceptera.

När Sebastian Björkman blev äldre började han att inse att det var just ett sår som släkten bar på. Han började ställa frågor, och fick en klarare bild.

– Jag började förstå vad det statliga förtrycket gjort mot oss, vilken spricka som skapats. Och när jag insåg det så blev det viktigt för mig att läka det generationssåret. Det var inte vårt val att sluta kalla oss samer, och den rasbiologiska synen på att man måste ha viss mängd same i sig, den vill jag inte acceptera. Det är ett försök att pusha alla att bli svenskar.

Vägen genom konstnärliga uttryck, språket som dörr in till kulturen och ett sökande efter svar har påbörjat läkeprocessen för Sebastian Björkman och hans familj. Liksom sorgen spritt sig över generationer, har också glädjen sträckt ut sig.

– När jag har hittat tillbaka har också min áhkku gjort det. Idag är hon jättestolt över vårt arv och tycker att det är väldigt roligt med mitt engagemang.

Áhkku betyder mormor och farmor på nordsamiska.