Dörren till en av hyreslägenheterna i Brandbergen, söder om Stockholm, skiljer sig från de andra. ”Kollektivet Gandhi” står det på en färgglad affisch med en bild på den leende andlige ledaren.
Lika leende är Ellen och Samuel Skånberg som tar emot i hallen. De är ett gift par i 30-årsåldern men i stället för att ha ett gäng barn och en hund lever de med tre kompisar som också är veganer och aktivister.
Lägenheten strider mot alla fördomar om stökiga kollektiva boenden. Här är det välstädat. Inte en onödig pryl ligger och skräpar och inte en smutsig kopp väntar i vasken.
– Det finns så många myter om kollektiv. De vanligaste är nog att det är stökigt och att man alltid måste vara social. Vi är väldigt olika i vårt kollektiv – vissa vill hänga nästan hela tiden men jag gillar att vara på mitt rum ofta, säger Martin Smedjeback som är en av de som bott i kollektivet längst.
Viktigt med hänsyn
De berättar att de har kollektivmöten där de bestämmer regler för hushållet. Att ta hänsyn till de andra är något som alla tycker är viktigt.
– Förut hade vi en person här som var väldigt ljudkänslig, särskilt när han mediterade. Då införde vi en timme på kvällen som var tysta timmen. Om man behövde säga något så viskade man, säger Samuel Skånberg.
Vi sätter oss kring köksbordet och det bjuds på kaffe och veganska lussebullar. Att vara vegan är ett kriterium för att få bo i femrummaren. För ett par år sedan letade Sofia Nordin bostad i Stockholm och då fanns det plats i kollektivet. Idag bor hon i en av rummen med sin fästman Rémy som flyttade in för ett år sedan.
Det finns fortfarande ett rum ledigt i kollektivet. När de ska söka nya medlemmar har de en noggrann urvalsprocess. Först får aspiranterna skriva lite om sig själva.
– Det är den första gallringsprocessen. Om det är någon som måste ha kött så så blir det helt klart svårt. Om det är en person som verkar intressant så bjuder vi in till en middag där vi pratar lite mer, berättar Martin.
Aktivister
Förutom veganismen är samhällsengagemang och aktivism centralt i kollektivet. Både Samuel och Ellen är med i Vänsterpartiet och Samuel sitter i kommunfullmäktige för partiet. Sofia är ordförande i Kristna Fredsrörelsen. Martin Smedjeback är ”djurrättsaktivist på heltid”. Han crowdfundar in pengar i december varje år och när han fått ihop så mycket pengar att det räcker till mat och hyra kan han ägna sig åt att protestera utanför slakterier, driva olika organisationer och skriva debattartiklar.
De vill gärna att nya människor som kommer till kollektivet inte ska ifrågasätta eller förminska de andras engagemang.
– Man ska känna att man får stöd av de i kollektivet snarare än att man måste försvara sig, säger Samuel.
Samuel själv är uppvuxen i en frikyrklig miljö i ett missionshus i Simrishamns kommun. Han pappa är också engagerad i politiken men i Kristdemokraterna och tillhör partiets värdekonservativa falang. Vad tycker han om sonens politiska val?
– Han är inte supernöjd. Nu har han hunnit smälta det litegrann men jag hade inte förväntat mig en stor uppbackning med tanke på att vi har väldigt olika ideologiska uppfattningar. Men det fanns andra som backade upp, Ellen och resten av kollektivet. Jag fick även uppmuntran från vänner i församlingen från barndomen.
Bibelns budskap
Även om Samuel bröt med familjens kristdemokratiska värderingar har han fått med sig bibelns budskap hemifrån.
– När jag var liten satt jag i missionshuset och lyssnade på de bibliska berättelserna och Johannes döpare som säger: om du har två skjortor och din granne inte har någon så ska du dela med dig. De flesta kristna följer inte riktigt den uppmaningen men jag har med mig övertygelsen att man ska hjälpa andra om man kan.
Sofia, Samuel och Ellen är alla tre kristna och tycker att julfirandet är viktigt.
– Det är ju vår största högtid och jag tycker att det är fint att den är kvar och att det är ett gemensamt firande även om inte alla går i kyrkan eller tänker på Jesus, säger Ellen.
För mycket stress
De uppskattar särskilt den sociala biten och tycker att det är bra att få stanna upp lite i vardagen.
– Om man tänker på julen som motståndsrörelse mot arbetslinjen så är det bra. Bara grejen att ha helgdagar i ett nyliberalt samhälle känns ju: wow att man ens tillåter det fortfarande!
Ellen tycker det är synd att julen för många handlar så mycket om stress och masskonsumtion av julklappar.
– Det är så mycket som ska fixas och handlas. Och på själva julafton är det många som ska åka omkring. Packa in alla barn i bilen och äta frukost på ett ställe och lunch på ett annat och för dem som man tittar på Kalle Anka med är det som ett kvitto på att de här personerna älskar jag mest, säger Ellen.
Nu firar de oftast hos Ellens pappa och bror i Strängnäs.
– Vi är en liten familj och brukar ha det väldigt lugnt och stillsamt. Vi går promenader, tänder brasa, grillar korv, läser böcker och spelar spel. Vi fixar mat och då äter de gärna veganmat och klagar inte på det, säger Ellen.
Helveganskt julbord
När Samuel lagade mat åt sin vänsterpartiförening blev det också ett helveganskt julbord utan att någon klagade där heller. Även Martin försöker få sin familj att acceptera ett helt växtbaserat julbord men där har det protesterats lite mer.
Men alla fyra menar att det är viktigt med traditionella dofter och smaker. Det är så många minnen som är förknippade med julen. Och att det nu finns substitut till vanligt kött och korv tycker de gör det enklare att laga julmat.
– Bara för att man är vegan behöver det inte betyda att man inte gillar traditioner, säger Martin Smedjeback.
