Veckans fråga: Varför missar samhället föräldrar till missbrukare?

ETC fick ett samtal med Torkel Richert, filosofie doktor och universitetslektor, som tagit fram studien tillsammans med forskarkollegorna Björn Johnson och Bengt Svensson. Forskningen grundar sig på enkätsvar från 700 föräldrar och djupintervjuer med 32 föräldrar, alla med vuxna barn med narkotikaproblem.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Hur är föräldrarnas livssituation?

– Det är en väldigt utsatt situation för den här föräldragruppen och det påverkar hela livet för de flesta. Ett tema som kom upp i nästan alla svar är oro och rädsla. Dels kan man inte sova på nätterna. Det är en ständig stress att hela tiden vara beredd på att det absolut värsta kan hända, som att barnet dött i en överdos till exempel. Man får sjukskriva sig från jobbet och det kan också bli att hela ens liv kretsar kring vart barnet är och hur barnet mår.

– Många isolerar sig också på grund av skuld– och skamkänslor, eller så bjuder man inte hem folk för att man inte vet hur barnet kommer att reagera. Man kanske inte har tid att vårda sina andra relationer på samma sätt för att all tid och kraft går till barnets situation.

I rapporten pekar ni på att det är en osynlig grupp som det tidigare forskats lite kring. Vad beror det på?

– Det har forskats på anhörigproblematik, men det har framför allt handlat om barn till föräldrar eller personer till partners med narkotikaproblem. Det kan handla om att man ser det som att ”barnen är ändå vuxna och myndiga”. De får klara sig själva så att säga, och därför har man inte satt så mycket fokus på den gruppen. Men det var väldigt talande att många ville vara med i studien och tyckte att ”det är bra att ni äntligen lyssnar på vår situation”.

Vad borde samhället göra för att stötta föräldrarna?

– Om man vårdar eller tar hand om någon med en svår sjukdom, det gäller också personer med drogproblem, så har man rätt att få hjälp av kommunen enligt Socialtjänstlagen. Jag tror inte att alla känner till det. Varken föräldrar och anhöriga eller kanske inte ens alla myndighetspersoner som jobbar med de här frågorna. Det kan handla om stöd i hur man ska handskas med och möta barnet, men också hjälp med det egna måendet. Man kan behöva gå i samtal och träffa andra i samma situation.

Vad tycker du om att hjälpen som finns inte når fram?

– Det är inte bra såklart. Men de senaste åren har det börjat byggas upp fler verksamheter för att stödja anhöriga och även föräldrar då, så det har börjat bli bättre. Men många har levt med det här i 20-30 år utan att få hjälp under den tiden. Sedan ser det olika ut i olika delar av landet. I mindre kommuner finns det inte alltid samma tillgång till hjälp som i större kommuner.