Veckans fråga: Hur var det att växa upp i Knutby?

Efter det så kallade ”Knutbydramat” 2004 leddes församlingen framåt av Åsa Waldau, även kallad Kristi brud. Sektanklagelserna haglade mot församlingen, som trots allt höll sig flytande. Men 2016 klev ledarna ned. Det blev början till slutet för den nästan 100 år gamla församlingen som formellt upphörde förra året. I en ny avhandling vid Göteborgs universitet kartläggs barnens upplevelser av hur det varit att växa upp i Knutby.

Sanja Nilssons forskning bygger på intervjuer med ett 20-tal före detta medlemmar i åldrarna 7 till 25 år.

– Att Åsa Waldau är Kristi brud, den idén har präglat allt i församlingen. Det en stor skillnad att växa upp där jämfört med någon annanstans, om du tror att Jesus tillkommande brud bor på just den plats där du bor och att du kanske har fått möjlighet att träffa henne. Men kunskapen om detta har skiftat och berott på var i hierakin du befunnit dig. Det visade sig att församlingen haft flera kluster av medlemskap, från de tolv medlemmar som stod närmast den karismatiska ledaren, via mellanskiktet och ut till de yttersta, minst engagerade, medlemmarna, säger Sanja Nilsson.

Hur har det präglat uppväxtvillkoren?

– Det har funnits en idoldyrkan inför Kristi brud hos många av barnen, som exempelvis har sparat pengar för att kunna köpa hennes tavlor. Många av ungdomarna har haft mer tillgång till Åsa Waldau än flera av de vuxna. I vissa familjer har det skapat en obalans eftersom ungdomarna då har haft högre rang än sina föräldrar. När den strukturen sedan föll samman så var det svårt för föräldrarna att återerövra någon slags auktoritet. Sedan ur social synvinkel har församlingen varit en trygghet där du har en sammanhållning att luta dig mot, där du känner alla.

Hur ändrades berättelserna när församlingen upphörde och medlemmarna flyttade därifrån?

– De tidigare idealiserade beskrivningarna av ledare, föräldrar och av vänskapen mellan ungdomarna gav vika för en annan bild av hur barndomen varit. Nu uppfattades de tidigare ledarna som auktoritära och falska. Men man ska vara försiktig med att tänka att de berättelser som kommit fram tidigare har varit osanna. Båda versionerna har sanning i sig, men ur olika perspektiv, säger Sanja Nilsson.

Vad gör ungdomarna nu?

– Det är väldigt olika. Vissa har börjat på universitet, vilket var helt otänkbart innan. Vissa har börjat spela in musik själva, någon har fått skivkontrakt. Någon har öppnat en inredningsfirma. Det går inte att säga något generellt om hur de mår, men de flesta försöker hitta sin balans i livet.