Veckans fråga: Fetma och klimatkris – finns det ett samband?

Fetma har blivit epidemisk sedan början av 1980-talet. Av världens befolkning har nu två miljarder övervikt, av vilka en tredjedel lider av fetma. Den industriellt tillverkade maten, som ofta är för fet, för söt, för fiberfattig och alltför energirik, tycks var den starkast bidragande orsaken till att både fetma och undernäring ökar.

Samtidigt utspelar sig en klimatkris framför våra ögon – och den påverkas av matproduktionen. Sambandet är tydligt, menar Ellinor Berg, som sitter i styrelsen för Läkare för miljön, en förening associerad till Svenska läkaresällskapet.

– Det finns flera gemensamma orsaker som bidrar till såväl fetma och undernäring som klimatförändringar. Bland annat hur vi producerar vår mat och vad vi producerar, hur vi transporterar oss och våra varor, hur vi planerar våra städer och hur vi använder mark. Dessutom kan de tre fenomenen förstärka varandra, till exempel genom att klimatförändringar leder till ökad frekvens av extremväder och på så vis till undernäring genom dåliga skördar eller till fetma genom ohälsosam kosthållning på grund av stigande priser på frukt och grönt, säger hon.

Varför är det viktigt att peka ut sambandet?

– Genom att belysa deras gemensamma orsaker, och i vissa fall synergistiska effekter, kan vi sätta in åtgärder som förbättrar folkhälsa samtidigt som de motverkar klimatförändringar och dessutom är lönsamma på samhällsnivå. Det är även viktigt att peka ut sambandet ur ett människorättsligt perspektiv, eftersom klimatförändringar, fetma samt undernäring leder till stort lidande och i högre grad drabbar människor med lägre inkomst och utbildning.

Går det att lösa dessa tre problem med samma lösningar?

– Ja, men det krävs stora förändringar. Ledarskap måste stärkas på såväl lokal som nationell och global nivå, och utgå från evidensbaserade riktlinjer. System måste även skapas för att kunna utkräva ansvar då ledare inte agerar enligt uppsatta riktlinjer och det bör skapas plattformar där civilsamhället har möjlighet att engagera sig i dessa frågor, säger Ellinor Berg och fortsätter:

– Stadsplanering måste fokusera på att människor lättare ska kunna transportera sig kollektivt samt till fots eller med cykel och ha närhet till grönområden. Dessutom måste markanvändningen effektiveras, samtidigt som den tar hänsyn till biologisk mångfald, genom att minska det storskaliga monojordbruket och djurproduktionen. Storföretagens inflytande inom dessa områden är problematisk och bör begränsas eftersom deras intressen ofta går tvärs emot evidensbaserade rekommendationer. Slutligen måste lagstiftning ske och incitament skapas för att möjliggöra den hållbara utveckling som vi behöver för förbättrad planetär och mänsklig hälsa.