Totalt rör det sig om 1 533 bilar och 39 miljoner kronor i statliga stöd, eller nio procent av de sålda elbilarna i Sverige.

Branschorganisationen Bil Sweden beskriver det hela som ”ett jätteproblem” och man säger att det nya skattesystem som har ersatt supermiljöbilspremien, bonus malus-systemet, inte kommer att förbättra situationen.

Jens Forsmark är sakkunnig i hållbara transporter på Naturskyddsföreningen, som länge har arbetat för att få ett ­bonus malus-system. Han håller med om att supermiljöbilspremien blev problematisk eftersom den byggde på subventioner.

– Ja, det var ju inte rimligt att Sverige med skattemedel var med och betalade för grannländernas bilköp. Men bonus malussystemet ska vara självfinansierande. Det bygger på att mer förorenande fordon får höjd fordonsskatt som i sin tur betalar en bonus vid inköp av mindre förorenande fordon.

– Det är ytterst viktigt att politiken bevakar att det inte uppstår ett underskott i bonus malus-systemet så att det mest blir utbetalningar och få inbetalningar och systemet därmed omvandlas till en ren subvention för bilköp.

Men spelar det egentligen någon roll för effekterna på själva klimatet?

– Nej. Var sedan bilarna körs är ju egentligen inte viktigt för de globala utsläppen, men påverkar nog acceptansen för systemet och det är viktigt att bonus malus kan få finnas under lång tid för att få långsiktiga effekter. Därför är det noga att systemet finjusteras så gott det går för att fungera som det är tänkt.

Ett problem i sammanhanget är ju att det råder brist på elbilar. Varför är det så?

– Det är en klassisk omställningsfråga. Det tar tid för tillverkare att anpassa sig till ett nytt styrsystem när efterfrågan växer. Det kan kräva flera års planering och utveckling innan en efterfrågad modell kommer upp i rätt volymer. Det är därför styrmedel måste vara riktigt långsiktiga.