– Vi hade drömt om att vara familjehem i flera år, att hjälpa utsatta barn. I dag är vi mycket tveksamma till om vi någonsin kommer att vara det igen, säger Anki Bengtsson som bor med sin familj utanför Växjö.
ETC träffar Anki Bengtsson och Lena Fransson, två kvinnor som tillsammans med sina respektive familjer har varit familjehem på uppdrag av Växjö kommun. Anki arbetar till vardags som boendestödjare och Lena som barnsjuksköterska. De sitter båda med i styrelsen för Attention Kronoberg. En organisation för föräldrar och anhöriga till barn med psykiska och neuropsykiatriska diagnoser. Det innebär att Anki och Lena har stor erfarenhet av barn med olika typer av svårigheter.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Anki Bengtssons familj tog i oktober 2014 emot en sjuårig pojke med svårt utåtagerande beteende.
– Han hade stora svårigheter och kunde vara farlig för sig själv och sin omgivning.
Handledning dröjde ett år
Familjen Bengtsson hade blivit lovad handledning och stöttning från kommunen. Det dröjde dock närmare ett år innan de blev erbjudna handledning. Som familjehem har man även rätt till avlastning i form av korttidsboende, om barnet har särskilda behov. Det kom att dröja två år innan familjen Bengtsson fick en korttidsplats för pojken. Under den tiden blev Anki sjukskriven för utmattningssyndrom. Under tiden som de väntade på korttidsplats, sade kommunen upp sin plats hos familjen Bengtsson. Anledningen var, menar Anki, att hon ställde för höga krav på avlastning. När pojken väl omplacerades, hade han gjort ett stort utvecklingssprång och kände sig trygg i Ankis familj.
Skyllde på samarbetssvårigheter
Lena Franssons familj tog i december 2014 emot ett syskonpar på två och fyra år. Pojkarna kom från en institution och hade likt Anki Bengtssons placering haft en tuff start i livet. Den biologiska mamman bodde i Växjö och hade vid tidpunkten ingen möjlighet att ta hand om sina barn.
– Pojkarna saknade anknytning och hade svårt att lita på vuxna, berättar Lena Fransson.
Under de följande två och ett halvt åren kämpade Lena Fransson och hennes man med att förankra trygghet och kärlek hos pojkarna. Efter ett drygt år kunde pojkarna börja bo delvis hos sin biologiska mamma. Problemen började när barnen skulle börja i förskola. Lena insisterade då på att pojkarna skulle börja i en förskola nära den biologiska mamman i Växjö. Detta för att mamman saknade körkort. Lena var själv beredd på att köra varje dag för att hämta och lämna dem på dagis.
– När jag ställde krav på kommunen, krav som gagnade barnen och den biologiska mamman, hävdade kommunen att jag hade samarbetssvårigheter.
En kort tid därefter meddelade kommunen att de skulle pausa Lena Franssons uppdrag. Pojkarna flyttades omgående till ett nytt familjehem i Skåne, långt ifrån den biologiska mamman. Lena och hennes man hann inte ens ta avsked från pojkarna. En kort tid senare omplacerads pojkarna till ytterligare nya familjehem, den här gång i varsitt. Det innebär att syskonparet nu är separerade från varandra.
– Det känns helt fruktansvärt. Pojkarna gjorde stora framsteg hos oss och började må bättre. Och kontakten med mamman blev bättre. Nu är de tillbaka på ruta ett igen, säger Lena.
Hon blir tårögd. Barnrummen i huset hemma på landet utanför Växjö står tomma. Lena saknar pojkarna.
– Nu träffar jag dem privat när de är hos sin mamma. Jag försöker hjälpa henne och pojkarna så gott det går.
Omplaceras lättvindigt
Ankis och Lenas berättelse vittnar om svårigheterna med att vara familjehem. Många av barnen som placeras har trasiga bakgrunder och svåra anknytningsproblem efter att ha tvingats flytta runt mellan olika familjehem. Som familjehem behöver man stöd av sin uppdragsgivare kommunen. När stödet uteblir och familjehemmet ställer krav, omplaceras barnen lättvindigt.
– Det handlar om redan svårt utsatta barn som mest av allt behöver ett tryggt hem, struktur, rutiner och kärlek. I stället flyttar man på dem om och om igen. Det är hemskt, säger Anki.
Känner stor besvikelse
Lena Fransson har blivit uppmanad att anmäla Växjö kommun till IVO, Institutet för vård och omsorg, på grund av den slarviga hanteringen av pojkarna. Både Anki och Lena känner stor besvikelse gentemot Växjö kommun.
– De skriker efter familjehem. Samtidigt tar de inte hand om de familjehem de har. Vi brann för att vara ett bra familjehem. I dag är vi mycket tveksamma till om vi kommer att vara det igen i framtiden, säger Lena Fransson.
