– Jag känner ingen där. Vi flydde till Iran när jag var liten, kanske 5-6 år, för att vi hazarer inte är säkra i Afghanistan.
Nu lever han gömd i Sverige sedan två år tillbaka. Han är hemlös och sover hos olika människor som hjälper honom.
– Det är svårt. Jag sover hos någon en natt eller två men det är svårt för dem också. Jag kan inte ens betala för mat.
Han är alltid rädd att någon ska få reda på att han saknar uppehållstillstånd och han beskriver att det är en ständigt närvarande stress.
– Jag vet aldrig vad som ska hända. Om en minut, en timme eller imorgon.
Han avbryter sig själv och ser sig omkring. Tittar om någon lyssnar.
– Någon kanske anmäler mig om de får veta. Inte många vet. Jag gör så gott jag kan för att ha kul och leva ett bra liv. De som känner mig tänker att jag alltid är glad. Det är tufft att ingen vet hur jag har det, men vem kan jag lita på?
Omgärdad av rörelse
Ronaldo är inte ensam. Han delar sin berättelse med tiotusentals andra och bakom dem sluter ett nätverk av människor upp. De är omgärdade av en rörelse som växer sig allt starkare, en rörelse som kraftfullt protesterar mot utvisningarna till Afghanistan.
Demonstrationer, manifestationer och aktioner pågår just nu i ett 20-tal städer och grupper som protesterar mot utvisningarna samlas i nätverket Nu är det nog!
Organisationerna är många: #jagärhär, Liv utan gränser, Stoppa utvisningarna till Afghanistan!, Stöttepelaren, #femövertolv, #vistårinteut, Refugees welcome Sverige, Tillsammansskapet, Musiker mot Rasism, Nätverket Stoppa utvisningar av afghanska ungdomar!, Ung i Sverige och Stötta barnfamiljerna på Norra Bantorget. Listan kan göras mycket längre.
I stad efter stad går människor samman och höjer sina röster för de afghanska flyktingarna. På vissa håll samlar civilsamhället till mat och kläder, på andra håll sker protester och demonstrationer. Det finns juridisk rådgivning och människor som gömmer och hjälper de som fått utvisningsbeslut.
”Vi behöver dem”
Eva Märta Granqvist, aktiv i Nu är det nog!, ser en rörelse som tar sig olika form på olika orter, men samtidigt är stark och sammankopplad.
– Vi är många som arbetar på olika sätt, men oavsett om vi skramlar till busskort eller står på demonstrationer så är vårt mål ett Sverige för gemenskap och solidaritet. Ett Sverige där den som behöver skydd får det. Som det är nu tvingas människor, som flytt hit för att få skydd, fly härifrån för att inte skickas till ett land i krig. De har ingen framtid i Afghanistan, säger hon.
Eva Märta Granqvist menar att Sveriges regering och riksdag ignorerar såväl fakta och rena siffror som vädjanden från människorättsorganisationer.
– Varför är en gåta. Om hela problemet med den här gruppen är att de har fel födelseland då är det här inget annat än organiserad, etablerad rasism, säger hon.
Att det skulle bli en belastning för Sverige att ta emot de som nu vistas i landet utan uppehållstillstånd är inte sant, menar Eva Märta Granqvist. Hon ser potential och kraft hos de ensamkommande ungdomarna. Med växande arbetskraftsbrist och en åldrande befolkning kommer de med hopp, menar hon.
– Man tror att vi löser ett problem när vi utvisar de här ungdomarna men det är precis tvärtom. Det här landet rymmer inte ett visst antal människor av ett visst slag, utan de här personerna är en tillgång för oss inför framtiden. Vi behöver dem, säger hon.
Eva Märta Granqvist konstaterar att allt fler engagerar sig i rörelsen eftersom situationen blir allt mer absurd – Sverige genomför massdeportationer samtidigt som säkerhetsläget i Afghanistan bedöms vara värre än någonsin.
Den 10 september genomfördes en deportation av 50 personer till Afghanistan och den första oktober är ytterligare en deportation planerad.
– Många av de som finns på listan inför kommande deportation är födda 1998, 1999 och 2000. De var alltså barn när de kom hit och om det är Migrationsverkets egna åldersbedömningar som gäller i de här fallen så finns det anledning att anta att flera av dem är minderåriga fortfarande, eftersom de justerar deras åldrar uppåt, säger Eva Märta Granqvist.
Många barnfamiljer
I Falun delar Janina Bengtsdotter Eva Märta Granqvist analys. Hon har varit med och skrivit boken ”Tusen barn”, som belyser situationen för de barn som nu har fått utvisningsbeslut, och är samtidigt aktiv i organisationen Kompis Falun.
– Det pratas mycket om de ensamkommande men det har tills nu varit mer tyst om att även barnfamiljer ska utvisas till Afghanistan. Alla från Afghanistan borde få stanna. Läget blir bara värre och värre. Där råder väpnad konflikt på randen till fullskaligt inbördeskrig, säger hon.
De flesta av de som Janina Bengtsdotter träffar kom hit 2015 och har sedan dess kommit till ro i Falun. Många av barnen var så små när de kom att de inte minns Afghanistan, andra har likt Ronaldo levt på flykt i Iran eller Pakistan och några har fötts här i Sverige. Många har levt på flykt hela sina liv.
– De är som vilka svenska barn som helst. De pratar svenska, leker samma lekar och spelar fotboll. Flickorna spelar fotboll. Skulle de gjort det i Afghanistan skulle deras liv vara i fara, säger Janina Bengtsdotter.
Hon tror att en viktig anledning till att protesterna växer är att den här gruppen fått vänta så länge innan de fått utvisningsbeslut – och därför hunnit beröra många runt omkring sig.
– Vi har träffat dem under fyra års tid. De är våra vänner och vissa är min familj. De har knutit an till oss och vi till dem. De har berört alla runt omkring sig. De banden är otroligt starka, säger hon.
Trodde de skulle få stanna
När projektet Kompis Falun startade 2015 hade den stora vågen av flyktingar inte kommit till Sverige än. Volontärerna mötte de nyanlända på asylboenden och bjöd in dem till kaféer för att skapa mötesplatser och lära känna dem.
– Sen efter en tid så kom det så många. Det blev akut brist på kläder till exempel. Många kom i bara tofflor. Då lånade vi en lokal och startade ett klädlag, säger Janina Bengtsdotter.
Situationen fortsatte att förändras och den hjälp som behövs idag handlar till stor del om att läsa och förklara migrationsverkets brev, skriva verkställighetshinder och hjälpa till med att reda ut juridiska frågor.
Under flyktingkrisen 2015 sökte 162 877 personer asyl i Sverige. Ökningen var stor jämfört med åren innan: 81 301 personer sökte 2014 och 54 259 året dessförinnan. För att minska antalet personer som beviljades asyl infördes en tillfällig lag som begränsar möjligheterna att få asyl i Sverige.
– När vi träffade de här familjerna och hörde deras berättelser trodde vi att det var självklart att de skulle få stanna. Inte skulle Sverige utvisa dem, det var otänkbart. Ändå blev det såhär, säger Janina Bengtsdotter.
Ronaldo hade inte ens fyllt 16 år när han började sin resa genom Europa mot det land där han trodde att en ljus framtid väntade. Han promenerade med en stor grupp människor över gränsen mellan Iran och Turkiet medan gränspolisen sköt efter dem, han gömde sig i skogen i väntan på att åka med gummibåt till Grekland. Han berättar hur de hjälptes åt att kasta vatten ur båten medan de försökte hålla sig kvar när vågorna slog emot dem. Att ingen kunde hjälpa någon annan och att det värsta var barnens skrik när de var rädda och hungriga.
Han säger att han riskerade livet på vägen till Sverige eftersom han hade en förhoppning om att få det bättre.
– Jag trodde att jag skulle få det bra, att jag skulle få leva ett bra liv. Det är allt jag vill, men istället är allting kaos nu.
Utan papper och bostad känner sig Ronaldo uppgiven och tyngd. Han beskriver att han känner som att hans lycka hålls ifrån honom.
– När jag kom hit hade jag så mycket drömmar. Jag ville så mycket. Nu kan jag inte tänka på det längre, jag vill bara ha trygghet.
Ronaldo håller tårarna tillbaka, men så sträcker han på sig.
– Så gott jag kan så försöker jag fördriva tiden med det som gör mig lycklig, som att fotografera och spela fotboll. Jag ger inte upp. Jag kommer att göra allt jag kan för att få stanna och kämpa för mina drömmar. Jag vill ha frihet, säger han.
Trots avslaget på asylansökan hoppas Ronaldo på att så småningom få legal status i Sverige, han sätter hoppet till att få ett arbetstillstånd.
Och han tror att den solidariska rörelse som omger honom och alla andra som lever gömda utan papper, kommer att spela roll.
Fotnot: Ronaldo heter egentligen någonting annat.
Stoppa deportationen
Utanför Förvaret i Märsta kl. 12.30
Har du sett Ali?
Skor som tidigare tillhört ungdomar som antingen utvisats till Afghanistan eller flytt vidare till andra länder läggs ut i högar runt om i Sverige med en avskedslapp på.
Circle of Silence Sweden – Tysta protester mot tvångs-
utvisningarna till Afghanistan
Gemensamma protester mot den planerade grupputvisningen till Afghanistan samma dag. Circle of silence vill stoppa utvisningar till krig, terror och förföljelse.
Gävle, Stortorget, kl. 16.00
Stockholm, Sergels torg, kl. 17.00
Mellansel, kl. 17.00
Knivsta, utanför kommunhuset, kl. 17.00
Kungsbacka, utanför stadshuset,
kl. 17.00
Eksjö, Stora torget, kl. 17.00
Örebro, Våghustorget, kl. 17.00
Uppsala, Centralstationen, kl. 16.30
Umeå, Rådhuset, kl. 17.00
Göteborg, Gustav Adolfs torg, kl. 17.00
Linköping, Stora torget, kl. 16.00
Höör, Nya torget, kl. 18.00
Norrköping, Skvallertorget, kl. 16.00
Ystad, Österports torg, kl. 17.30
Fakta: Papperslösa
Många av de som får avslag på sina asylansökningar gömmer sig för myndigheterna och lever som papperslösa.
Hur många de papperslösa är vet ingen med säkerhet.
Det finns inget register över papperslösa i Sverige men uppskattningar har gjorts att det handlar om tiotusentals.
Under 2018 överlämnade Migrationsverket sammanlagt 7 875 ärenden om utvisning till polisen. Av dem var 5 875 personer efterlysta för att ha avvikit. Siffrorna är snarlika för 2017 och 2016.
Enligt polisens egen statistik finns just nu 17 223 öppna ärenden om verkställighet varav 12 242 är personer som är efterlysta.
